Ur min korrespondens med Behrang Kianzad

Behrang Kianzad är frilansjournalist samt juriststudent. Behrang har bland annat medverkat i Sveriges Radio och undervisar vid journalisthögskolan Fojo i Högskolan i Kalmar. Behrang skrev om nationalekonomisk forskning och myter om invandring i Ordfront. Jag mailade honom och påpekade sakfel.

En studie från 2003 av Kjetil Storesletten visar att invandring vid unga idealåldrar som 20-30 år tenderar att vara lönsamt trots relativ låg sysselsättningsgrad. Gruppen utgör inte längre någon kostnad som barn och kan arbeta i många år innan pension. För äldre invandrare är det tvärtom svårt att få lönsamhet även med hög sysselsättningsgrad då de har få år kvar till pension. Break-even sysselsättningsgrad (i praktiken förvärvsfrekvens) är den nivå som krävs för att invandring ska gå plus minus noll. I en annan och i resultat närliggande studie av Ekberg är break-even överlag 72%, det vill säga invandring är lönsam om invandrares genomsnittliga förvärvsfrekvens är över 72%. År 2013 var invandrares förvärvsfrekvens 58%. Storeslettens studie visar på en förlust överlag från invandring. ”an average new immigrant represents a net government loss of USD 20,500.”

Förlustsiffran visar att invandrarnas genomsnittliga förvärvsfrekvens för alla åldrar var lägre än break-even. Dock är break-even förvärvsfrekvens olika i olika åldersgrupper bland invandrares: “The middle graph shows that the break-even rate for 20-30 years old new immigrants is as low as 61%, while immigrants who immigrate after age 50 would be a net fiscal burden even if they had a 100% participation rate”.

Behrang skriver tvärtom att Storesletten visat att det räcker med 60% (avrundning av 61%) sysselsättningsgrad för att invandring ska vara lönsamt. Behrang missar att det bara gäller idealfallet för de som anländer mellan 20 till 30 års ålder. Han tror dessutom att det inte gör något då ”de flesta” invandrare ska vara mellan 20 och 30 år gamla. Ordfronts faktagranskare tycks inte ha reflekterat över påståendet att de flesta invandrare till Sverige idag skulle vara i åldern mellan 20 och 30 år gamla. Artikeln i Ordfront är full av andra grova fel, jag fokuserar bara på dessa som konkreta exempel. Behrang skriver: ”Kjetil Storeslettens studie av migrationen till just Sverige, Fiscal Implications of Immigration – a Net Present Value Calculation (2003), visar att invandringens ekonomiska påverkan på Sverige främst beror på invandrarnas ålder och sysselsättningsgraden i gruppen, som Storesletten menar behöver vara minst 60 procent för att invandringen ska »gå med vinst«. Dagens åldersstruktur är gynnsam, de flesta är mellan 20 och 30 år”

När jag mailade Behrang om dessa och andra fel vägrade han att lyssna, så jag gav upp. Ett par månader senare skaffade jag twitterkonto. Jag fick snart en kritikisk kommentar av Behrang. Vi återupptog vår korrespondens, vilket växte i intensitet. Jag har försökt att klippa in utdrag nedan med skärmbilder. Allt är inte med, och det var svårt att få det helt kronologiskt. Det som står nedan är bara utdrag, de som vill följa min och Behrangs korrespondens i helhet bör läsa på twitter.









Europe’s Intensifying Immigration Debate

Updaterad version av artikeln om invandring i National Review, den här gången gratis att läsa. Utdrag:

“In reporting on rising European-immigration tensions, there is a tendency to overestimate the role of Islam and to underestimate the role of the economic divide between natives and immigrants. The number of Muslims in Europe and the speed of demographic transformation are often widely exaggerated using unreliable estimates. In Sweden, currently 8 percent of the population originate in Muslim-majority countries. But surveys on religious self-identification show that only 3 percent of Sweden’s population self-identify as adherents of Islam. This should not be surprising given that a high share of immigrants to Europe from the Middle East are from Christian minorities such as Assyrians and Maronites.

Other immigrants from Bosnia, Iran, Kurdistan, and Turkey tend to be secular nonbelievers such as myself. For youth growing up in the West, the temptation of hedonistic Western culture over ascetic Salafism should not be underestimated. As I like to point out, American gangster rap is a stronger and more problematic cultural influence in the Swedish ghetto than is radical Islam. Of course, the small minority that sympathizes with extremism still leaves hundreds or thousands of potential terrorists.

It is here worth noting that cultural assimilation is closely linked to economic assimilation. The lack of economic integration of immigrants is leading to the emergence of a new ethnic class society in Europe, with occupational status becoming visibly linked to ethnicity. In office environments in Paris, Berlin, and Stockholm, janitors and cafeteria staff increasingly look and speak differently from management and white-color professionals. The so-called visible minorities of Europe are rarely allowed to forget their lower socioeconomic status or that they are outsiders who were never really welcomed by large segments of the native population. Despite lip service to the contrary, Muslim immigrants sense the silent collective distrust whenever some random extremist runs amok.

Compared with their European counterparts, Muslim migrants to the United States and Canada tend to be both better off economically and less likely to sympathize with radicalism. Among those European Muslims who are economically integrated, the overwhelming majority really have become culturally integrated as well. However, the ethnic economic divide in Europe is vast, and it’s increasing, with continued immigration from third-world countries.

In Sweden, immigrants now earn around 40 percent less on average than the native-born, a socioeconomic time bomb. Intergenerational mobility has not closed these gaps in Europe. Poverty and segregation tend to be passed on to a frustrated second generation who never asked to be born in countries where people who look like them are de facto second-class citizens. More than any bearded imams, the youth are radicalized by left-liberal Western media that blame these problems on European racism, capitalism, colonialism, U.S imperialism, and other updated forms of original sin.”



Open Hearts, Open Borders

Skriver i Amerikanska högertidskriften National Review om svensk invandringspolitik, tyvärr bakom betalvägg. Open Hearts, Open Borders, Immigration chaos brings down Sweden’s libertarian Right:

…”Reinfeldt’s party, Moderaterna, once offered a more moderate immigration platform, but its libertarian wing has since gained control of immigration policy. The party has now followed its open-borders ideals to their logical conclusion. Reinfeldt himself appears to be a true believer in the libertarian open-borders ideology. In one speech to Middle Eastern immigrants, he declared that “the fundamentally Swedish is merely barbarism. The rest of development has come from abroad.”

Following his defeat, Reinfeldt has become even more open-hearted in his political philosophy, raising eyebrows both in Sweden and abroad. In one widely ridiculed interview, dismissing the strains that record levels of immigration have put on the country’s economy and social fabric, he offered this analysis:

What does the word “enough” mean? Is Sweden full? Is the Nordic region full? Are we too many people? We are 25 million people living in the North. I often fly over the Swedish countryside. I would recommend more people to do the same. There are endless fields and forests. There’s as much space as you can imagine. Those who claim that the country is full, they must demonstrate where it is full.

Reinfeldt recently questioned the right of Sweden to enforce its borders, bizarrely suggesting that ethnic Swedes also tend to be recently arrived immigrants:

What is Sweden as a country? Is this nation owned by those who have lived here for four generations, or by those who invent some borders? Or is this an open country made up of people who arrive here, in midlife, perhaps born in another country? And it is what they make of Sweden that is Sweden.

For the record, Swedes who arrived four generations ago are trivially few. Sweden was historically an isolated country, hardly one recently populated by immigrants. The ancestors of most ethnic Swedes have lived there for hundreds or even thousands of years. Until recently, this indisputable fact made it difficult even for Marxists to question the moral legitimacy of Sweden and its borders. Today, elderly Swedes who literally participated in building the country are forced to listen to the political leader of the Right deny their historical legitimacy. As a Kurd, I am particularly sensitive to attempts to use revisionist history to delegitimize a people.

The bipartisan consensus on immigration in Sweden did not produce successful policy. The ironclad cartel merely allowed the elite to override the marketplace of ideas and pursue a course that has so far proven disastrous. This holds lessons for Americans as well as for Swedes. The conservative establishment in the United States increasingly consists of “Davos men,” who identify more with elites in other countries than with domestic non-elites. Their interests and values increasingly differ from those of the people who have delegated power to them and elevated them to office. This makes elite collusion a real danger to the popular legitimacy of the institutions of representative democracy, a problem that is not limited to the immigration issue.”

Invandrare byggde inte Sverige

Dick Harrison är professor i historia och kolumnist. I SVD-artikeln ”Invandrarna är en vinst för Sverige” menar Harrison för att historien bevisar att invandring gynnar ekonomin. Harrison är vare sig ekonom eller ekonomhistoriker och grundar flera av sina argument på sakfel.

