Arbetsförmedlingen fifflar om nyanländas etablering.

Idag släpptes Arbetsförmedlingens senaste rapport om etablering av nyanlända. Andel nyanlända som går vidare till riktiga jobb efter Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag har inte ökat jämfört med 2013 och ligger kvar på patetiska 5 procent. Mer intressant är att Arbetsförmedlingen under ny ledning av socialdemokraten Mikael Sjöberg fifflar allt grövre med statistiken. Arbetsförmedlingens rapport innehåller utöver sedvanlig manipulativ spinn allvarliga sakfel om nyanländas utbildningsbakgrund.

Arbetsförmedlingens påstår i sitt pressmeddelande: ”I december 2014 hade 24 procent en eftergymnasial utbildning på två år eller längre, jämfört med 20 procent året innan. Andelen som har högskoleutbildning är nu på samma nivå som befolkningen i stort.”

Det är inte sant. AMS jämför här andel nyanlända med minst tvåårig eftergymnasial utbildning med andel i befolkningen med minst treårig utbildning. SCB-rapporten som AMS hänvisar till förklarar: “25 procent av befolkningen i åldern 25–64 år har minst treårig eftergymnasial utbildning”

Arbetsförmedlingens beslut att sätta gränsen för ”akademiker” på två års eftergymnasial utbildning är redan oseriöst. De med endast två års utbildning efter gymnasiet betraktas sällan som akademiker. Dessutom räknar AMS på eftergymnasiala utbildningar när de pratar om “akademiker” vilket utöver högskola inkluderar yrkesutbildningar. SCBs definition är treåriga eftergymnasiala utbildning, vilket åtminstone räcker till en kandidatexamen. Om AMS nu bestämt sig att sätta gränsen för nyanlända ”akademiker” som minst tvåårs utbildning så måste detta givetvis jämföras med andel i befolkningen med tvååriga utbildningar, inte med treåriga utbildningar. Enligt SCB har drygt 30 procent av totalbefolkningen minst tvåårs eftergymnasial utbildning.

Merparten av de som AMS kallar ”akademiker” tycks just ha tvååriga utbildningar. Förra året gick mer än nio tiondelar av beviljade asyl till fem ursprungsländer, Syrien och dess statslösa palestinier, Eritrea, Irak, Somalia och Afghanistan. Nedan har jag klippt och klistrat in SCBs uppgifter om utbildningsnivå bland invandrare från dessa länder samt för totalbefolkningen.

sjoberg4

Sammanlagd har endast 10 procent av invandrare från dessa länder minst treårig eftergymnasial utbildning jämfört med 25 procent bland Sveriges befolkning. Av invandrare från dessa länder är 44 procent endast förgymnasialt utbildade, mer än tre gånger rikssnittet. Att AMS mot bakgrund av detta försöker få oss att tro att det finns lika hög andel välutbildade bland nyanlända som i det gör bland befolkningen i stort är häpnadsväckande fräckt.

Det är viktigt att inte låta sig förvirras här. Poängen är inte att invandrare överdriver sina meriter eller att de saknar dokumentation att bevisa sina examina. Det behövs ingen dokumentation för att räknas som högutbildad i statistiken, det räcker att ange det i SCB eller Arbetsförmedlingens självrapporterade enkäter. Det behövs inte heller någon validering för att räknas som högutbildad. Att en del kan överdriva sina meriter är möjligt men inte vår fokus, vi antar här liksom SCB att alla anger korrekt utbildningsbakgrund. Poängen är att bara runt 10 procent av de nyanlända själva anger att de är akademiker med minst tre års utbildning enligt SCBs siffror. Officiell statistik visar att Arbetsförmedlingens påstående att andel nyanlända som har högskoleutbildning nu är på samma nivå som befolkningen i stort inte är sant.

Aftonbladets ledarsida upprepar Arbetsförmedlingens påstående: “En fjärdedel hade med sig en eftergymnasial utbildning på minst två år. Det visar Arbetsförmedlingens egna siffror. Det är lärare och ingenjörer, läkare och ekonomer, matematiker och jurister.”

Hur många ingenjörer, läkare, ekonomer, matematiker och jursiter föreställer sig Aftonbladet har tvåårs utbildning? Arbetsförmedlingen sitter på all data, inget stoppar de från att rapportera hur många som faktiskt är läkare eller civilinjenjörer. AMS är knappast tvunga att klumpa ihop riktiga akademiker med tvååriga yrkesutbildningar på det här egendomliga sättet. När arbetsmarknadsmininstern får frågan om de nyanländas utbildning svarar hon på samma sätt vagt: “här finns 900 inom naturvetenskapliga yrken och teknik, 1 000 personer inom hälso- och sjukvård”

Varför klumpa ihop läkare med samtliga inom hälso- och sjukvård? Regeringen verkar besatt av alla läkare från Syrien. Varför inte bara tala om hur många dessa läkare är? Historisk har läkare utgjort några promille av de som kommit. Siffrorna som Ylva Johannson motvilligt anger visar ändå att runt fyra procent av de i etableringsuppdraget överhuvudtaget är utbildade inom vård och teknik, inklusive alla med kortare utbildningar som vårdskötare och mekaniker. Det ger en hint om hur få de riktiga läkarna och civilingejörerna är.

AMS kan kanske lura i Aftonbladet att tvåårig yrkesutbildade är välutbildade akademiker. Men hur planerar myndigheten lura arbetsgivare som letar efter läkare eller civilingenjörer att anställa någon med två års utbildning? Mikael Sjöberg och Ylva Johansson kan kanske komma undan med att fiffla om nyanländas meriter, men de nyanlända kan knappast ljuga för arbetsgivare i sina jobbansökan. Tror arbetarrörelsen på allvar att storskaligt meritfusk är ett substitut för arbetsmarknadspolitik?

Fler manipulationer i AMS-rapporten:

•   I Arbetsförmedlingens pressmeddelande kan vi läsa: ”Arbetsförmedlingens rapport, som nyligen lämnades in till regeringen, visar att 65 procent av de nyanlända akademikerna matchas mot yrken som kräver högskolekompetens. De andra kan ha behov av att komplettera sin utbildning eller väntar på att få sin utbildning verifierad innan de kan söka jobb som de är utbildade för.”

Att ”65 procent av de nyanlända akademikerna matchas mot yrken som kräver högskolekompetens” låter glädjande eller hur? I rapporten framgår att detta bara betyder att AMS – inte någon arbetsgivare – avgjort att de nyanlända skulle kunna söka dessa jobb. Dessutom har är en del av vad arbetsförmedlingen kallar matchning bara de nyanländas egna önskemål om vad de skulle vilja jobba med men saknar kvalifikation för: ”För tio procentenheter av dessa var yrket markerat som ett önskat yrke. Det innebär att personen vid tillfället saknade de kvalifikationer som krävs för att bli matchad mot yrket.”

I rapporten skriver AMS: ”Två tredjedelar av personerna med eftergymnasial utbildning matchades mot, eller har som mål att matchas mot, ett yrke som kräver högskolekompetens under tiden i etableringsuppdraget”. I sitt pressmeddelande har AMS däremot klippt bort den av mig markerade delen. Mikael Sjöberg förnekar sig inte.

•    Arbetsförmedlingens rapport påstår: ”Utrikes födda stod för hela ökningen av både arbetskraftsutbudet och sysselsättningsnivån”. Det är också inkorrekt. Invandrare stod år 2014 för det mesta av befolkningsökningen och ungefär 65 procent av ökning av antal sysselsatta. Vad AMS troligen har gjort här är att utan att tala om det exkludera sysselsättningsökning bland de äldre.

•    AMS ger sken av en starkare arbetsmarknad: ”29 procent av dem hade gått vidare till någon form av arbete eller studier efter 90 dagar, en ökning från 26 procent 2013.” och tillägger ”En möjlig förklaring är den stärkta arbetsmarknaden”. I rapporten framgår dock att denna redan blygsamma ökning inte består av fler som får riktiga jobb utan fler i AMS-program, närmare bestämt nystartsjobb. Andel som går vidare till arbete utan stöd är exakt samma som 2013. 90 dagar efter att ha avslutat Arbetsförmedlingens etableringsplan har 5 procent av de nyanlända riktiga jobb, eller “arbete utan stöd”. Notera att ebleringsplanen påbörjas ofta först ett eller två år efter ankomst och att de flesta som påbörjar den finns kvar där efter två år. 180 dagar efter att ha lämnat dessa dyrbara etableringsplan har 6 procent arbete utan stöd, återigen identiskt med 2013 års utfall. Arbetsförmedlingen och dess generaldirektör låter väl stolta och nöjda med detta fiasko.