Harrison kanske främsta argument för att invandring gynnar ekonomin är att hävda att: ”under de perioder då Sverige har tagit emot störst mängd invandrare har landet utvecklats som allra mest”

Harrison anger ingen källa, och det han påstår är inkorrekt. SCB publicerar detaljerad data över invandring sedan 1871. Mellan perioden 1871-2010 är korrelationen mellan invandring i relation till befolkningen och tillväxt i BNP per capita 0.00, det vill säga det finns inget samband alls. Det finns heller inget statistiskt signifikant samband mellan invandring och ekonomisk tillväxt om man mäter nettoinvandring eller om man inte justerar för befolkningen. Om man lägger till en tidstrend för att justera för snabbare teknologisk tillväxt över tid är korrelationen mellan invandring och tillväxt negativ, men fortfarande inte statistisk signifikant. Resultaten är i linje med mer systematisk forskning, som inte har påvisat något robust samband mellan invandring och tillväxt av BNP per capita. Nedan finns grafer på tillväxt av BNP per capita och invandring per årtionde sedan 1871.


Ekonomisk historia är ingen exakt vetenskap, men tillväxt och invandring är kvantifierbara variabler som man inte bara kan påstå vad man vill om på basis av vaga intryck. När man använder sin auktoritet som professor i historia och gör faktapåståenden om historisk tillväxt förväntar jag mig att det görs evidensbaserat. Harrisons okunnighet om ekonomisk utveckling stoppar inte honom från att använda en mästrande ton. Det är snarast Dick Harrison som uppvisar ”usla historiekunskaper” om sambandet mellan invandring och ekonomisk utveckling i Sverige.

Dick Harrison gör fler påståenden som går emot forskningsläget. Han skriver till exempel om invandring till andra länder ”Det finns inte ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativt för mottagarlandet.”

Harrisons djärva  påstående att invandring alltid och överallt varit gynnsamt hade vägt tyngre om han hade citerat belägg i stället för sin privata åsikt. Vad säger då riktiga experter inom området? George Borjas vid Harvard är världens mest citerade forskare om invandringens ekonomiska konsekvenser. Så här sammanfattar Borjas forskningslitteraturen: “The most important lesson of the research is that the economic impact of immigration will vary by time and place, and that immigration can be either beneficial or harmful”.

Vill vi ha ett konkret exempel på invandring som har varit ekonomiskt negativ för mottagarlandet kan vi dock helt enkelt ta invandringen till Sverige de senaste trettio åren. Denna historiska episod har också fördelen att den ligger närmare till hands än exempelvis några tyska fogdars inflyttning till 1300-talets städer. Harrison slår fast att invandring är lönsam men har inget annat än trötta floskler att erbjuda för att belägga detta kontroversiella påstående:

”Den som pekar på att flyktinginvandringen under det senaste halvseklet endast har resulterat i ekonomiska problem bortser från de kulturpersoner med flyktingbakgrund som i dag berikar landet med sin verksamhet, de nya maträtter som vi på kort tid har lärt oss älska och den kreativa korsbefruktning med kulturer från hela jorden som vi just nu är mitt uppe i.”

Jag bortser inte från nya maträtter, kulturpersonligheter eller ens Zlatan. Jag noterar bara att det inte finns några belägg för att dessa marginella vinster överväger de enorma kostnaderna. Påvisade nackdelar inkluderar tiotals miljarder per år i nettokostnad samt sociala problem som ökad ojämlikhet, social segregation, brottslighet, arbetslöshet, barnfattigdom, försämrade skolresultat och minskad tillit.

Att flyktinginvandring av främst lågutbildade från tredje världen skulle ha gjort Sverige mer forskningsintensivt eller innovativ är önsketänkande. Studier har inte påvisat något sådant samband. Harrison låter sig inte bekymras om dessa detaljer och slår självsäkert fast att flyktinginvandring av lågutbildade gjort Sverige mer kreativ, because history.

När invandringens ekonomiska betydelse för ett lands utveckling diskuteras av akademiker är en central variabel alltid nivån på invandring. Det går helt enkelt inte att förstå invandringens roll i Sveriges utveckling om man inte känner till att Sverige historisk var ett isolerat land med ovanligt lite invandring. Så sent som år 1900 utgjordes enligt SCB endast 0.7% av Sveriges befolkning av invandrare. Invandrare var ännu färre om man tittar tillbaka ännu länge under de perioder som det finns data. Under perioden 1871-1940 – tog Sverige – med en dåtida befolkning på runt fem miljoner – emot ungefär 6000 invandrare per år. Det är siffror som idag överträffas under ett par bra veckor. En hög andel av dessa fåtal invandrare under denna period var återvändande svenskar från Nordamerika.

Hur stor (liten) invandringen var historiskt är nödvändig information för att bedöma  invandringens bidrag för Sveriges ekonomiska utveckling. Men Harrison bekymrar sig inte om att ta reda på hur många som faktiskt invandrade. Inte en enda siffra om nivåer på invandring citeras i Harrisons långa artikel, trots att SCB redovisar tillförlitlig data åtminstone från 1871 och trots att det finns en hel del estimat från ännu längre tillbaka.

Istället förlitar Harrison sig återigen på diverse lösa anekdoter som ger intrycket att invandringen till Sverige var stor till omfånget. Han pratar t.ex. om tyska fogdar och köpmän som exempel på historisk invandring till Sverige. Ingen ifrågasätter att utländska experter var värdefulla för Sverige. Men hur många var de?

Per Sidén vid Stockholms Universitet har uppskattat antalet tyskar i svenska städer under medeltiden (nästan inga tyskar bodde på landsbygden). Sidén kommer fram till att ”en andel av befolkningen på i normalfallet 10-20%” av städernas befolkning, det vill säga några hundra eller enstaka tusen individer. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning bodde i städer under sen medeltid vilket i så fall innebär att tyska invandrare utgjorde kanske 0.5-1% av Sveriges befolkning. Dessa modesta proportioner framgår aldrig av Harrisons text, som närmast målar upp en bild av tysk kolonialisering av Sverige.

Dick Harrison plockar även fram de gamla hederliga Vallonerna. Han skriver ”Under 1600-talet, när det strömmade in folk från Tyskland, Nederländerna, Vallonien och Brittiska öarna, blev vårt land en internationell stormakt”.

Harrison nämner aldrig hur många valloner eller andra som ”strömmade in”. Det gör däremot Nationalencyklopedin: ”Om de valloner som återvände vet man mycket lite, medan däremot de ca 900 personer som stannade i Sverige har studerats tämligen ingående”. Ett annat estimat som inkluderar familjer är att ungefär två tusen valloner stannade kvar. SCB skriver: ”Av de omkring 2 500 som kom blev drygt 2 000 kvar. Trots att de bara utgjorde någon enstaka promille av dåtidens 900 000 svenskar har de gjort djupa avtryck.”

Valloninvandring under 1600-talet på en eller två tusen individer motsvarade ungefär 0.1-0.2% av rikets befolkning, som dessutom inte kom på en gång utan över flera decennier. Valloninvandringen bestod som varje skolbarn vet av utländska experter från en region som var mer teknologisk utvecklat än Sverige. Valloninvandringen är därför en värdelös analogi till flyktinginvandring av lågutbildade från tredje världen. Invandring av Valloner höjde Sveriges kunskapsintensitet och humankapital medan flyktinginvandring från tredje världen har motsatt effekt.

Valloninvandringen har ohämmad överdrivits till i sitt omfång, oftast genom att man liksom Harrison helt enkelt undanhåller antalet Valloner. Även andra grupper som invandrade från utanför riket till Sverige under 1600-talet var få till antalet. Under stormaktstiden fanns en betydlig inflöde från utlandet till Sveriges elit, men knappt någon invandring av bönder och andra som utgjorde överväldigande majoritet av dåtidens befolkning. Många adelsfamiljer har utländskt ursprung, men adeln utgjorde bara ungefär en halv procent av landets befolkning.

Det har blivit vanligt med fantasier där Sverige skildras som ett land som byggdes av invandrare, ungefär som Australien. Dessa myter är bräckliga och faller snabbt samman när läsaren får reda på hur liten invandringen faktiskt var historiskt. Det kan förklara varför Harrison aldrig citerar historiska invandringsnivåer, trots att det finns en omfattande forskningsliteratur om detta i Sverige. Att bara använda anekdoter och vägra citera statistik är inte ett seriöst förhållningssätt till ekonomisk historia eller demografi.

En slogan som har blivit allt vanligare i debatten är att ”invandrare byggde Sverige”. Men så sent som år 1960 utgjorde invandrare inte mer än 4.0% av Sveriges befolkning. År 1960 var Sverige världsledande i termer av välstånd, demokratiska institutioner, kultur, teknologi, näringsliv och annat. Det fåtal invandrare som var med och bidrog till detta förtjänar givetvis uppskattning. Men det gäller lika mycket de med svenskt ursprung som var med och byggde landet. De med svenskt ursprung utgjorde över 95 procent av de arbetare, jordbrukare, företagare, skattebetalare, forskare och uppfinnare som genom århundraden av hård strävan tog Sverige från medeltiden till ett av världens rikaste länder år 1960.

Sverige hade givetvis ovärderlig nytta av utländska idéer, handel och teknologi, men detta är bevisligen inte synonymt med invandring. Idéer, teknologi och handelsvaror togs in genom andra kanaler. Även idag är det land som Sverige utan jämförelse tar mest idéer och teknologi från USA, trots obetydlig amerikansk invandring.

Men varför ska man idag överhuvudtaget bry sig om hur många invandrare Sverige hade på 1600-talet? Svaret är legitimitet. Historierevisionism som överdrivet tillskriver landets uppbyggande till invandrare är ett sätt att avlegitimisera de med svenskt ursprung. John Locke påpekade att äganderätten moraliskt härleds från skapande eller från arv från den som skapade det som ägs. Att säga att Sverige byggdes av invandrare är ett sätt att ta heder och rätt från den majoritetsbefolkning som till överväldigande del faktiskt byggde Sverige. Det är inte en särskilt attraktiv agenda, särskilt eftersom många av de som jobbade hårt hela livet för att bygga landets välstånd fortfarande är vid liv.

Sambandet mellan historia och moralisk äganderätt artikulerades av Fredrik Reinfeldt under julhelgen: ”Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som har bott här i fyra generationer, eller någon som hittar på någon gräns? Eller är det här ett öppet land som består av de människor som kommer hit – mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad de gör av Sverige som är Sverige.”

De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är ytterst få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.

Alla medborgare har lika juridiskt äganderätt över Sverige. Men Fredrik Reinfeldt försöker att frånta de med svenskt ursprung sin del av den moraliska äganderätten till Sverige, och därmed deras rätt att ha uppfattningar om landets gränser och om invandring. Detta genom att presentera en falsk historiebild där Sverige utmålas som ett land som relativ nyligen befolkades av invandrare, ungefär som Australien eller Nya Zeeland. En måttlöst överdriven, på gränsen till verklighetsfrämmande bild av invandraringens betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling fyller samma syfte.

Hur mycket beröm eller erkännande har Fredrik Reinfeldt gett till Sveriges miljoner äldre som bokstavligt talat var med och byggde landet? Jämför det med de superlativ som östs över en eller två tusen valloner, kanske 13 000 svedjebrukare i finnmarkerna eller ett par hundra tusen industriarbetare under efterkrigstiden.

Historierevisionism är ett potent politiskt vapen. Det är vad George Orwell menade med “He who controls the past controls the future. He who controls the present controls the past”. Att frånta rättigheter från en folkgrupp genom att skriva om historien är aldrig trevligt, men att se ett lands elit försöka delegitimisera sitt eget folk är häpnadsväckande.

Nervos belli, pecuniam infinitam

Det tog lite drygt tre dygn efter att jag lade upp länken till insamlingen på Kickstarter tills vi nådde målet på 400 000 kronor. Jag är överväldigad av er värme och generositet. Ert stöd saknar bokstavligt talat motstycke i Sverige. Jag har nu alla finansiella resurser som behövs och kommer att göra mitt bästa för att vår bok blir så bra som det går.

Det är 17 dagar kvar och det finns ingen övre gräns. Jag tycker därför att vi fortsätter att spränga rekord. Här riktar jag mig framförallt mot de som inte har donerat ännu, ni andra har redan varit otroligt generösa. Jag upprepar att de som känner att de inte har råd att ge en stor summa i stället kan ge exempelvis 10 kronor som moraliskt stöd. Jag är höginkomsttagare och vill inte ha pengar från läsare med trängd ekonomi.

400 000 räcker gott och väl för att skriva boken. Det inkluderar kostnader för den bästa språkgranskningen pengar kan köpa (få behöver det mer än jag), design, layout och initiala kostnader för att trycka ut boken. Boken kommer förhoppnings att finansiera sina utgivningskostnader på sikt. Man bör dock vara medveten om att det handlar om ett smalt ämne i ett litet språkområde, så några stora intäkter från försäljning räknar jag inte med. Jag behöver också köpa lite data av SCB, men det är inte så dyrt. Kickstarter tar en modest avgift och alla som donerar brukar inte betala till slut, så jag får inte hela summan. Det viktigaste pengarna köper är tid. Jag behöver tack vare er generösitet ingen försörjning i flera månader, vilket frigör enormt mycket arbetstid.

Det finns dock alltid mer som kan göras med pengar. Stridsdikten i rubriken är från Ciceros femte filippik mot Mark Antony och kan översättas som ”unlimited money is the sinews of war”, pengar är krigets senor. Ciceros kommentar gäller lika mycket opinionsbildning som krig.

Det finns flera saker som kan göras med medel över 400 000. En är reklam. Jag vill även skicka ett gratis exemplar av den engelska versionen av boken till journalister, ledarskribenter och akademiker som intresserar sig för de här frågorna i USA, Storbritannien, Finland, Danmark och Norge.

Det andra är att göra en snyggt designad kompanjonhemsida med fakta från boken. Exemelvis Thomas Pikettys bok har en sådan hemsida. De som googlar efter fakta om invandring behöver då inte längre förlita sig på mer eller mindre oseriösa propogandasidor. Det tredje är att anordna seminarier i orter som Stockholm, Göteborg, Malmö, Oslo, Bryssel och London för att presentera boken. Jag övervägde att ge ut boken gratis men beslutade mig för att det var en dålig idé. Framförallt i utlandet där människor inte känner till bakgrunden kommer en bok som är gratis att framstå som en pamflett och därför inte tas på allvar. Däremot kan man lägga ut stora delar på nätet gratis.

Min tid delas mellan min forskning, extraknäck till försörjning och migrationsdebatten. De senaste åren har jag i term av tid slitits itu mellan jobbet och plikten. Jag står gärna upp för landets tysta majoritet, att jag inte lyckats göra mer beror på tidsbrist. En del tror att jag inte skriver debattartiklar för att tidningar inte släpper in mig. Så är inte fallet. Tvärtom har SVD, Dagens Industri, Aftonbladet, Neo och många andra kontaktat mig och bett mig skicka in texter, men jag har varit tvungen att tacka nej för att det inte funnits tid. DN-debatt är selektiv, men säkert delvis tack vare slumpen har DN-debatt inte refuserat mig de senaste två åren och varit vänliga nog att ta in fem av mina texter. För att inte nämna utländska tidskrifter. När Realtid och andra före de bad mig att bli kolumnist tackade jag nej av samma skäl. Det var bara efter att jag blev personligen imponerad av insistenta Jonas Wiwen-Nilsson och Per Agerman på Realtid som jag tackade ja.

Har jag tid så är genomslag inget problem, om inte i Sverige så åtminstone i utlandet. Underskatta inte intresset för svensk migrationsfrågor i andra länder. Många journalister och editors på New York Times, The Economist, BBC, Forbes och andra följer det svenska debattklimatet med fascination och ett visst mått av oro. Jag vet detta för att jag har pratat med dem, i regel efter att de kontaktat mig.

Vi tycks redan slagit svenska rekord i hur snabbt pengarna till projektet kom in. Låt oss nu se om vi kan slå rekordet överlag. Den största framgången för crowdfunding av den här typen i Sverige är Martin Borgs utmärkta film “Någon annan betalar” som drog in 550.000 kr. Om ni vill har vi nu chansen att överträffa Martins rekord. Det bästa gratisreklam vi kan få bland uländska journalister är att kunna skriva i mail eller på baksidan att boken slog rekord i crowdfunding i Sverige.

Tack igen. Idag tar jag nu ledig, men imorgon fortsätter arbetet med att göra boken till verklighet. Här är länken till insamligen för de som inte har donerat än.

Uppdatering I

Efter sex dagar har vi nått 500.000 kronor. Kampanjen har inte bara slagit belopp i insamlade donationer utan hur många som donerat. Över tusen personer har nu donerat, vilket med råge slagit svenska rekord. Mina läsares givmildhet är inte bara unik med svenska mått mätt utan även internationellt. Vi var under flera dagar etta i världen i kategorin Publishing.

Uppdatering II

Vår rekordkampanj har rapporterats i SVD ledarblog och Neo. Nu skriver finanstidningen Realtid där jag är kolumnist en artikel: “Lyckad gruppfinansiering Tino Sanandajis bokprojekt får rekordstöd”. Som jag skrev är rekord-finansiering i sig en nyhet som journalister gillar att skriva om.

Samtidigt gör Norges näst största affärstidning Finansavisen en reportage om min bok som kan läsas här och här, “Mot ny rekord for folkefinansiering”. reportage

“– Hva tenker du om at over tusen personer har donert 500.000 kroner så langt?