Att fiffla om de nyanländas utbildning är inte Arbetsförmedlingens uppdrag och skapar inga jobb. Hade 24 procent verkligen varit högutbildade akademiker hade naturligtivs fler än 6 procent gått vidare till riktiga jobb. Arbetsgivarna är dock mer krävande än Aftonbladet och SVT. De låter sig inte luras lika lätt om distinktionen mellan civilingenjörsexamen och tvåårs mekanikträning i den Syriska armén.

sjoberg

Vi får inte längre veta hur det går efter ett år eftersom Arbetsförmedligen från och med denna rapport bestämt sig att inte längre rapportera dessa uppgifter.

Meritfusk är inte arbetsmarknadspolitik.

Integrationen är fortsatt katastrofal. SCB har följt upp de som folkbokfördes 13 år sedan och skriver: “Omkring sex av tio flyktingar arbetar efter 13 år”.

Syrier utgör knappt hälften av nyanlända, och har ungefär samma genomsnittliga utbildningsnivå som nyanlända som helhet. SCB och Arbetsförmedlingens samlar detaljerad statistik på dessa invandrares utbildningsnivå. Detta görs huvudsakligen genom att fråga invandrare själva. SCB skickar årligen enkäter till invandrare som ännu inte har angett sin utbildningsnivå vilket komplimenteras med uppgifter från SFI och andra källor. Att räknas som högskoleutbildad kräver vare sig dokument från hemlandet eller validering från svenska myndigheter, endast självrapporterade uppgifter i enkäter. Validering där utbildning översätts till svensk motsvarighet är en process för de arbetsgivare som efterfrågar dessa uppgifter, inte för officiell statistik.

Enligt SCB har endast en av tio nyanlända Syrier en eftergymnasial utbildning på tre år eller längre medan fyra av tio är förgymnasialt utbildade. Det är katastrofala siffror i ett land där mindre än var tionde arbete fylls av någon med förgymnasial utbildning.

Den politik Socialdemokraternas till slut lyckades utveckla för att möta dessa utmaningar tycks vara att låtsas att flyktingarna är välutbildade och hoppas att problemet löser sig själv. Statsministern hävdade nyligen “Uppåt en 30 procent av de människor som exempelvis nu kommer från Syrien, de har en högskoleutbildning.”

Löfven sa även till Sydsvenskan: ”Låt mig ge ett exempel: Trettio procent av flyktingarna från Syrien har högskoleexamen. I Sverige saknar vi ingenjörer och läkare. Om vi kan utnyttja flyktingarnas kunskap är det en gigantisk fördel.” Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sa på första maj: ”De människor som nu flyr till Sverige är ofta unga och välutbildade”

Som jag har påpekat är detta verklighetsfrämmande fantasier. Siffran 30 procent gäller inte högskoleutbildade utan alla med någon sorts eftergymnasial utbildning, ofta i form av korta yrkesutbildningar. I princip alla kurser på minst en termin efter gymnasiet räknas som eftergymnasial utbildning. Här ingår även de som har gått någon eller några terminer på högskolan men inte slutfört sin utbildning. Eftergymnasialt utbildade inkluderar murare, svetsare, frisörer, millitärer, försäljare och skomakare med något års utbildning. SCB ger ett exempel: ”En ettårig utbildning i försäljning och marknadsföring ges på ett privat institut och vänder sig till elever som genomgått ett treårigt gymnasieprogram eller motsvarande. Utbildningen bör då klassificeras som eftergymnasial.”

Allt eftergymnasialt är givetvis inte högskoleutbildning. Om en person som har gått en ettårig säljkurs på sitt CV anger att de har högskoleutbildning skulle det normalt betraktas som meritfusk.

Ylva Johansson utspel på första maj ger sken att problemet är att svensk byråkrati står i vägen för alla högutbildade flyktingar. Hon vill därför ha ett snabbspår: “Det kan exempelvis handla om en nyanländ läkare som får arbeta som undersköterska medan hen lär sig svenska och komplettetrar sina yrkeskunskaper”.

Syftet med dessa fabulering är att bilden till allmänheten att en typisk arbetslös nyanländ är en läkare som ännu inte fått sitt tillstånd att komma i arbete. Det måste vara därför fyra av tio fortfarande ännu inte arbetar efter 13 år i landet, brist på snabbspår i byråkratin. Arbetsmarknadsministern vet naturligtvis att arbetslösa läkare är ytterst få till antalet, något eller några promille av de nyanlända. Det finns ca 43.000 nyanlända i etableringsuppdraget. Bara ca 1000 av dessa är enligt Ylva Johansson själv överhuvudtaget i vården, än mindre läkare. Det finns också totalt 900 personer inom naturvetenskapliga yrken och teknik, på tal om alla civilingenjörer och raketbyggare som high-tech-sektorn behöver.

Distinktionen mellan högskoleutbildning och ett eller tvååriga yrkesexamen är ingen pettitess. Det finns få eller inga eftertraktade högskoleutbildningar som bara är två år långa. Tre års högskolestudier är som alla vet ett minimum, och ofta krävs avsevärt längre utbildningar för att anses vara välutbildad och åtråvärd för arbetsgivare.

Vi vet redan att korta yrkesutbildningar från uländer som Syrien inte är speciellt eftertraktade på den svenska arbetamarknaden. Detta framgår från exempelvis SCBs rapport Befolkningens utbildning och sysselsättning 2010. Rapporten redovisar förvärvsintensitet för korta förgymnasiala utbildningar och de som är tre år eller längre, i praktiken högskoleutbildningar. Redan Sverigefödda med korta förgymnasiala utbildningar klarar sig sämre än högskoleutbildade. Det finns bara en marginell skillnad mellan korta eftergymnasiala utbildningar och gymnasieexamen. Ungefär 84 procent av Sverigefödda i alla utbildningskategorier förvärvsarbetar, inklusive 91 procent av högskoleutbildade.

sverigefödd

Bland invandrare klarar sig gruppen med korta eftergymnasiala utbildningar rentav något sämre än de med endast gymnasieexamen. Bland Syrier med eftergymnasiala utbildningar på tre år eller längre hade nästan 70 procent arbete, inte en speciellt dålig siffra. Bland Syrier med korta eftergymnasiala utbildningar i arbetsför ålder förvärvsarbetade endast 57 procent.

Syrien

Att man inte kan räkna korta yrkesutbildningar som ”högskoleutbildade” är således inte bara en fråga om snobbig syn på akademiska utbildningar. Det är bevisligen så att det inte finns stor efterfrågan på murare och svetsare från Syrien och liknande uländer. Hade det funnits stark efterfrågan på korta eftergymnasiala utbildningar från Syrien så hade fler än 57 procent av de kortutbildade Syrier haft ett arbete.

Det sägs ofta att Sverige har höga “trösklar” på arbetsmarknaden som orsakar utanförskapet. Om höga trösklar definieras som LAS eller minimilöner så är detta inte huvudförklaringen. Arbetsgivare kan redan anställda nyanlända under flexibla kontraktsformer till låg lönekostnad efter kraftiga lönsubsidier. Ändå har intresset varit svalt. Om ”höga trösklar” däremot avser höga krav på utbildning, språkfärdigheter och arbetslivserfarenhet är förklaringen närmare sanningen. Sverige har höga trösklar i bemärkelsen att arbetsgivare främst är intresserade av högproduktiva.

Socialdemokraterna har ingen politik mot dessa utmaningar annat än att låtsas att flyktingarna är “välutbildade”, vilket naturligtvis inte hjälper ett dugg mot det underliggande problemet. Att dra valser om Syriers utbildningsnivå må vara en retorisk nödlösning att lugna oroliga väljare, men det är inte arbetsmarknadspolitik.

Tillväxt och produktivitet i OECD 2006-2014 [uppdaterad]

Det har under senare år betraktats som en etablerad sanning att Sverige har hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Föreställningen att Sverige utvecklas i rekordfart fördes ofta fram som bevis för att invandring gynnar ekonomin. Nya Moderaternas Gunnar Hökmark skrev efter valet: ”Därför ställdes heller aldrig den fråga som borde varit denna valrörelses viktigaste: hur det kan komma sig att det mest öppna samhället i Europa också varit Europas starkaste ekonomi?”

Folkpartiets nya ekonomisk-politiska talperson är juristen Erik Ullenhag som har gjort denna analys “det är ingen slump att de länder i Europa som tagit emot flest flyktingar – Sverige och Tyskland – samtidigt har starkast ekonomi.”

Det svenska tillväxtundret visade sig vara en fantasi. Facit visade att BNP per capita bara växte med 0.3% per år mellan 2006-2014, vilket gör Reinfelds regeringsperiod till Sveriges sämsta åttaårsperiod under efterkrigstiden. Total bruttonationalprodukt växte med i snitt 1.1% per år. Det är redan svaga siffror, och det blev inte bättre än av att tre fjärdedelar av BNP-tillväxten bestod av befolkningsökning som till skillnad från produktivitetsökning inte ökar välståndet. Vårbudgeten bekräftade att Sverige har haft svag utveckling av BNP per capita och produktivitet.