– Jeg er overveldet av den kjærlighet og generøsitet jeg er blitt overøst med. Særlig forundret er jeg likevel ikke. Det handler ikke om meg, men er et utrykk av «vox
populi» fra landets tyste majoritet.”

Uppdatering III

Det tog oss åtta dagar att slå svensk rekord i crowdfunding för kategorin böcker och för kategorin opinionsprojekt överlag. Bättre julklapp hade jag inte kunna föreställa mig! En köpt annons i Dagens Nyheter kostar tydigen 100.000 kronor, men att kunna säga att vi har slagit svensk rekord  ger gratispress värt dussintals annonser i DN. Det är 12 dagar kvar på insamligen så vi låter de som inte har sett kampanjen eller kunnat donerat tidigare att fortsätta ge, ni övriga har redan gjort mycket och mer därtill och bör inte donera mer.

Deltar i kanal Globals program Miniatyr här. Jag gör ett slarvfel och säger att kostnaderna för asylmottagning år 2017 förvänas bli 42 miljarder per år, det korrekta siffran är 41 miljarder kronor. Sedan programmet spelades in har Sverige gått från att vara sämst i OECD på arbetsmarknadsintegration av invandrare till näst sämst. Siffrorna i Nederländerna försämrades, så Holland övertog guldmedaljen från Sverige i kategorin sämst på integration.

Min senaste kolumn i Realtid “Uppluckrad LAS löser inte integrationen”:

Den fundamentala förklaringen till högre utanförskap bland invandrare och flyktingar från tredje världen är helt enkelt inte LAS. Det är bristande humankapital i kombination med att ekonomin blivit alltmer kunskapsintensiv. Jag citerade i min senaste krönika Arbetsförmedlingens rapport om de flyktingar som kommit ut på arbetsmarknaden på senare år: ”Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare grundutbildning än nio år.”

Sverige är redan ett kunskapssamhälle och blir ständigt mer högteknologiskt. Kraven ökar år efter år, och det finns ofta sökande med bättre meriter och längre arbetslivserfarenhet som tävlar om de fåtal enkla och medelenkla jobb som annonseras ut. Arbetsgivares bristande efterfrågan på lågutbildade från tredje världen kommer inte att lösas med ett avskaffande av LAS. Att politiker börjat snacka om LAS igen beror på att det är ideologisk ortodoxt, och för att det är ett sätt att slippa obekväma frågor om hur det är tänkt att en kunskapsintensiv arbetsmarknad ska absorbera tiotusentals flyktingar per år med förgymnasial utbildning.”

Uppdatering VI


Nu är kampanjen avslutad. Slutresultatet tycks ha landat på 632.205 kronor, vilket som sagt sprängt svenska rekord i både kategorin böcker och i kategorin opinionsprojekt överlag. Jag vill inte överanvända ordet tack, men 1344 tack till er alla.


Hjälp mig med fundraising [Vi slog rekord och nådde 400.000 på drygt tre dygn. Följ uppdateringar nedan.]

Jag vill skriva en bok om invandring till Sverige med preliminär titel ”Moral Superpower”. Boken kommer att skrivas i en svensk och en engelsk version och ges ut utan något förlag. För att finansiera projektet har jag startat ett så kallad crowdfunding-projekt på Kickstarter.

För de som inte vet vad crowdfunding är så betyder det att ni ger mig pengar. Så kallad gräsrotsfinansiering att det är en metod för att finansiera projekt eller idéer genom att vända sig till ett stort antal finansiärer. Den rör sig om en ren donation med min tacksamhet som enda belöning.

Mitt vanliga jobb är som forskare i nationalekonomi, med fokus på skatter och entreprenörskap. Att skriva om invandringsfrågor är en obetald hobby vid sidan av. Det är en kul fritidssyssla, men också en tidskrävande sådan. Jag har försökt att bara låta skrivandet stjäla arbetstid när jag känt mig tvungen. De senaste tre åren har migrationsdebatten ändå tagit upp uppskattningsvis halva min arbetstid. Tidsbrist har lett till att många intressanta frågor aldrig tagits upp eller bara nämnts i förbigående. Boken kommer att ta några månader att skriva. Jag ber därför om 400 000 kronor.

Ungefär halva innehållet kommer att baseras på de ca hundra texter på ämnet jag redan skrivit medan resten kommer att utgöras av nytt material. En bok på engelska på akademisk nivå kan rikta sig direkt mot utländskt prestigemedia där jag ibland citeras (e.g The Economist I, II, III, Forbes Magazine, Wall-Street Journal, New York Times Magazine, The Times, The Telegraph, National Review, New York Times, Washington Post, Time Magazine, The Guardian, Foreign Affairs, BBC, etc). Min förhoppning är att boken kan ges ut under senare delen av 2015, men vissa kapitel kommer att läggas ut tidigare. Insamligen kommer att pågå i 20 dagar. Man kan välja att donera i sitt eget namn eller anonymt genom att skapa en alias på Kickstarter.

Här är länken till “Moral Superpower” på Kickstarter igen. Hjälp gärna till att marknadsföra projektet, och tack på förhand! De som av olika skäl föredrar att lägga in pengar direkt på mitt konto kan också kontakta mig tino.sanandaji@ifn.com


Uppdatering I

Vi är uppe i 100.000 kr drygt 8 timmar efter att jag la upp posten. Wow.

Jag visste att jag skulle få in summan jag bad om, om inte annat från rika handelskompisar som tycker synd om mig. Men jag är genuint rörd över det tsunami av kärlek och stöd från läsarna vi ser.

Det som värmer i hjärtat mest är inte 10.000 kr åt gången från Masters of the Universe i London och Östermalm (fortsätt dock för all del ge ni också…). Det är 100 kronor från pensionärer och studenter som mailar att de har tight ekonomi men ändå vill skänka något. Mitt råd till de som inte har råd men vill visa sitt stöd är att ge 10 symboliska kronor som moraliskt stöd medan de som känner att de har råd kan fortsätta fylla bankkontot.

Jag började för övrigt skriva manus tre veckor sedan. Det skulle underlätta enormt mycket om jag har finansiella resurser men boken kommer att skrivas oavsett.


Uppdatering II

Knappt 28 timmar efter länken till insamlingen har vi passerat 200.000 kronor. Donationen som tog oss exakt halvvägs kom från en assistant professor i nationalekonomi vid NYU.

Många frågar varför jag inte ger rewards. Orsaken är att det är en juridisk gråzon som skatteverket ännu inte har granskat. Därför ger jag ingen motprestation som kan göra mig skatteskyldig utan ber om en ren gåva.

Två artiklar medan ni väntar på boken. Ann-Marie Pålsson är en framstående docent i nationalekonomi vid Lund och var fram till 2010 moderat riksdagsledamot. Hon kritiserar oseriösiten i diskussion om invandringens nationallekonomiska konsekvenser i Sydsvenskan.

Läs också min senaste kolumn i Realtid om hur Moderaternas skadade förtroende kan återuppbyggas. Mitt främsta råd till Anna-Kinberg Batra är att återgå till en evidensbaserad analys av riktiga forskare. Moderatväljare är smartare än journalister.


Uppdatering III

Strax under 48 timmar efter launch har vi nått 300.000 kronor.


Uppdatering V

Vi nådde målet på 400.000 kronor lite drygt tre dygn efter launch. Ni bör veta att ni har gjort lite historia här, detta saknar motstycke.

Per Gudmundson skriver om vår kampanj i Svenska Dagbladet:

“Nationalekonomen Tino Sanandaji har under ett par år intresserat sig för migrationen och dess ekonomi, primärt på sin blogg men också som krönikör i Realtid.se. Nu har han bestämt sig för att skriva en bok med arbetsnamnet ”Moral Superpower: A book on immigration”, och har för detta sökt finansiering via ett crowdfundingprojekt på Kickstarter. Sanandaji säger att han behöver 400.000 kronor. Och efter bara tre dygn har han fått in mer än 300.000 kronor. Det är den snabbaste insamlingen för en svensk debattbok som åtminstone jag har hört talas om.”

Läs gärna också Dick Erixons vänliga ord, känns extra fint när det kommer från den bloggare som har inspirerat mig mest. Det finns ingen övre gräns och en del av de som ger en pledge brukar inte betala, så de som inte har donerat ännu kan fortsätta att ge.

Pengar utöver 400.000 kan användas till marknadsföring, en komplimenterande faktahemsida samt seminarier i orter som Stockholm, Göteborg, Malmö, Oslo och London. Jag kommer även att skicka gratis exemplar av boken till journalister, ledarskribenter och forskare som intresserar sig för frågan i USA, Storbritannien, Finland, Danmark och Norge. Det svenska rekordet är 550.000 kr för Martin Borgs utmärkta film och det bör vi kunna överträffa. Det bästa gratisreklam vi kan få bland uländska journalister är att kunna skriva i mail eller på baksidan att boken har rekord i crowdfunding i Sverige.