Nu finns preliminära siffror fram till 2014 som tillåter oss att jämföra utvecklingen i Sverige med övriga utvecklade länder under perioden. I OECD växte BNP per capita justerad för inflation inflationsjusterat med knappt 0.5% per år. Snarare än starkast ekonomi ligger Sverige under genomsnittet. Det svenska tillväxtundret rankas på plats 20 av 34 OECD-länder i term tillväxt av BNP per capita.

Årlig tillväxt av BNP per capita 2006-2014, justerad för inflation.
Poland         3.5%
Sydkorea     2.9%
Slovak R.     2.8%
Chile            2.7%
Israel           2.1%
Turkey         2.1%
Australia      1.0%
Germany     1.0%
Estonia         0.9%
Switzerland   0.9%
Mexico          0.8%
New Zealand 0.7%
Czech R.     0.6%
Austria         0.5%
Canada       0.5%
Iceland        0.5%
OECD         0.5%
USA            0.5%
Japan          0.4%
Hungary      0.4%
Sweden      0.3%
Belgium       0.1%
Holland        0.1%
France         0.1%
UK               0.0%
Slovenia      0.0%
Norway        -0.1%
Luxembourg -0.4%
Finland        -0.5%
Portugal      -0.5%
Ireland         -0.6%
Spain           -0.8%
Denmark      -0.8%
Italy              -1.5%
Greece         -3.1%

Det ser inte bättre ut med produktiviten. I genomsnitt växte produktiviten i Sverige med 0.2% per år 2006-2014, även här efterkrigstidens sämsta åttaårsperiod. I OECD växte produktivitet med 0.8% per år. Sverige är på föga smickrande plats 29 av 34 i term av produktivitetsutveckling under perioden mellan 2006 till 2014.

Årlig tillväxt av produktivitet per arbetad timme 2006-2014, justerad för inflation.

Sydkorea     3.7%
Poland         2.8%
Slovak R.     2.4%
Estonia        2.3%
Chile            2.0%
Spain           1.6%
Ireland         1.6%
Iceland         1.5%
Australia      1.4%
USA             1.1%
Hungary       1.0%
Portugal       1.0%
Israel            0.9%
Czech R.      0.9%
Turkey          0.8%
Japan           0.8%
Canada        0.8%
OECD          0.8%
Austria          0.7%
Luxembourg  0.7%
Switzerland   0.6%
Germany       0.6%
Slovenia        0.5%
New Zealand 0.4%
France           0.4%
Holland          0.3%
UK                 0.3%
Denmark       0.3%
Sweden        0.2%
Finland          0.1%
Belgium         0.1%
Mexico         -0.1%
Italy              -0.1%
Greece         -0.4%
Norway         -0.4 %

Att produktivitet och BNP per capita har utvecklats svagt har varit kända länge. Ändå kommer det jag skriver ovan som nyheter för många. En orsak är att Alliansen framgångsrikt manipulerade presentation av ekonomiska nyckeltal. I Göran Perssons sista budget redovisas som sig bör BNP per capita. Budgeten är trots allt ämnat för vuxna, inte för dagisbarn som ännu inte lärt sig att BNP justeras för befolkning och inflation. Även Anders Borgs budget hade med dessa uppgifter i början. Någonstans före valet 2010 slutade Anders Borg utan förklaring att redovisa BNP per capita. Här är 2014 års budget, och här är bilagan till vårbudgeten 2014 som sammanfattar perioden sedan 2006 och som Alliansen använde som underlag i valrörelsen. BNP per capita är kirurgiskt borttaget från dessa dokument.

Inte en enda journalist tycks ha frågat Anders Borg varför han hade slutat redovisa hur landets BNP per capita utvecklas. Varför slösa tid på att be om faktiska belägg att Sverige har starkast tillväxt i Europa? Varför granska påståenden att det växer så det knakar kritiskt? It is known.

Ett annat fiffel var att endast jämföra Sverige med den arbiträra kategorin ”jämförbara länder” och strategiskt exkludera länder med bättre siffror. Val av jämförelseländer måste det göras på basis av rigorösa kriterier, inte cherrypicking. Trots att OECD har 34 medlemsländer jämför Anders Borgs sista budget Sverige med endast 13 andra länder. Finansministern exkluderade USA, Kanada, Island och Schweiz men inkluderade Grekland, Spanien och Portugal, som inte liknar Sverige men råkade befinna sig i djup makroekonomisk kris. Nedan har i stället fattigare länder, Östeuropa och Euroländerna plockats bort.

Tillväxt av BNP per capita per år 2006-2014:
Sydkorea       2.9%
Australia        1.0%
Switzerland    0.9%
New Zealand 0.7%
Canada          0.5%
Iceland           0.5%
USA               0.5%
Japan             0.4%
Sweden         0.3%
UK                  0.0%
Norway          -0.1%
Denmark       -0.8%

Produktivitetstillväxt per år 2006-2014:
Sydkorea       3.7%
Iceland           1.5%
Australia         1.4%
United States  1.1%
Japan             0.8%
Canada           0.8%
Switzerland     0.6%
New Zealand  0.4%
UK                  0.3%
Denmark         0.3%
Sweden          0.2%
Norway           -0.4%

Att Borg och Reinfeldt kom undan med detta trots allt osofistikerade trixande beror på de tabun som har omgärdat invandringsdebatten. Journalister ville höra att Sverige tack vare invandringen utvecklades bäst i Europa. Även den minoritet med kompetens att klicka på en SCB-länk och kolla upp tillväxsiffrorna själv hade inget intresse av att göra det.

Det finns faror med groupthink och kollektiv ignorans för ett land. Föreställningen att det går bra för Sverige står i växande diskrepans med verkligheten. Den självbelåtna myten om ett svensk tillväxtunder bidrar till att blåsa upp bubblan samtidigt som det ursäktar makthavares passivitet. Nedan kan ni se utveckling av hushållens finansiella nettoförmögenhet från Sparbarometern och BNP per invånare, justerad för inflation.

bild

BNP mäter samlad produktion i ett land och är med vissa justeringar även ett mått på landets samlade inkomster. Hushållens förmögenhet är på samma sätt en reflektion av vad samlade tillgångar i ett land är värda och hur mycket framtida avkastning de förväntas genera. Det finns komplexitet såsom tillgågar i andra länder, mätfel och förändringar i hur framtida inkomster värderas idag. På lång sikt reflekterar dock BNP och tillgångspriser samma grundläggande realekonomi och kan inte avvika för mycket från varandra. När tillgångspriser som exempelvis aktier och bostäder avviker för mycket från realekonomin upplever vi troligen vad som i efterhand kommer att framstå som en bubbla.

Trots att Sveriges BNP per capita inte växer har priset på tillgångar stegrats i värde, år efter år och oroväckande snabbt. Det är svårt att säga hur detta kommer att sluta, men snabbt ökade tillgångspriser i ett land där inkomsterna stagnerar är inte en hållbar utveckling.

Uppdatering:

I sitt förstamajtåg sa statsministern: ”Vi har knappt haft någon produktivitetsökning, hela vår BNP-tillväxt är tack vare att människor kommer till vårt land”.

Löfven och hans talskrivare manipulerar medvetet låginformationsväljare. Tricket är här att blanda ihop total BNP med BNP/capita och produktivitet.

BNP= Befolkning * BNP/capita.

Produktivitet = BNP/capita justerad för arbetade timmar per person. (distinktionen mellan produktivitet och BNP/capita är inte viktig här).

BNP kan antigen växa genom att landets invånare blir fler eller genom att de blir mer produktiva. Bara det senare ökar välståndet. Om invandrare har lägre genomsnittlig produktivitet än inrikes födda leder invandring till total BNP växer samtidigt som BNP per capita och produktivitet sjunker. Landets totala BNP är större då befolkningen har växt, men genomsnittlig levnadsstandard har sjunkit. Produktionen måste delas på fler, vilket gör att blir mindre resurser per person för välfärd och privat konsumption. Det klassiska exemplet är att Indien har större BNP än Schweiz men lägre BNP per capita och sämre välstånd. Svårare än så är det inte. Detta är något som lärs ut redan på grundskolan och som 15-åringar förstår utan större ansträngning.

Ett lands genomsnittliga välstånd mäts därför inte genom total BNP, det mäts med BNP per capita. Ingen nationalekonom med självrespekt som skulle hävda motsatsen. Att man i vardagsspråk och på kort sikt ofta blandar begrepp och säger “tillväxt” om båda är inget ursäkt för medveten manipulation när disktinktionen är viktig.

I takt med att Löfvens opinionssiffror faller förefaller han bli allt mer desperat. Nyligen hävdade statsministern “Uppåt en 30 procent av de människor som exempelvis nu kommer från Syrien, de har en högskoleutbildning.”

Enligt SCB har endast 10 procent av nyanlända Syrier eftergymnasial utbildning på tre år eller längre. Ytterligare 22 procent har korta eftergymnasiala utbildningar, så som frisörutbildning eller svetsarutbildningar. Högskoleexamen och kort yrkesutbildning är inte i närheten av att vara samma sak. Utbildningsdepartementet förklarar ”all eftergymnasial utbildning är inte högskoleutbildning”. Att försöka marknadsföra en kort yrkesutbildning som en högskoleexamen kallas för meritfusk.

Tills nyligen hette det att Sverige tack vare rekordinvandring har upplevt rekordtillväxt. För många känner nu till sanningen om BNP-siffrorna, vilket gör att denna lögn blivit svårare att upprättbehålla. I stället har man tydligen retirerat till linjen att BNP/capita visserligen inte växt men att ekonomin skulle varit utvecklats ännu värre utan rekordinvandring av lågproduktiva från uländer. Det är heller inte sant, men får ändå betraktas som babysteps framåt.

Hjälp Delegationen för migrationsstudier sprida forskningsrön

För ett par år sedan tillsatte Alliansen och Miljöpartiet en ”Delegation för migrationsstudier”: “Regeringen och Miljöpartiet de gröna träffade i mars 2011 en ramöverenskommelse om migrationsfrågor där det bl.a. framgår att det behövs forskning på migrationsområdet. I syfte att öka möjligheterna att använda forskningsresultat och öka analys- och utvärderingskapaciteten i Sverige inom migrationsområdet inrättas en kommitté i form av en delegation för migrationsstudier.”

Idag presenterade det gryende projektet på DN-debatt. Delegation för migrationsstudier har ännu inte get ut egna verk. De bör få en rättvis chans att visa om de är seriösa eller tänker följa i spåren av fiaskon som “Oss Alla” eller Ullenhags mytsida.

I DN debatt skriver delegationen att forskningen “når många gånger inte fram till beslutsfattarna, medierna och allmänheten.” Det är närmare bestämd pessimistiska forskningsresultat som media tenderar att inte uppmärsamma. Låt mig använda delegationens egna medlemmar som exempel. Pieter Bevelander är professor på Malmö Högskola och medförfattare till en av de mest skakande rapporterna i ämnet. ”Världens Öppnaste Land” utvärderar hur det gick när Sverige år 2008 öppnade upp för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring.

Studien från Malmö högskola visar att högkvalificerade arbetskraftsinvandre inte brukar stanna kvar. De arbetskraftsinvandrare som faktiskt stannar kvar är i låglönejobb eller i förvånansvärt många fall utan arbete. I genomsnitt kommer 0.6 anhöriga per arbetskraftsinvandrare varav bara en av fem arbetar. Den mest slående slutsatsen är kanske att en stor del av det som kallas för arbetskraftsinvandring i praktiken är asylfusk:

”Den absoluta majoriteten av arbetskraftsinvandringen till bristyrken är temporär, där vistelsetiden i Sverige är mycket kort. Av de över 2 200 dataspecialister som fick arbetstillstånd 2009 var det bara 146 som var kvar i landet vid utgången av 2011.”

”Av de 2699 icke-EU-arbetskraftsinvandrare som invandrade under 2009 och bodde kvar i landet i slutet av 2011 arbetade 12 procent i ett bristyrke, 39 procent i ett överskottsyrke och 38 procent i övriga yrken.”

”Antalet anhöriga till icke-EU-arbetskraftsinvandrare har tenderat att öka de senaste åren och sett under hela tidsperioden har det kommit 0,6 anhöriga per arbetskraftsinvandrare. De allra flesta är kvinnor och medelåldern är mellan 32 och 33 år. Få partners har ett arbete. Av dem som invandrade 2009 och 2010 var en av fem registrerade som sysselsatta år 2011.”

”Av 2009 års arbetskraftsinvandrare från icke-EU länder som var kvar i landet 2011 var 73 procent sysselsatta. Ungefär en femtedel saknade inkomst samma år. Ytterligare cirka en femtedel hade en inkomst som var 160 000 kronor per år eller lägre, vilket är den undre gräns Migrationsverket kräver för att bevilja arbetstillstånd. Knappt 25 procent hade en inkomst på över 300 000 kronor per år.

Jämfört med förväntningarna och ett av syftena med den nya lagen, att arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU ska öka och bidra till att underlätta arbetskraftsbristen inom vissa delar av arbetsmarknaden, måste utfallet ses som en besvikelse. De flesta jobbar som storhushålls- och restaurangpersonal, städare samt köks- och restaurangbiträden. Lönenivån i dessa och andra överskottsyrken är låg, ofta under den gräns som krävs för arbetstillstånd.

Arbetskraftsinvandringen till bristyrken är liten och få stannar i landet en längre tid. Bland många bristyrken är arbetskraftsinvandringen i praktiken obefintlig, till exempel inom hälso- och sjukvården. Ambitionen att skapa mer öppenhet och öka möjligheterna för arbetskraftsinvandring också för lågutbildade har delvis uppfyllts.

Den nya lagen har inneburit att helt nya kategorier kunnat få arbetstillstånd. Många har kommit för att arbeta inom den privata servicesektorn, vilket tidigare inte var möjligt. Denna typ av arbetskraftsinvandring har dock mycket lite med efterfrågan på arbetskraft till avtalsenliga löner att göra. Det är snarare utbudsfaktorer, en vilja att lämna sitt hemland, som är drivande. För dessa personer är arbetskraftsinvandring ett alternativ vid sidan om asylsystemet, vilket inte minst visas av att en majoritet av arbetskraftsinvandrarna varit inskrivna som asylsökande före eller efter beviljat arbetstillstånd.”

”Det verkar alltså som att en stor majoritet har sökt asyl. 10 procent av arbetskraftsinvandrarna har sökt asyl åren innan arbetstillståndet, 13 procent under samma år som de fått arbetstillstånd och närmare 50 procent någon gång efter arbetstillståndet beviljats.”

”Tanken var visserligen att asylsökande som fått avslag men som etablerat sig på arbetsmarknaden skulle få en möjlighet att stanna i landet som arbetskraftsinvandrare. De flesta tidigare asylsökande som fått arbetstillstånd har dock inte gått denna väg, utan oftare levt som papperslösa eller återvänt till sitt hemland för att i ett senare skede återkomma som arbetskraftsinvandrare. Ett ännu större antal har kommit till landet som arbetskraftsinvandrare och senare sökt asyl.”

”Det som också ger mycket att fundera på är rapportens mest spektaku­lära uppgifter: att mer än hälften av dem som stannar längre än två år även söker asyl i Sverige. En del av dem söker asyl först och får sedan ett jobb som gör att de kan stanna, huvuddelen kommer hit för ett jobb och söker sedan asyl när de är på plats. Det är också en påfallande hög andel som har mycket låga eller obe­fintliga inkomster efter ett par år i landet. Det här är svårt att tolka som något annat än att arbetskraftsinvandring har blivit ett nytt sätt för per­soner på flykt undan krig, förföljelse eller fattigdom att ta sig till EU. De låga eller obefintliga inkomsterna antyder att allt inte står rätt till med anställningarna: det kan vara skenanställningar eller liknande.”

Har dessa spektaku­lära uppgifter av Malmö högskolans forskare om denna viktiga fråga någonsin rapporterats av journalister?

  • 27 procent av arbetskraftsinvandrare ser inte ut att arbeta tre år efter ankomst.
  • För varje arbetskraftsinvandrare kommer 0.6 anhöriga, varav 80% inte arbetar.
  • 12 procent av arbetskraftsinvandrare jobbar i yrken definierade som bristyrken.
  • Bara en fjärdedel av arbetskraftsinvandrare tjänar mer än 25.000 kr i månaden.
  • Majoriten av arbetskraftsinvandrare har sökt asyl.

Delegation för migrationsstudier har rätt när de säger att Sverige behöver en “upplyst debatt” om migration. Det finns en hel del migrations forskning som media inte rapporterar som som förtjänar större publicitet, inte minst studien ”Världens Öppnaste Land”. Hjälp därför Delegation för migrationsstudier sprida rapporten till beslutsfattarna, medierna och allmänheten.

I radios studie ett om invandring

Studie ett hade idag en temasänding om invandring inkusive ett segment där jag medverkar. Utdrag:”

“Det finns en grupp opinionsbildare som menar att kostnaderna för flyktinginvandringen skenar utom kontroll och att det kommer att få stora konsekvenser för välfärden i Sverige. De har fram tills nyligen inte hörts så mycket i medierna något som ofta får dessa personer att tala om en mediecensur. En av dem är Tino Sanandaji, nationalekonom, debattör och författare.