Forskare ger mig rätt

Joakim Ruist vid Göteborgs Universitet är en av de handfull nationalekonomer som forskat om invandringens ekonomiska effekter i Sverige. Ruist visade i en internationellt uppmärksammad studie att invandring av EU-migranter till Sverige skapade  nettovinster, tvärtemot vad många (dock inte jag) trodde. Trots att jag och Joakim Ruist står långt från varandra när det gäller policyslutsatser i migrationsfrågor är han vänlig nog att ge mig stöd i debatten om faktaläget:

”Tino Sanandaji gör ett imponerande nitiskt arbete med att påpeka för svenska journalister och utgivare när de ägnar sig åt överdriven skönmålning av invandring, samt med att berätta om det för oss andra på sin blogg. Hans senaste inlägg om en granskning av siffror från Sverigedemokraterna är en bra illustration av hur simpla feltramp svenska journalister gör sig skyldiga till i den goda sakens namn. Det är något tragikomiskt över att en nationalekonom, som inte själv forskar om invandring, på sin fritid ständigt ska behöva vara den som granskar den svenska journalistkåren i den här frågan. Kåren själv gör det inte (med få undantag). Standardfallet är snarare som i Tinos inlägg ovan: även uppenbar felrapportering, som vem som helst liksom Tino lätt kan motbevisa på tre minuter framför en dator, återrapporteras ackompanjerat av hejarop i andra medier istället för att faktakollas.”

…”Många av de som upprörs över mediernas skönmålning är sådana som själva vill se Sverige föra en mer restriktiv invandringspolitik. Själv upprörs jag snarare av motsatt skäl. Jag vill att Sverige ska vara ett land med en generös invandringspolitik. Jag tror att skönmålningen bidrar till att minska stödet för den politiken, då den får folk att börja undra om det finns en massa negativa fakta som de inte får tillgång till (nätet är fullt av sådana misstankar och rena konspirationsteorier). Vi som vill ha en generös invandringspolitik måste sluta tro att den idén bara kan säljas in till massorna genom att vi “bevisar” att invandring är 100% bra på alla sätt och därmed halleluja. I verkligheten är nog svensken i gemen snarare en person som har en i grunden ganska positiv inställning till invandring trots att hon inser att den liksom det mesta annat här i världen också har nackdelar.”


Jag får även stöd av min medförfattare, nationalekonomen Gabriel Sahlgren som doktorerar vid LSE och doesn’t suffer fools gladly:

“Vem som helst som sysslar med något som ens liknar forskning vet att tillgång till fakta är grunden för alla vettiga analyser; har man inte korrekt data är analysen i sig helt meningslös, i varje fall gällande den fråga man är intresserad av. Tyvärr verkar inte svenska journalister alltid hålla med. Och, visst, ett bekvämare alternativ är ju förstås att skapa sina egna fakta – och hoppas att man inte blir upptäckt.

Ett bra exempel på detta är ETC:s två artiklar som ämnar vara något slags försök till faktakoll i invandringsdebatten. Medievärlden hakade också på. Oturligt nog för dessa publikationer bestämde sig nationalekonomen Dr Tino Sanadaji – ansedd för bland annat sin entreprenörskapsforskning – att granska deras påståenden, både en och två gånger. Med minutiös precision får han skribenterna att framstå som ett gäng okunniga och gapiga tonåringar. Vem som helst som noga läser ETC:s och Medievärldens artiklar och sedan går igenom Tinos analys förstår att de förras faktagranskning är nonsens. Så jag uppmanar alla att göra det.”

…”Tyvärr är allt detta symptomatiskt för den svenska invandringsdebattens intellektuella haveri som vi åskådare har tvingats utstå i åratal. Många som engagerar sig i denna verkar nämligen anse att ändamålen helgar medlen, inklusive lögner och siffertrixande.
Men detta är en farlig strategi. Snarare än att rädda Sverige från en backlash mot högre invandring, vilket man får anta är målet med Pravdajournalistiken, riskerar man att späda på föreställningen om en elit som ljuger för att hålla folket i schack. Och de enda som tjänar på detta i ett längre perspektiv är precis de som man hoppas bekämpa med lögnerna. ”

Läs gärna Sahlgren och Ruist och i sin hehet. Båda två har för övrigt informativa nationalekonomiska bloggar som är värda att följa för samhällsintresserade. På förekommen anledning så tolkar inte jag kritiken ovan som mot Expressens Lars Lindströms subjektiva kolumn (vilket återger korrekt siffra) utan mot ETC och Mediavärlden.

På ETC fortsätter Johan Ehrenberg samtidigt att i rask takt revolutionera samhällsvetenskap och aritmetik med metodologiska innovationer.

”År 2013 invandrade 116 000 människor till Sverige. Av dessa var 29 988 flyktingar och 39 783 anhöriga. Resterande var: människor som studerar något år i Sverige, 7 559 stycken; människor som rekryterats av företag med arbetstillstånd, 19 292 stycken; EU-medborgare som åker till andra EU-länder för att arbeta, 20 712 stycken.”

Var försiktig med att jämföra uppehållstillstånd från Migrationsverket med SCBs siffror om invandring, det är bara delvis överlappande kategorier. Siffrorna om uppehållstillstånd är nu korrekta. Men visst skrev ETC tidigare i veckan att Sverige har 18.000 flyktingar och anhöriga per år?


Får jag tolka det som en tyst reträtt och ett erkännande att jag hade rätt när ETC numera upprepar mina siffror? Inte ens ett tack Johan?

Johan Ehrenberg skriver även: ”En vanligt citerad ekonom bland SD:s brevskrivare är Tino Sanadajl. Hans metod bygger på att diskutera samhällets utgifter för skola, vård och omsorg för invandrare som en kostnad, inte en investering, samtidigt som han inte räknar samhällets inkomster från det arbete invandrade långsiktigt ger.”

Jag inkluderar alltid även samhällets inkomster och citerar nettosumman. Det är så man räknar. I Sveriges fall är inkomsterna mindre än kostnaderna då invandrare i genomsnitt arbetar mindre, tjänar mindre, betalar in mindre i skatter och får ut mer i transfereringar. Invandrares fördelar som en högre andel i arbetsför ålder och att Sverige spar på skolutgifter är inkorporerade i dessa kalkyler men räcker rent empiriskt inte till för att kompensera för landets skyhöga utanförskap. Ur Jan Ekbergs ESO-rapport för finansdepartementet år 2009. Notera att Ekberg i invandrarbefolkningen nedan inkluderar andra generationens invandrare.


Johan Ehrenberg tycks ha missade mattelektionen där man gick igenom konceptet netto.

Invandring minus utvandring = nettoinvandring eller nettoutvandring.

Kostnad minus intäkt = nettokostnad eller nettovinst.

Stålmannen är immun mot kulor medan Johan Ehrenbergs superkraft är immunitet mot fakta. Han fortsätter upprepar skrönan om OECD-rapporten och nämner inte att invandring bara går plus i basmodellen som exkluderar kostnanderna för flyktingmottagande. Asylmottagning är ingen stor kostnadspost i OECD-länder med låg flyktingmottagning. Vi diskuterar nu inte inte typiska länder utan Sverige, landet med högst flyktingmottagande per capita i OECD. I Sverige ligger asylsystemets kostnader numera ligger på tiotals miljarder kr per år, runt en procentenhet av BNP. Korrekt strategi mot den populära vandringsmyten om OECD-rapporten är inte att länka till min blog utan att citera ur själva OECD-rapporten: ”The baseline analysis also does not account for expenditures in the asylum system, also because asylum seekers are not migrants but candidates for migration.”

De kalkyler i OECD-rapporten som inte exkluderar kostnader för flyktingmottagande visar på nettounderskott. Diskussionen är om kostnader för flyktingmottagande. Finns det någon förklaring till att ETC och Ordfront enbart citerar kalkyler som uttryckligen exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Varför undanhåller de att siffran exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Varför nämnder de inte att OECD-rapporten visar nettokostnader i de kalkyler som inte exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Inser de att baskalkylen i OECD-rapporten exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning och ljuger medvetet? Eller har de inte läst noggrant och missat att siffran exkluderar kostnaderna för flyktingmottagning? Låt mig testa att skriva det på engelska igen så att även Ronald Reagan förstår, som vi brukade säga i Iran: “does not account for expenditures in the asylum system”.

Vi har hört journalisterna och nu även hört vad riktiga forskare har att säga. Jag vill ge en utmaning till kulturskribenterna på ETC och Ordfront. Hitta en akademiskt verksam nationalekonom som ger er rätt och mig fel i den här debatten. En enda. Jag har hållit på med det här i flera år och mig vetterligen inte blivit utmanad i min beskrivning av fakta eller forskingsläget av riktiga forskare. Jag har tvärtom fått offentligt stöd av forskare flera gånger, till exempel när det sist var Johan Norberg i stället för Johan Ehrenberg som ljög om forskning och citerade studier som inte existerar.

Varför kringgår journalister och ideologer den akademiska processen om de nu har forskningen på sin sida? Med vilken rätt har dessa icke-ekonomer och icke-demografer utnämnt sig själva till experter i ekonomi och demografi? Jag avvaktar förväntansfullt att ETC eller Ordfront hittar en riktig nationalekonom som stödjer deras sida i debatten.

Demography for Dummies

Ehrenberg håller fast vid sitt påstående att nettoinvandring är 19.000 per år även efter att jag visade honom skärmbilder från SCB.












Jag mailade SCB och bad de reda ut dispyten:


Jag har en fråga om nettoinvandring till Sverige år 2013. Min tolkning av SCBs statistik är att det rör sig om 65.130 individer. Tidningen ETC har gjort en uppmärksammad beräkning som menar att nettoinvandring 2013 var ca 19000 personer. De skriver om 2013:

“Samma år utvandrade 50000 (många f.d. immigranter) ur Sverige. Av de som kom var 19000 sådana som har arbetstillstånd, alltså forskare, ingenjörer och företagsrekryterade. 20000 var EU-medborgare som flyttar inom EU och Norden. 8000 var studenter. Kvar blir ca 19000.”

Är siffran 19000 enligt SCB korrekt nivå på nettoinvandring år 2013?”>>>


SCB svarade:

<<<”Ja, du har rätt i att nettoinvandring 2013 låg på 65 130 personer, under 2013 invandrade totalt 115 845 personer och 50 715 personer utvandrade, vilket ger denna nettoinvandring. Detta kan du även hitta i vår statistikdatabas här.”>>>

Expressens kolumnist Lars Lindström kritiserade nyligen begreppet massinvandring och skrev: ”50 000 utvandrade från Sverige, det betyder att invandringsöverskottet var ungefär 65 000 människor förra året. “Massinvandringen” är alltså sju promille av Sveriges befolkning, och av dessa är många hemvändare, EU-medborgare, värvade arbetare och studenter. Sju promille kallar jag lättinvandring.”

Jag håller med Lindströms kritik mot begreppet ”massinvandring”, ett ord jag inte använder. Prefixet mass inte är värdeneutral och har en negativ normativ konnotation, som i masskonsumtion eller massarbetslöshet.

Att Lindströms däremot tolkar nettoinvandring på 0.7% procent av befolkningen per år som ”lättinvandring” visar att han saknar kontext att tolka siffran. Det är extremt höga nivåer historisk eller i jämförelse med andra länder.

Sverige hade 2013 en nettoinvandring i relation till befolkningen på motsvarande 0.68% per år, lika mycket som rekordåret 2009. Det innebär att Sverige har passerat USAs historiska rekord under den transatlantiska migrationen 1880-1890, då USAs nettoinvandring låg på 0.67% per år.


Nettoinvandring i relation till befolkningen ligger idag tre till fyra gånger högre än Sveriges genomsnitt under efterkrigstiden på runt 0.2% per år.

I rättvisans namn så var Lars Lindström relativ lyhörd när jag skickade dessa siffror till honom. Han svarade att det centrala med hans text inte var siffran 0.7% utan kritik av Sverigedemokraternas sätt att svartmåla invandring genom sitt ordval.

Någonting som bidrar till förvirring är frågan om återvändande svenskar så kort om det. När en person som är född i Sverige eller som är svensk medborgare lämnar landet och avregistrerar sig från folkbokföringen räknar det som utvandring (kortare resor räknas inte). De flesta inrikes födda tenderar på sikt att återvända och räknas då in som invandring av SCB. Det är oavsett semantik således inte fel att inkludera återvändande svenskfödda som invandring som Lindström gjort. Återvändande svenska medborgare är den enskild största gruppen av bruttoinvandringen med 18 procent 2013.

Eftersom det har blivit vanligare att svenskar bor utomlands ett tag har ökad omsättningen bidragit till att blåsa upp bruttoinvandringen något. Detsamma gäller EU-inträdet. Det är inget problem om man som jag alltid har gjort även redovisar nettoinvandring av utrikes födda, alternativ nettoinvandring av utrikes medborgare.

Vad många inte inser är att svenskar har negativ nettoinvandring. Ungefär 5 till 6 tusen fler lämnar landet än återvänder varje år. När vi räknar på nettoinvandring blir det motsatt effekt av att exkludera återvändande svenskar än när man räknar på bruttoinvandringen. Bruttoinvandring sjunker av justering för återvändande medan nettoinvandring ökar. Nettoinvandring av utländska medborgare var förre året 71.000 och nettoinvandring av utrikes födda ca 70.000. Undvik att röra ihop netto och brutto i samma analys, det blir lätt katastrof.

Låt mig nu återigen försöka förklara för journalisterna på ETC och Ordfront varför deras ”kalkyler” är nonsensartade. Ehrenberg kommer fram till siffran 19.000 för nettoinvandring genom dubbelräkning. Studenter, arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare har hög utvandring och utgör en stor del av utvandringen. Ehrenberg drar först av total utvandring. Sen drar han av studenter, arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare en gång till.

Utvandring skiljer sig markant mellan studenter/EU-medborgare/arbetskraftinvandrare och flyktingar/anhöriga. SCB-rapporten ”Återutvandring efter tid i Sverige” förklarar:

”Bland arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU och Norden är återutvandringen nästan lika stor som hos nordiska medborgare. Mindre än 40 procent av denna grupp arbetskraftsinvandrare är kvar i Sverige efter tio år. Detta kan jämföras med de som kommit som flyktingar och fått asyl i Sverige. Av dessa personer är 96 procent kvar i Sverige efter tio år. Pensionärer och anhöriga som invandrar återutvandrar också i relativt liten utsträckning.”

Man kan därför inte dra av studenter och EU-medborgares utvandring från flyktinginvandringen. Det är grupper med helt olika migrationsmönster.


Ett annat sätt att illustrera detta för kulturskribenter som lätt blir förvirrade av för många siffror är att helt enkelt titta på hur många som befinner sig i landet utifrån grund för bosättning. Hittade ingen graf färskare än 2010, men det räcker för att illustrera poängen. Flyktingar och anhöringa utgör en hög andel av invandrare och har växt sin andel. Studenter etc. utgör en avsevärt lägre andel av de som befinner sig i landet än deras andel av det årlig inflödet. Orsaken är som sagt att dessa grupper till skillnad från flyktingar och anhöriga har hög återvandring.


Jag hade inte behövt förklara banala saker som detta om ETC och Ordfront hade researchat sina artiklar. Att man inte frågar en av landets många experter är ingen slump. Syftet med dessa artiklar är inte att komma fram till korrekt siffra, utan att ”spräcka myter”, d.v.s förneka obekväma fakta som man saknar svar på. Experter kan ha professionell etik att inte ljuga och rättar misstag för att inte tappa anseende bland  övriga professionen. Kulturvänstern och libertarianska ideologer är däremot befriade från dessa tyglar och kan skamlöst påstår vad de vill.


Johan Ehrenberg ger ett detaljerat och tämligen övertygande svar på min kritik ovan, d.v.s twittrar och kallar mig Sverigedemokrat.


Johan: Du vet och jag vet att du gjorde bort dig. Du fick läsare som litar på ETC att framstå som okunniga och bli generade. Slarv och vägran att rätta demonstrabel falska påståenden gav Sverigedemokraterna ytterligare en billig seger.

Läsare som gick på ETCs påståenden om nettoinvandring och annat behöver motargument, eller åtminstånde någon försäkran att det ETC skrev stämmer. Det bästa du har erbjudit hittintills är att kalla mig Sverigedemokraternas nationalekonom och hänvisa till ospecifika räknefel. Du verkar inte ha höga tankar om dina läsares intellektuella standard om du tycker att de får vara nöjda med en så svag respons. Att vädja till de som följer debatten att inte läsa länkar till kritiken utstrålar heller inte direkt självsäkerhet. Move along! Nothing to see here jag lovar! Snälla klicka inte på länkarna som visar mitt journalistiska fiasko svart på vitt.

ETC och Mediavärlden granskar lögner [Uppdaterad: ETC och Mediavärlden medger siffran 50 procent i SOM-2012]

Medievärlden är branschtidning för media. Artikeln “SD:s lögner – och svaren alla journalister bör ha koll på” ger journalister underlag för att bemöta Sverigedemokraternas lögner. Det baseras i sin tur på en granskning i ETC av Johan Ehrenberg, ETCs grundare och ett av Sveriges mest kända vänsterintellektuella samt av Jonas Cullberg som också arbetar på ETC. Jag skrev först felaktigen att båda artiklar i ETC var av Johan Ehrenberg.