Du håller på med en bok som bland annat handlar om mediernas hantering av den här frågan. Och du är väldigt kritisk. Varför? 

– Låt oss ta OECD-rapporten som exempel. Rapporten gör olika beräkningar beräkning och då finns det en beräkning som visar att invandringen är en vist på 0,2 procent av BNP. Den beräkningen exkluderar kostnaden för flyktingmottagning, alltså det som står i statsbudgeten för Migrationsverket och Arbetsförmedlingen och att ta in asylsökande de första åren den dyraste perioden. Det är i dag ungefär en procent av BNP. En kalkyl som exkluderar kostnaderna för flyktingmottagningarna kan inte användas i debatten om kostnaden för flyktingmottagning. Sättet som media kommer runt det här är att inte tala om det här, säger Tino Sanandaji.

Tror du att det sker medvetet eller av okunskap i sådana fall? 

– Det är en blandning. I vissa fall är det medvetet. Dagens Nyheter är den tidning som skrev en artikel som kritiserade Jan Ekberg och lyfte fram OECD-rapporten. Jag talade om för deras journalist och visa ur rapporten att den exkluderar kostnad för flyktingmottagning. Inte nog med att de inte talar om det här, de talar inte heller om att det är flera beräkningar. Jag har aldrig sett en akademiker kritisera Jan Ekbergs uträkningar.

Även de som inte är nationalekonomer måste ju få kritisera. 

– Det stämmer men om journalisterna hade argumenterat korrekt så är det en sak. Jan Ekberg har ju räknat på olika sätt på offentliga tjänster men ändå kritiserar de honom och säger ”det har du inte gjort”. Förmodligen gör de det för att det är förvirrade. De förstår inte hur han gör.”

Här är en länk till ljudfilen med resten av inslaget om kostnader där jag medverkar.

Jag rekommenderar läsare att lyssna på hela temasändningen om integration som även inkluderar intressanta intervjuer med professor Jan Ekberg och SOM-institutets Henric Oscarsson. Ekots programledare Jörgen Huitfeldt var föredömligt välinformerad, och P1s Studio Ett förtjänar en eloge för sin professionella ansats.

Önsketänkande av Stefan Löfven att 30 procent av Syrier har högskoleutbildning

Statsminister Stefan Löfven intervjuas i SVT om flyktingsituationen. Statsministern säger runt 8:20 i inslaget: ”Uppåt en 30 procent av de människor som exempelvis nu kommer från Syrien, de har en högskoleutbildning. Till Sverige kommer läkare, ingenjörer, och andra välutbildade grupper som vi behöver, vi vet att vi har brist på.”

Svts Camilla Kvartoft accepterar i studen påståendet men pressar Löfven ”Men de andra då, de andra då, de andra 70 procenten då?”

Stefan Löfven uppgift är inkorrekt. Andel nyanlända Syrier med minst treårig eftergymnasial utbildning är enligt SCB 10 procent. SCB-rapporten “Utbildningsbakgrund bland utrikes födda” redovisar utbildningsnivå Syrier som kom till Sverige mellan åren 2009-2013 i åldrarna 25-64.

syrien

Av sverigefödda i dessa åldrar har 25 procent en minst treårig eftergymnasial utbildning medan ytterligare 15 procent har kortare eftergymnasial utbildning. Bland syriska nyanlända har 10 procent en minst treårig eftergymnasial utbildning medan ytterligare 12 22 procent har kortare eftergymnasial utbildning, totalt 32 procent. [Jag angav fel siffra tidigare]. Om vi tittar på SCBs siffror för alla Syrier och inte bara nyanlända har 14 procent treårig eller längre eftergymnasial utbildning.

Det viktiga är att ”eftergymnasial utbildning” även inkluderar korta arbetsmarknadsutbildningar och inte är synonymt med akademisk utbildning eller högskoleexamen .

De med ett eller tvårig kockutbildning, frisörutbildning eller för den delen dansutbildning har eftergymnasial utbildning men är inte akademiker. Definitionen av eftergymnasial utbildning är utbildning efter gymnasiet, inte bara akademiska utbildningar på högskolenivå. Treåriga utbildningar är inte heller per definition akademiska, men så pass långa utbildningar tenderar att vara det.

Problemet är att Löfven citerar statistik som inkluderar korta yrkesutbildningar men presenterar det som ”högskoleutbildning” eller  ”akademisk utbildning”. De med korta yrkesutbildningar är vare sig akademiker eller högskoleutbildade. En rapport från utbildningsverket om yrkesutbildningar diskuterar de akademiska kriterier som avgör “Skillnad på eftergymnasial utbildning och högskoleutbildning” av avslutar “Enligt dessa utgångspunkter är all högskoleutbildning att betrakta som eftergymnasial utbildning, men all eftergymnasial utbildning är inte högskoleutbildning”.

Stefan Löfven själv har enligt wikiepedia en eftergymnasial utbildning i form av en ettårig svetsarutbildning från AMS. Det skulle dock väcka anklagelser om meritfusk om Löfven på basis av detta hävdade att han var akademiker eller högskoleutbildad. På samma sätt är det faktafel att hävda att 30 procent av Syrier har högskoleutbildning på basis av siffror som huvudsakligen består av korta yrkesutbildningar.

Även arbetsförmedlingen redovisar som del av etableringsuppdraget statistik på nyanländas utbildningsnivå, dock ej uppdelat per land. Enligt de senaste sifforna är har 24 procent av samtliga nyanlända i etablering två-årig eftergymnasial utbildning eller längre. Arbetsförmedlingen redovisar inte andel med 3-årig eftergymnasial utbildning eller längre. 51 procent är förgymnasialt utbildade. Det kan som bakgrund vara intressant att känna till att statistik om invandrares utbildning är huvudsakligen självrapporterat från svenska myndigheters enkät. Det krävs inte validering för att räknas som högskoleutbildad i statistiken.

utbildning

 

 

 

 

 

P.S

Trots sin fräcka vals om 30 procent högskoleutbildade Syrier var Löfven avsevärt mer välinformerad om sitt land än Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt hävdade att det föds för få barn i Sverige och sa till och med i framträdanden i utlandet ”we do not have enough children born in Sweden”.

Sverige har även exklusive invandring haft födelseöverskott varje år sedan 2001. I själva verket har Sverige med undantag av perioden 1997-2001 haft födelseöverskott samtliga år sedan fältsjukan 1809. Därför skulle Sverige ha en viss befolkningstillväxt även utan nettoinvandring. Stefan Löfven återgav detta korrekt i intervjun: ”Vi har idag ett alldeles för litet födelseöverskott. Så skulle vi inte ha människor som kommer från andra länder, så skulle vår befolkningsutveckling stå stilla.”

Utöver att BNP per capita återigen redovisas i statsbudgeten kan vi glädjas över att Sverige återigen har en statsminister som inte är missinformerad om sitt egets lands födelsetal.

Det går inte bra för Sverige.

Arbetsförmedlingens generaldirektör varnade nyligen för att välfärdens finansiering kräver en nettoinvandring på ca 100.000 per år framöver. Ungefär samtidigt släpptes vårdbudgeten. Det kan vara intressant att kontrastera Arbetsförmedlingens bild med hur Magdalena Anderssons egen budget beskriver svensk ekonomi.

För det första kan vi konstatera att i invandrare i stället för att nå i kapp de inrikes födda tappat ytterligare mark i termer av inkomster:

”De utrikes föddas position i inkomstfördelningen har försämrats mellan 1995 och 2013 (se tabell 2.3). En orsak till detta är att invandringsstrukturen har förändrats över tiden. Från att nästan helt ha dominerats av arbetskraftsinvandring har flykting- och anhöriginvandring sedan 1990-talet kommit att utgöra en allt större del av invandringen.”

En annan spännande nyhet är att invandrares inkomströrlighet sjunkit något samtidigt som övriga befolkningens mobilitet ökat. Normalt tenderar de med lägre inkomster att ha större potential för inkomströrlighet uppåt. I stället för högre mobilitet i takt med att gruppen integreras har invandrares inkomstmobilitet sjunkit.

”Resultaten tyder på att rörligheten kan ha ökat marginellt för flera grupper under den studerade perioden 1995–2013. För utrikes födda är dock rörligheten aningen lägre under periodens senare del. [not] Förskjutningen mot ökad flyktinginvandring under 2000-talet har sannolikt bidragit till detta. I denna grupp är sysselsättningsgraden lägre och inkomstutvecklingen sämre än genomsnittet inom gruppen utrikes födda.”