1. Låt oss börja med ETC och Medievärldens viktigaste avslöjande:

”I presskonferensen som föregick beskedet att SD skulle rösta på Alliansens budget och därigenom orsaka det extra val som kommer i mars hänvisade Mattias Karlsson till en undersökning från 2014 gjord av SOM-institutet som säger att 50 procent tycker att det är en dålig idé att öka invandringen. Men någon sådan statistik finns inte. Det har forskningsinsitutets forskningschef Henrik Ekengren Oscarsson bekräftat för Dagens ETC.”

Senate gången SOM-undersökningen ställde frågan år 2012 angav mycket riktigt 50 procent angav att det är ett dåligt förslag att ta emot fler flyktingar (2014 års SOM-rapport är givetvis inte klar än). Vad ETC och Mediavärlden inte tycks inse är att SOM-undersökningen sedan 2012 har två separata frågor. En fråga om förslaget att ta emot fler flyktingar och en om att ta emot färre flyktingar. Här är ett skärmklipp ur SOM-institutets rapport för 2012 av Marie Demker.


SOM-institutets föreståndare Henrik Ekengren Oscarsson länkade idag till de här två graferna (jag visste inte att frågan hade ställts tidigare än 2012, mycket intressant).


Om Jonas Culberg och Mikael Marklund på Mediavärlden hade läst min blogpost som först rapporterade detta hade de insett att det rör sig om två seperata frågor och sluppit göra bort sig. Jag utgår från att både ETC och Mediavärlden kommer att göra tydliga rättelser.

ETC menar även att det är en lögn att en pluraritet vill reducera flyktingmottagandet för att det fanns ännu större motstånd runt år 1990. Bortsett från att det är ett logiskt kullerbytta så slutade motståndet sjunka ungefär år 2000. Här är grafen med den andra frågan, om att ta emot färre flyktingar. På vilket sätt motbevisas opinionsläget idag av utvecklingen 1990-2000? Är det en lögn att säga att Socialdemokraterna är Sveriges största parti  för att de var ännu större 1990 och föll i opinionen under 90-talet?


Det är inte det enda misstaget. Mediavärldens och ETC lyckas inte få inte en siffra rätt. De skriver tex:

2. ”LÖGN: Flyktingmottagandet kommer att kosta 17 miljarder extra 2015.
SANNING: Enligt Migrationsverket var den totala kostnaden 14 miljarder 2013. Då tog Sverige emot 54 000 asylsökande.”

Johan Ehrenberg förklarar aldrig på vilket det han skriver om 2013 motbevisar 2015 års kostnader. Skärmbilder från Magdalena Anderssons budgetproposition visar att kostnaden för Migration samt Integration beräknas bli runt 34 miljarder för 2015.

Migration  Integration

ETC skriver även: ”I sitt tal hävdade Mattias Karlsson att asylmottagningen kostar Sverige 40 miljarder kronor om året.

– 40 miljarder är absolut ingen officiell siffra från Migrationsverket, säger Johanna Måhlen, presskommunikatör på Migrationsverket.”

Enligt Magdalena Anderssons budgetproposition som jag klippt ur nedan förväntas kostnaderna för budgetposterna Migration och Integration hamna på 40.5 miljarder år 2017. Som ni ser ovan består budgetposten Integration också av kostnader för nyanlända flyktingar och inkluderas i Migrationsverkets kostnadsprognoser. Då är det förvånansvärt att ETC förnekar kostnaderna och kallar 40 miljardssiffran en “lögn”. ETC är inte insatt i ämnet och förstår därför inte att det inte bara är SD de anklagar som lögnare utan även Stefan Löfven och Magdalena Andersson som också räknar med 40 miljarder per år. Lars Ohly har ironisk nog retwittrat ETCs artikel som indirekt anklagar Löfvens budget för att ljuga.


3. Mediavärlden och ETC menar även att det inte stämmer att Sverige för en extrem invandringspolitik:

”LÖGN: Sverige har en extrem invandringspolitik.
SANNING: Sverige har i snitt 18 000 flyktingar och anhöriga som får invandra per år. Det är mycket lite i ett land på 9,5 miljoner invånare.”

Att ETC tror att Sverige bara tar emot 18 000 flyktingar och anhöriga per år är häpnadsväckande. Här är Migrationsverkets statistik. Förra året hamnadet det 28,998 ”flyktingar eller motsvarande” och 39,783 anhöriga, varav 10,763 anhöriga till flyktingar. Många av de övriga anhöriga är i förlängningen anhöriga till tidigare flyktingar.

OECD skrev nyligen: “On a per capita basis, Sweden is the country receiving the largest number of both asylum seekers and refugees.”

Vem ska dock avgöra vad som är normalt och vad som är avvikande? Kanske är det resten av OECD som får betraktas som extrema i relation till Sverige.

4. ETC tror också att Sverige bara har en invandring på 19000 personer:

“LÖGN: Invandringen till Sverige ökade med 116 000 år 2013.
SANNING: Samma år utvandrade 50 000 (många f.d. immigranter) ur Sverige. Av de som kom var 19 000 sådana som har arbetstillstånd, alltså forskare, ingenjörer och företagsrekryterade. 20 000 var EU-medborgare som flyttar inom EU och Norden. 8 000 var studenter. Kvar blir ca 19 000 som fått invandra. Det finns ingen massinvandring!”

Enligt SCB var nettoinvandring förra året 65000, inte 19000 som Ehrenberg hävdar. I relation till befolkningen en extremt hög nivå jämfört med andra länder eller historisk. Här är en graf på nettoinvandring, källa SCB.


Ehrenberg kommer fram till siffran 19000 genom dubbelräkning. Studenter, arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare har hög utvandring och utgör en stor del av utvandringen. Ehrenberg drar först av total utvandring. Sen drar han av studenter, arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare en gång till, lite som en bonus.

5. ETC upprepar den trötta skrönan att OECD säger att Svensk invandring är lönsam:

“Enligt OECD:s studie International Migration Outlook från 2013 som omfattar 27 industriländer ger immigranter mer intäkter genom skatter till det offentliga än de tar genom bidrag och pensioner. I Sverige blir det enligt OECD:s undersökning ett plus för samhället på cirka 100 euro per immigranthushåll och år.”

OECD-rapporten gjorde flera kalkyler. Sverige går bara plus i basmodellen som exkluderar kostnanderna för flyktingmottangade. ”The baseline analysis also does not account for expenditures in the asylum system, also because asylum seekers are not migrants but candidates for migration.” De kalkyler i OECD-rapporten som inte exkluderar kostnader för flyktingmottagande visar på underskott.


På vilket sätt är en kalkyl som exkluderar kostnader för flyktingmottagande relevant för diskussionen om flyktingmottagandets kostnader? Det är talande att ETC liksom DN kände sig tvungen att undanhålla för läsarna att den OECD-kalkyl som de särplockade exkluderar kostnader för flyktingmottagande.

Det finns fler faktafel i artiklarna som jag orkar inte ta nu. Jag mailade Mediavärlden igår om bad om en rättelse, men de har inte svarat. Jag la in den länk Henrik Ekengren Oscarssons gav till SOM-rapporten i en kommentar så att deras läsare kan kolla upp det själva, men Mediavärlden tycks inte ha släppt igenom min kommentar. När branchtidningen för publicister i svensk media fixat de fel jag har påpekat ovan kan jag hjälpa de rätta övriga fel.



Johan Ehrenberg förnekar att det finns något att rätta på twitter och skriver: “Jag har varit på resa. Läser nu motinlägget. Finns inget att rätta. Tino räknar inte nettot.”

Johan: Du skadar din trovärdighet när du räknat fel och sen vägrar erkänna det. En skärmbild från SCBs befolkningsstatistik.












Sen när är 116000-51000=19000? Nettoinvandringen var förra året 65000. Det finns ingen poetiskt tolkutrymme i lågstadiematte.

Om svenska journalister ljuger om plus och minus, hur ska allmänheten lita på de i komplexa frågor som invandringens effekter på ekonomin? Inga andra journalister har ifrågasatt ETC och Mediavärldens inkompetenta lögner. Många journalister, som Aftonbladets Pernilla Ericson fortsätter att okritiskt sprida ETCs guide för journalister att ljuga om invandring guide för journalister att granska lögner om invandring.

ETC fortsätter att hävda att SOM-institutets Henrik Ekengren Oscarsson har dementerat 50-procentssiffran. Men det bygger på ren fiffel, nämligen att enbart fråga honom om 2014 års undersökning som inte är klar än. Henrik Ekengren Oscarsson bekräftade igår på twitter att siffran 50-procent är korrekt för den senaste SOM-undersökning där frågan ställdes, vilket var 2012. Det vägrar ETC och Mediavärlden medge och fortsätta att uttnyttja professor Oscarssons vetenskapliga auktoritet för lögnen att 50-procent siffran inte existerar. ETC och Mediavärlden har dessutom blandat ihop frågorna och “motbevisar” 50-procent siffran genom att hänvisa till fel fråga.

Johan Ehrenberg tycks ha gått samma kurs i hur man citerar fakta som Johan Norberg. Det finns tydliga regler som gäller även för evangeliska ideologer. En regel är att man inte fabricerar och hittar på och en annan är att man erkänner det och rättar sig när man har begått misstag.

Mitt intryck är att Ehrenberg och de journalister han lyckades lura med sin smörja har en så skev bild av verkligheten att de helt enkelt inte tror sina ögon när de ser siffror som 40 miljarder i kostnader, 65000 i nettoinvandring eller att 50 procent tycker att det är ett dåligt förslag att öka flyktingmottagandet. Detta kan omöjligen stämma. Om det vore sant skulle väl någon ha rapporterat det vid det här laget? Journalisterna är fångade i en bubbla av ignorans de själva har varit med och skapat.

Jag la återigen in Henrik Ekengren Oscarssons länk som bekräftar 50-procentsiffran i kommentarsektionen, men Mediavärlden deletade återigen länken till SOM-undersökningen. Jag mailade Mediavärldens chefredaktör Axel Andrén och frågade på vilka grunder de deletar länkar till forskning, men Axel har valt att inte svara. Branchtidningen för Sveriges publicister ljuger först om forskning och retusherar sen länkar till forskningen så att deras läsare inte kan se att de ljög.

Såhär presenterar sig Mediavärlden:media










“Sajten är ledande när det gäller medieföretagens affärer, mediepolitik, juridik och etik och är den plats där de viktiga branschdiskussionerna förs.”

Perfekt platform för en branchdiskussion om etik således! Ett visserligen något meta upplagstipps till Mediavärlden är en artikel om varför övrig media inte granskar Mediavärldens lögner om invandring.


Jonas Cullberg på ETC har gjort en rättelse angående SOM-undersökningen.


I budgetpresentationen hänvisade Sverigedemokraternas Mattias Karlsson till en SOM-undersökning som utfördes 2014, som visar att 50 procent av de tillfrågade svenskarna tycker det är en dålig idé att öka invandringen. Presentationen där mätningsårets anges vara 2014 ligger kvar på Sverigedemokraternas hemsida. Någon sådan mätning gjordes inte 2014, och SOM-institutets chef Henric Oscarsson kände inte igen siffrorna när Dagens ETC kontaktade honom. Efter artikelns publicering har det kommit fram att siffran som Sverigedemokraterna använde kommer från Som-institutets mätning 2012. ”

Jonas har rätt att SD anger fel år och hävdar 2014 i stället för 2012, men det är ingen ursäkt för journalister att själv ge fel bild. Jag tycker att ETC borde ha varit tydligare i sin klargörande och utryckligen nämnt siffran 50 procent. Men ett oklart klargörande är bättre än ingenting, nu medger ETC åtminstone att siffran existerar. ETC agerar därmed något mer journalistiskt seriöst än DN som fortfarande vägrar rätta fiaskon som bland annat Miraklet i Sandviken.

Låt oss se vad Mediavärldens chefredaktör Axel Andrén har att säga. Axel skriver i kommentarsektionen:

”Medievärlden tillämpar förhandsmoderering. Det innebär att jag, som ansvarig utgivare, publicerar de kommentarer som vi vill se publicerade på sajten. Alltså har vi varken raderat, retuscherat eller censurerat några kommentarer. Vi har bara inte publicerat dem. De flesta går ut på ungefär samma sak, men med variationer i länkningar och invektiv: att det i en SOM-undersökning från 2012 finns en not där 50 procent tycker att det är ett ganska eller mycket dåligt förslag att ta emot fler flyktingar.”

Ljug inte Axel. Det var inte bara en länk till en fotnot, det var också länkar till den rapport SOM-institutet hänvisade till. Graferna ovan är ur rapporten. Även om det vore så att siffran 50 procent bara hade funnits med i en fotnot det ingen motivation att censurera länkar. Sen när räknas inte en fotnot i en forskningsrapport som källa? Vi får heller ingen förklarar varför Mediavärldens artikeltex fortsätter att hävda att siffran 50 procent i SOM-undersökningen ”finns inte” när Axel i kommentarsektionen själv citerar siffran.

Axel Andrén ger förevändningen att kommentarna innehåll ”invektiv”. Inte mina. Kvällsposten Peter J Ohlsson tycks också ha censurerats av Mediavärlden, och låt mig tvivla på att han använde något invektiv. Vad är då förklaringen till att Alex inte släppte fram länkarna? Att hindra läsarna från att se att artikeln inte stämmer? Alex ger förutom sin besynerliga nya lögn om fotnoten ingen förklaring. Är syftet med förhandsmoderering av kommentarer att skydda journalister från att få sina fel avslöjade?

Axel Andrén verkar vara en karl med omdöme och karaktär. Det hedrar landets publicister att ha vår tids Joseph Pulitzer som chefredaktör för sin branchtidning.

Equality! Diversity! Pick one.

Den moderna vänterns viktigaste prioriteringar är att öka mångfalden genom invandring från tredje världen och att reducera inkomstojämlikheter. Väntern har dock svårt att medge att dessa mål är i fundamental konflikt. Invandring har varit en av de viktigaste drivkrafterna till ökat ojämlikhet i både Sverige och USA, framförallt genom att öka andel låginkosttagare.

Jag skriver om detta i American Enterprise Institutes tidskrift The American.

“A sizable part of the increase in inequality in the United States during the postwar era was caused by immigration, particularly low-skill immigration. Immigration is not a big factor in the increasing income share of top earners, but it is key to the increasing number of people at the bottom of the income distribution, as reflected in the poverty rate.

Diversity is sometimes summarized by an “ethno-linguistic fractionalization index,” which estimates the probability that two randomly chosen individuals belong to different ethnic groups. There is a fairly strong and statistically significant correlation between diversity and income inequality in US states. The correlation between the Gini coefficient of income inequality and the ethno-linguistic fractionalization index of states is around 0.51.

California makes for a good case-study of the long-term effects of immigration on inequality and poverty. In the 1960 census, California had the seventh-lowest poverty rate in the United States. Last year, the Los Angeles Times reported the results of a study by the Stanford Center on Poverty and Inequality: “The new analysis set California’s poverty rate at 22%, the highest in the nation.””

“Another common argument is based on how, in the 1860s, immigrants from Italy and Ireland assimilated despite grumbles by contemporary nativists. Historical determinism thus proves that immigration is always and everywhere successful. However, this time, the United States has not experienced the rapid economic integration of the 1800s. Hispanics’ income levels are not converging toward white income levels. The Census Bureau reports the average family income of Hispanic households compared to non-Hispanic white households from 1972: That year, Hispanic family incomes on average were 30 percent below those of non-Hispanic whites. Rather than converging, this gap has gradually grown. Today, Hispanic family incomes are on average 40 percent lower. Previous cohorts of immigrants slowly achieve upward mobility, but new and larger waves of poor arrivals have driven down averages, never giving Hispanics as a group a chance to catch up.

Lastly, there are the small number of progressives openly acknowledge the trade-off between immigration and equality.

Paul Krugman’s article is worth quoting from at length:

First, the net benefits to the U.S. economy from immigration, aside from the large gains to the immigrants themselves, are small. Realistic estimates suggest that immigration since 1980 has raised the total income of native-born Americans by no more than a fraction of 1 percent.

Second, while immigration may have raised overall income slightly, many of the worst-off native-born Americans are hurt by immigration — especially immigration from Mexico. Because Mexican immigrants have much less education than the average U.S. worker, they increase the supply of less-skilled labor, driving down the wages of the worst-paid Americans. The most authoritative recent study of this effect, by George Borjas and Lawrence Katz of Harvard, estimates that U.S. high school dropouts would earn as much as 8 percent more if it weren’t for Mexican immigration.

That’s why it’s intellectually dishonest to say, as President Bush does, that immigrants do ”jobs that Americans will not do.” The willingness of Americans to do a job depends on how much that job pays — and the reason some jobs pay too little to attract native-born Americans is competition from poorly paid immigrants.

Finally, modern America is a welfare state, even if our social safety net has more holes in it than it should — and low-skill immigrants threaten to unravel that safety net.

Basic decency requires that we provide immigrants, once they’re here, with essential health care, education for their children, and more. As the Swiss writer Max Frisch wrote about his own country’s experience with immigration, “We wanted a labor force, but human beings came.” Unfortunately, low-skill immigrants don’t pay enough taxes to cover the cost of the benefits they receive.

Krugman received a fair deal of criticism for pointing out that two of the main goals of the progressive movement are in direct and probably irreconcilable conflict.”

Läs hela min artikel här.