Nationalekonomer mäter tillväxt i välstånd med BNP per capita. Jag påpekade för några månader sedan att Anders Borg hade tagit det oortodoxa beslutet att helt enkelt inte redovisa standardmåttet BNP per capita i sin budget. Uppgifter om BNP per capita går heller inte att hitta i regeringens redogörelse för perioden 2006-2014 som Alliansen gick till val på. Ander Borg skämdes väl för att berätta att tillväxten i BNP per capita mellan 2006-2014 låg på föga imponerande 0.3%. Mätt från 2007 var tillväxten negativ. Magdalena Anderssons budget är till hennes förtjänst inte fullt så oseriös som Anders Borgs och redovisar återigen BNP per capita.

”BNP per capita är ett mått på ekonomisk levnadsstandard som bättre visar hur ökad produktion fördelas per genomsnittlig invånare. Trots en viss återhämtning efter finanskrisen var BNP per capita inte högre 2014 än 2007.”

BNP

Krisen i omvärlden är naturligtvis en viktig förklaring till den svaga tillväxten. Men tvärtemot det ofta upprepade påståendet att Sverige har starkast ekonomi i Europa eller rentav av samtliga jämförbara länder var tillväxten per invånare under OECD-snittet. Hälften av OECD-länderna hade en snabbare tillväxt per capita än Sverige.

Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. Att kolla upp detta är trots allt inte mer invecklat än att klicka på en tabell på SCBs hemsida och se hur BNP i fasta inflationsjusterade priser utvecklas.

BNP

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En viktig förklaringen till den negativa tillväxten i BNP per capita är en katastrofal utveckling av produktiviteten. Vårbudgeten skriver: ”Produktivitetstillväxten i näringslivet (kalenderkorrigerat) var i genomsnitt 0,2 procent per år fr.o.m. 2007 t.o.m. 2014.”

Det finns återigen ingen sjuårsperiod med så svag produktivitetsökning i svensk efterkrigstid. Liksom BNP per capita har produktiviteten utvecklats sämre i Sverige än OECD-snittet. Förklaringen till att BNP per capita utvecklats ännu sämre än produktivitet per arbetat timme är att de senaste årens befolkningsökning inte har lett till en proportionerlig ökning av arbetade timmar:

”Den svaga utvecklingen av BNP per capita sedan 2007 beror således på att produktiviteten har utvecklats svagt samtidigt som befolkningsutvecklingen har varit stark. Befolkningsökningen har emellertid inte motsvarats av en lika stor ökning av antalet arbetade timmar.”

En glädjande nyhet i budgeten är samtidigt att flyktinginvandringens kostnader investeringar i välfärdens finansiering fortsätter skena iväg. Kostnader för initial asylmottagning redovisas i budgetposterna “Migration” och “Integration och jämställdhet”. Dessa asylrelaterade budgetposter ökade från en historisk nivå runt knappt 10 miljarder per år till beräknade 49 miljarder kr 2018.

Låt er för övrigt inte luras av namnet av budgetposten “Integration och jämnställdhet”. Endast ca en procent består av kostnader för jämställdhetsrelaterade utgifter medan resten består av utgiftsposter såsom kommunersättning och socialbidrag. En nyhet i budgeten är att regeringen tänker byta namnet på kategorin till “Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering”.

gdo
I Magdalena Anderssons budgetproposition för ett halvår sedan beräknades kostnaderna för asylmottagning mellan år 2015-2018 till 153 miljarder. I vårbudgeten har kostnaderna reviderats upp och beräknas nu hamna på 172 miljarder 2015-2018.

Vi kan i sammanhanget notera att försvaret nyligen tilldelades mer medel efter intensiva försvarsförhandlingar. Fredrik Reinfeldt påpekade ofta att vi lever i en mer osäker omvärld än på länge, och underfinansierade följaktligen Sveriges försvars. Försvarsuppgörelsen kompenserade för nedskärningarna genom att öka anslagen med 10.2 miljarder på fem år, det vill säga ca 2 miljarder per år. Bara upprevideringen av kostnaderna för asylmottagning det senaste halvåret är dubbel så stor som de ökade anslagen till förvaret till år 2020.

De senaste åren har varit de sämsta Sverige upplevt under efterkrigstiden i term av produktivitetsutveckling och tillväxt av BNP per capita. Detta har sammanfallit med den snabbaste invandringen i Sveriges historia. Detta bevisar inte i sig att rekordinvandringen orsakade den dåliga ekonomiska utvecklingen, post hoc ergo propter hoc. Det går att indirekt räkna ut att invandring troligen bara är en bidragande förklaring för den usla tillväxten. Andra förklaringar inkluderar krisen i omvärlden, svag exportutveckling samt en restriktiv penningpolitik relaterat till ohälsosamma tecken på bostadsmarknaden. Framtiden får utvisa om en mer expansiv penningpolitik och återhämtning av konjunkturen i omvärlden kommer att lyfta BNP-tillväxten igen.

Det är samtidigt viktigt att känna till hur pass dåligt det faktiskt har gått för Sverige. En orsak är att varianter på myten att Sverige har starkast ekonomi i Europa används för att hävda att invandringspolitiken inte kan ha medfört negativa samhällsekonomiska konsekvenser.

Ett exempel är den moderata riksdagsledamoten Fredrik Schulte. I en artikel för fyra månader sedan skrev han: ”Sverige har sedan 2006 haft den starkaste ekonomiska utvecklingen bland jämförbara länder. Vi har undantaget råvarudrivna ekonomier som Norge och Australien haft bland den starkaste tillväxtökningen och den högsta produktivitetsökningen. På samma sätt har vi bland den högsta sysselsättningsökningen (och den högsta sysselsättningsgraden i EU), haft en omfattande minskning av utanförskapet, ökat resurserna till välfärden och har som ett av få länder minskat vår statsskuld. Sverige har inte bara gått bättre än jämförbara länder utan är också ett rikare och ekonomiskt starkare land än vi var för åtta år sedan – även i förhållande till att befolkningen ökat. Huruvida detta är oberoende av, tack vare eller trots invandringen är föremål för diskussion, men det är otvivelaktigt så att Sverige som ett av världens mest mottagande länder också är världens mest framgångsrika.”

Den verklighetsbild som Nya Moderaterna använder för att försvara sin migrationspolitik liknar mest fria fantasier. Shulte pratar exempelvis om “högsta produktivitetsökningen” bland jämförbara länder trots att produktivitetsökningen låg på patetiska 0.2% och var under OECD-snittet.

AMS-rapporten baseras på samma sätt på premissen att integrationen signifikant förbättras. AMS undanhåller att ökningen i sysselsättningsgraden på redan blygsamma 2 procent i praktiken motsvaras av fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsförmedlingen talar inte om – och känner måhända inte – till att det redan skyhöga inkomstgapet mellan invandrare och inrikes födda växer. Välfärden finansieras med inkomster och skatter, inte med fler i AMS-åtgärder.

Att ”vi blir fler som jobbar” eller att Sverige får “fler skattebetalare” genom befolkningsökning ökar inte välståndet. Orsaken är som redan lärs ut på gymnasienivå att nationers välstånd inte avgörs av hur stor deras befolkning är utan av dess genomsnittliga produktivitet. Sverige har de senaste åren uplevt en stor befolkningsökning, ett fenomen som många u-länder är väl bekanta med. I stället för att fokusera på att öka produktiviteten satsade Alliansen på att öka befolkningen, vilket de med diverse grumliga resonemang låtsades var synonymt med “tillväxt”. Att ha Bangladesh och Nigeria som förebilder i den ekonomiska politiken gjorde dock inte Sverige till ett rikare land.

De senaste åren har som sagt varit de sämsta Sverige upplevt under efterkrigstiden i termer av tillväxt i välstånd och produktivitet. Detta stod dock inte i vägen för den hopdiktade bilden att Reinfeldåren var någon sorts gyllene tillväxepok. I stället för att granska makthavarnas påståenden hjälpte journalisterna till att ända in i valrörelsen 2014 okritiskt sprida Alliansens fantasier. Exempelvis frågade inga journalister såvitt jag vet Anders Borg varför statsbudgeten inte längre redovisade standardmåttet BNP per capita.

Den nya finansministern Magdalena Andersson har inget intresse av att dölja Reinfeldt och Borgs fiasko, vilket gjort att finansdepartementet har återigen börjat redovisa BNP per capita. Det finns trots detta fortfarande många som envist håller fast vid föreställningen att det går bra för Sverige. Vem som helst med kompetens att klicka på en länk till SCB eller OECD hade långt tidigare kunnat kolla upp att det inte stämmer att Sverige skulle ha bäst tillväxt och starkast ekonomi. Ändå upprepades myten som ett mantrat i en ekokammare för att andra också upprepade det. “It is known” som Dothrakis skulle ha sagt.

Många journalister och makthavare tycks uppriktigt tro att de senaste åren har präglats av snabb tillväxt i BNP per capita och produktivitet. En tänkbar förklaring är att Sveriges statsfinanser främst tack vare saneringen av statsfinanser efter 90-tals krisen klarat sig bättre än många kontinentala länder och att journalister blandar samman statsskulden med hur ekonomin utvecklas i stort. En annan förklaring kan vara för att de i ledande positioner tenderar att vara höginkomsttagare och har sett sina egna inkomster växa. Allt detta är i viss mån humoristiskt och vore lätt att håna. Att dessa vanföreställningar överlevt i debatten visar samtidigt att många makthavare själva är illa informerade och inte vet vad de gör. Sverige har slagit in på en radikal, aldrig av någon välfärdsstat testat invandringsexperiment, och tycks dessutom ha gjort så i blindo.

AMS-Trams

Arbetsförmedlingen har gett ut en rapport som hävdar att bibehållen välfärd kräver att invandringen permanentas på rekordhöga nivåer. Nya generaldirektören Mikael Sjöberg förklarar för DN:

”– För att klara välfärdens finansiering behöver vi få hit upp emot 100.000 nya invandrare per år, säger Af:s generaldirektör Mikael Sjöberg.

Ska Sverige de närmaste årtiondena kunna ha tillräckligt många invånare som kan jobba, betala skatt och vara med och finansiera morgondagens välfärd behöver vi ta emot betydligt fler invandrare än vad de flesta svenskar hittills har tänkt sig, fastslår Arbetsförmedlingens högste chef.

– Minskar vi invandringen så minskar vi också våra framtida intäkter.”

Generaldirektorns uttalanden ger intrycket av att Arbetsförmedlingen har analyserat utvecklingen av skatteintäkterna och kommit fram till att välfärden förstärks av invandring. Så är inte fallet. Arbetsförmedlingens rapport säger ingenting om vare sig skatter eller välfärdsbehov. Det enda rapporten gör är att räkna på hur många personer och sysselsatta det skulle finnas i olika ålderskategorier med diverse antaganden om invandring. Tricket är liksom i Alliansens valkampanj att räkna sysselsättning i antal i stället för i procent och låtsas att en större befolkning är synonymt med högre välstånd.

Inte minst på grund av snabb befolkningsökning ökade antal sysselsatta i åldrarna 16-64 med 36.000 per år mellan 2005 och 2014. Arbetsförmedlingen hävdar att det krävs en nettoinvandring på drygt 90.000 personer totalt varav 64.000 i åldrarna 16-64 för att antalet sysselsatta ska fortsätta växa med just 36.000 per år.

Det är det enda Arbetsförmedlingen gör. Några kalkyler på skatteintäkter eller välfärdens behov finns överhuvudtaget inte i rapporten. Det finns heller ingen sammanhängande förklaring till varför det är önskvärt att antalet personer i arbete i åldrarna 16-64 ska växa med 36.000 per år genom invandringsdriven befolkningsökning. Arbetsförmedlingen använder ständigt begreppet ”behovet” av nettoinvandring. Det handlar då inte om välfärdsstatens behov. Det AMS kallar behov är behovet att nå en mer eller mindre arbiträr ökningstakt i antalet sysselsatta på 36.000 per år som myndigheten själv har hittat på. Arbetsförmedlingen citerar vare sig externa eller egna beräkningar om att det skulle vara ekonomiskt gynnsamt att öka befolkningsmängden på det här sättet.

Rapporten motiverar sina resonemang med demografiska argument. Det de gör är osammanhängande, men värt att försöka förklara. SCB:s projektion är att antalet sverigefödda i arbetsför ålder sjunker med ungefär 6.000 per år till år 2030. AMS medger att antalet sverigefödda som arbetar har ökat på senare år men tror att antalet i framtiden kommer att sjunka med drygt 5.000 per år.

Det genialiska slutsatsen är att bortfallet av ca 5-6000 sverigefödda i yrkesaktiv ålder per år kräver en nettoinvandring på 90-100.000 per år. Att invandringssiffran är astronomiskt hög beror på att Arbetsförmedlingen är medvetna om att alla invandrare inte jobbar. Enligt arbetsförmedlingens kalkyl behövs en nettoinvandring på 90-100.000 för att antalet sysselsatta invandrare ska öka med ungefär 40.000 per år. Detta minus ca 5-6.000 färre svenskfödda i arbete ger Arbetsförmedlingens mål på 36.000 fler sysselsatta per år. Mer sofistikerad än så är inte rapporten.

Den uppenbara invändningen är att en nettoinvandring på 90-100.000 per år inte bara ger 40.000 fler skattebetalare utan även 50-60.000 invandrare utan jobb som måste försörjas. Det problemet har rapporten dock en övertygande lösning på, vilket är att överhuvudtaget inte nämna det.

Analysunderlaget är överhuvudtaget tunt i relation till de radikala slutsatserna. AMS hävdar att välfärdens finansiering framöver kräver en nettoinvandring på 90.000 till 100.000 per år. Det är nivåer som Sverige aldrig har varit i närheten av historiskt, och inte ens tangerade med 2014 års rekordinvandring. Här är nettoinvandringen per årtionde.

1950-talet: 11.000 per år
1960-talet: 20.000 per år
1970-talet: 13.000 per år
1980-talet: 15.000 per år
1990-talet: 21.000 per år
2000-talet: 39.000 per år
2014:         75.000 per år

När befolkningen blir större växer mycket riktigt antalet sysselsatta, men befolkningstillväxt ökar i sig inte välståndet. Antalet personer som inte arbetar och som kakan måste delas på blir ju förstås också fler. Det är därför sysselsättningsgrad och arbetslöshet alltid och överallt presenteras i procent, inte i antal sysselsatta. Om vi bara skulle räkna jobb i antal är slutsatsen att Bangladesh där sysselsättningen sedan 1980 har växt med 30 miljoner har en starkare arbetsmarknad än Schweiz där antalet sysselsatta bara blev drygt en miljon fler.

Att fler jobbar genom att befolkningen växer ger inte samma vinster som när fler jobbar för att existerande arbetslösa sätts i arbete. Det kan illustreras med utvecklingen under just perioden 2005 till 2014 som AMS-rapporten utgår ifrån. Under dessa år växte antalet sysselsatta invandrare med ca 250.000. Detta hade varit ett enormt ekonomiskt tillskott för landet om det inte vore för att att invandrarbefolkningen samtidigt ökade med 480.000 personer. Eftersom antalet sysselsatta huvudsakligen ökade genom befolkningsökning och inte genom reducerat utanförskap var detta inte en speciellt bra period för Sverige. Tillväxten i BNP per capita var nära noll, och trots allt prat om fler invandrare i arbete ökade invandrares arbetslöshet mätt i procent mellan 2005 och 2014.

AMS-rapporten själva hävdar att ”utrikesfödda stått för 75 procent av ökningen av sysselsättningen”. Detta är inkorrekt och gäller bara ålderskategorin 16-64. I samtliga åldrar stod invandrare för 60 procent av ökningen av sysselsatta men också för 68 procent av befolkningsökningen och 82 procent av ökningen av de som inte är sysselsatta. Det finns mycket värre problem med AMS-rapporten, men tendensen att bara räkna de som arbetar i åldrarna 16-64 skapar förvirring och underskattar sverigeföddas sysselsättning. Alltfler äldre arbetar, vilket innebar att hälften av ökningen av sverigeföddas sysselsättning sedan 2005 var bland de som är 65 år eller äldre.

Försörjningsbördan mäter totalbefolkningen delat på antal personer som arbetar. En försörjningsbörda på 2 innebär att varje person i arbete måste finansiera sig själv och en annan person, må det vara ett barn, en vuxen utan arbete eller en pensionär. Sverige har idag en försörjningsbörda på drygt 2.1. En populär föreställning är att invandring hjälper Sverige att undvika en stigande försörjningsbörda. Problemet är dock att invandrares utanförskap är för högt. Invandrare har trots en mer fördelsaktig åldersprofil i själva verket en försörjningsbörda över inrikes födda. 2010 hade inrikes födda enligt SCBs siffror en försörjningsbörda på ungefär 2.1 medan försörjningsbördan bland invandrare var 2.4. I stället för att reducera försörjningsbördan har invandringen i varje fall hitintills därför pressat upp försörjningsbördan något. Till och med i SCBs projektioner till år 2030 kommer invandrares försörjningsbörda givet dagens förvärvsintensitet vara strax över inrikes födda. Även i arbetsförmedlingens rapport framgår att invandrares försörjningsbörda idag inte är bättre än Sverigeföddas, det är bara något AMS förväntar sig i framtiden.

Det finns två andra allvarliga problem med AMS räkneövning. Det första är att rapporten inte räknar på riktiga jobb utan i sina siffror inkluderar arbetsmarknadspolitiska åtgärder, de som jobbar få timmar och sysselsatta med obefintliga arbetsinkomster. Det andra är att AMS-rapporten bortser från att invandrare i genomsnitt tjänar mindre och därför betalar signifikant mindre i skatt.

AMS-rapporten baseras på sysselsatta i arbete, vilket ger en förskönad bild av invandrares arbetsmarknad. Sysselsättning inkluderar inte bara de med riktiga jobb utan även bland annat personer i arbetsmarknadsåtgärder, de som jobbar väldigt få timmar och de som har någon sorts sysselsättning men obefintliga arbetsinkomster. SCBs projektioner om framtida försörjningsbörda använder förvärvsfrekvens. Detta mått baseras på faktiska arbetsinkomster och ger därför en mer rättvisande bild än det bredare sysselsättningsbegreppet. För invandrare utgår AMS-rapporten från en sysselsättningsgrad i åldrarna 16-64 på 64 procent, inte speciellt högt men redan det en överdrift. I samma åldersgrupper är invandrares förvärvsfrekvens på den reguljära arbetsmarknaden  – det vill säga exklusive arbetsmarknadsåtgärder – endast 53 procent.

Det andra gigantiska problemet här är att invandrare i genomsnitt tjänar mycket mindre och betalar mindre i skatt. Skillnaden i genomsnittlig förvärvsinkomst mellan invandrare och sverigefödda är enorm. Det reflekterar lägre snittlön och sysselsättningsgrad men även att andel invandrare med riktiga jobb och riktiga inkomster är ännu lägre än andel som officiellt är sysselsatta. Här är en SCB-graf om invandrares förvärvsinkomster:

SCB_inkomst

 

SCB redovisar hushållens slutliga skatter för samtliga över 18 år gamla. År 2013 betalade invandrare i genomsnitt 40 procent mindre i slutlig skatt än Sverigefödda, trots en mer gynnsam åldersstruktur.

Untitled

Att finansiera framtidens välfärd är en fråga om skatteintäkter. Även om det vore så att invandrares sysselsättning gradvis närmar sig sverigeföddas så skulle förslaget på nettoinvandring på 90-100.000 per år att leda till en ekonomisk katastrof för välfärdens finansiering. Orsaken är att invandrare i genomsnitt betalar in ca 40% mindre skatt per person. I takt med att gruppens befolkningsandel ökar skulle skatteintäkter kollapsa i relation till befolkningsstorlek och välfärdsbehov.

Man kan kanske undra varför Arbetsförmedlingen börjat ge ut skräprapporter om invandring. En ledtråd är att verket nyligen fick en ny generaldirektör. Den nya generaldirektören är ingen mindre än Mikael Sjöberg, socialdemokratisk politiker med bakgrund i SSU och LO och tillika Göran Persons kusin. År 2005 skapade Mikael Sjöberg rubriker om utnämingsmissbruk när han gick från att jobba åt Göran Perssons regering till chef för Arbetslivsinstitutet, vilket föranledde en anmälan till konstitutionsutskottet. Att utnämningen provocerade så pass mycket berodde delvis på att Arbetslivsinstitutet var en forskningsorganisation medan Mikael Sjöbergs utbildningsbakgrund är tvåårigt fordonsgymnasium.

År 2014 utnämndes Mikael Sjöberg av Fredrik Reinfelds regering som generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Kort därefter började statstjänstemannen med uppdrag att leda en neutral myndighet kampanja för invandringspolitiken. Redan ett halvår sedan skrev Mikael Sjöberg på DN-debatt: “Sverige behöver en nettoinvandring på 40000 människor årligen för att arbetskraften inte ska krympa och för att vi ska kunna upprätthålla vår välfärd.” Det framgår inte vad som har förändrats sedan slutet av förra året som gör att bibehållen välfärd nu i stället kräver 100.000 i nettoinvandring.

AMS-rapporten är osammanhängande smörja, men den mest uppenbara skandalen är inte rapporten i sig utan hur AMS har presenterat den som evidens om välfärdens finansiering. Arbetsförmedlingen hävdar i sin pressrelease och i andra sammanhang att ”Hög nettoinvandring behövs för att finansiera välfärden”. I sitt uttalande till DN ovan presenterar Mikael Sjöberg rapporten med referenser till ”välfärdens finansiering”, ”skatt” och citat som ”Minskar vi invandringen så minskar vi också våra framtida intäkter.”

AMS-rapporten innehåller som sagt ingenting om vare sig skatter, intäkter eller finansiering av välfärden. Här är återigen rapporten för de som vill kolla upp detta själva. Generaldirektören begår tjänstefel när han i Arbetsförmedlingens namn gör officiella påståenden om välfärdens finansiering som det inte existerar underlag till. Nonsens som att Sverige enligt AMS behöver 100.000 per år i nettoinvandring för att finansiera framtidens välfärd vanärar inte bara honom själv, det drar ett löjets skimmer över Arbetsförmedlingen som institution. Hur kommer generaldirektörens uttalanden att framstå  om några år om Arbetsförmedlingen fortsätter misslyckas med att sätta nyanlända i arbete?

Det första någon borde fråga Mikael Sjöberg är hur han kan göra officiella uttalanden om skatteintäkter och välfärdens finansiering när det inte står något om detta i AMS rapport.

Om etableringslotsar i Realtid

Ny kolumn i Realtid om experimentet med etableringslotsar.

“Systemet med etableringslotsar infördes som en del av etableringsreformen år 2010 av Alliansens med stöd av bland annat Miljöpartiet. Nya Moderaterna presenterade etableringsreformen som ”Den största integrationsreformen på 25 år” och proklamerade stolt att ”integrationspolitiken bör genomsyras av arbetslinjen”.

Arbetsförmedlingen beskriver lotsarna som en länk mellan den nyanlände och arbetsmarknaden. Ersättningen till dessa privata aktörer med uppdrag att hjälpa flyktingar komma i arbete var minst sagt generös. Flera hundra miljoner gick till lotsar bara år 2014, med ytterligare 5 miljarder budgeterat till och med år 2018.

I slutet av förra månaden skrotades dock lotssystemet abrupt under extraordinära omständigheter. Arbetsförmedlingens generaldirektör förklarade för SVD att han trots avsaknad av ett riksdagsbeslut tvingades ta ett ”akut beslut” att lägga ned programmet:

”Det finns en förordning som säger att jag ska hushålla väl med statens medel och det finns en arbetsmiljölag som säger att jag ska ha en rimlig arbetsmiljö för mina medarbetare.”

Misslyckade Ams-åtgärder är inte direkt ovanliga, men det är svårt att erinra sig om ett lika besynnerlig haveri. Generaldirektören ger exempel på några problem: ”Vidden av det hela är organiserad brottslighet, hot, människosmuggling och utpressning. Man handlar med folkbokföringsadresser och fuskar med hela systemet”. ”Vi har haft dödshot till våra medarbetare som riktats från representanter från lotsföretag.”

Expressen har jort en granskning som visade att varje jobb eller jobbåtgärd i lotsprogrammet i genomsnitt kostade skattebetalarna 2.5 miljoner kronor och skriver ”trots att Arbetsförmedlingen var medveten om fiaskot så fortsatte de att betala ut ytterligare 758 miljoner kronor till lotsföretagen under 2014”. Vdn för ett av de större lotsföretagen utryckte sin frustration för Expressen: ”De flesta lotsföretag har köpt datorer och iPads till de nyanlända flyktingarna för att knyta dem till sig och tjäna pengar.” Lotsföretagets vd berättar vidare: ”De vill först och främst att vi ska hjälpa dem med att ta hit deras anhöriga till Sverige, sen vill de ha bostäder, datorer och telefoner eller Ipads. Alla kräver datorer, de frågar till och med vilket märke de får.”

Etableringslotsar är inte historiens dyraste integrationspolitiska fiasko, men kanske det mest komiska.”

Intervju med Christian Broadcast Network (CBN)

Christian Broadcasting Network (CBN) är en Amerikansk kristen konservativ TV-kanal. De intervjuade mig om svensk invandring november 2014 och har nu laggt upp inslaget här.

Ett svar blir otydlig i klippning och kan framstå som motsägelsefullt. Runt 5:15 säger jag: “In the long run, my guess is that this is going to collapse”. Det avser det politiska koncensuset om rekordhög invandring som jag tror kommer att kollapsa, inte samhället. Det förklarar jag följdfrågan med Adam Smiths citat There is a great deal of ruin in a nation: “Sweden will never collapse. What is going to happen if this continues is a gradual detrition in social and economic outcomes”.

Eftersom delar av svaret är bortklippt kan det framstå som att jag säger emot mig själv. Men det som jag säger kommer att kollapsa är dagens politisk konsensus om invandringspolitiken medan det som jag inte tror kommer att kollapsar är samhället.

Jag vet inte om CBN kommer att lägga upp längre delar av intervjun senare, i så fall länkar jag det här. CBN ställde även några frågor om försvarspolitik, här finns CBNs inslag om svensk försvar där även jag citeras ett par gånger.