Elefanten i rummet

Min kolumn för Realtid den här veckan handlar om valet.

“Reinfelds uppgörelse med Miljöpartiet hyllades som ett politiskt genidrag av liberala ledarsidor. DN skrev: ”Den visar viljan att ta ansvar i viktiga frågor och för detta ska inte minst Miljöpartiet ha en eloge. De sammantaget fem partierna berövar SD – i praktiken ett enfrågeparti – sin enda politiska fråga. Det är både listigt och demokratiskt rätt.”

Det är tveksamt om jag med facit i hand skulle beskriva Reinfeldts schackdrag som ”listigt”. Det ledde tvärtom till det katastrofval för Reinfeldt som vi nu konstaterat. Moderaterna tappade 4 procent direkt till SD mellan 2010 och 2014, nästan lika mycket som ett helt Folkparti.

Reinfeldt gjorde vad han kunde för att komma närmare Miljöpartiets vision om fri invandring. Sverige tar nu emot fler invandrare i relation till sin befolkning än USA:s rekord under den transatlantiska migrationen. Under Göran Perssons tid som statsminister beviljade Sverige i genomsnitt asyl till cirka 30.000 flyktingar och anhöriginvandrare per år. 2013 hade siffran ökat till cirka 70.000, vilket i sin tur ser ut att överträffas i år. De officiella kostnaderna för flyktingmottagande i statsbudgeten var cirka 8 miljarder per år när Alliansen tog över. Kostnaderna har ökat till cirka 25 miljarder 2014 och förväntas som bekant öka ytterligare de kommande åren.

När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans….
“När media rapporterar SOM-undersökningens resultat använder de istället ett subtilt trick för att vilseleda läsarna. De nämner att 44-45 procent stöder minskad flyktinginvandring, men nämner inte att det i SOM-undersökningen finns tre huvudsakliga svarsalternativ, inte två som det normalt gör. Läsaren lämnas därigenom med intrycket att en majoritet på 55 procent stödjer regeringens invandringspolitik, trots att det endast rör sig om cirka 30 procent.

Ett tecken på att någon är ljuger för dig är att man berättar att 40-45 procent i SOM-mätningen är för reducerad flyktinginvandring utan att nämna att långt färre är emot.”

Läs hela texten här.

Sorgebarnet Malmö

Min krönika i Realtid den här veckan handlar om vänsterstaden Malmö:

“Ingen större svensk stad har högre arbetslöshet och mer fattigdom än Malmö. Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar. Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner.

Det troligen enskilt viktigaste måttet på en kommuns ekonomiska välmående är förvärvsinkomster från arbete och företagande per invånare. SCB:s statistik för perioden 1991-2012 visar att reala inkomster per capita i hela landet växte med i genomsnitt 1,7 procent per år. I Malmö låg tillväxten på endast 1,1 procent per år, femte lägst av alla kommuner. Endast Botkyrka, Burlöv, Perstorp och Södertälje upplevde en sämre ekonomisk utveckling än Malmö.”

Vänstern har aldrig krävts på ett sammanhängande svar om varför det inte går bättre för staden där deras idéer slagit igenom mest. Varför har stadens massiva sociala satsningar inte fått bukt på arbetslöshet och segregation? Malmö snålar inte på kulturen – man bygger nu ett konserthus för sin symfoniorkester för 800 miljoner kronor. Är det rätt prioritering för en kommun som får 4 miljarder kronor årligen i bidrag från övriga landet? Malmö har nu varit en mångkulturell stad i decennier. När ungefär kan vi förvänta oss att de länge utlovade ”långsiktiga” vinsterna från flyktinginvandringen kommer att materialiseras?”

Läs hela texten här.

Diskuterar arbetsmarknad med Leif Pagrotsky

TV-kanalen EFN med fokus på ekonomi har en ny pragramserie ”Valet och kvalet”. I det första programmet om arbetsmarknaden är jag gäst tillsammans med Leif Pagrotsky. Vi diskuterar bland annat det nya arbetslösheten. Det lönar sig numera att arbeta, men det räcker inte för att lösa utanförskapet. Det nya problemet är många arbetslösa med låg utbildning och arbetslivserfarenhet är oanställningsbara.

Skriver om friskolor och PISA i Realtid

Min andra kolumn i finanstidskrifen Realtid handlar om orsakerna till Sveriges skolkris.

“I början av 1990-talet präglades skolan fortfarande av traditionell undervisning. Idag har Rousseauiansk pedagogik tagit över. Dessa ”progressiva” eller ”individcentrerade” pedagogiska teorier genomsyrar numera skolbyråkratin, akademin, lärarutbildningen och läroplanen.

Upprepning och memorering ses som förlegade reliker. Barn ska i stället lära sig googla efter information. Att bygga upp baskunskaper med så kallad ”korvstoppning” är något som ses ned på. Progressiv pedagogik präglas av föreställningen att fokus på baskunskap står i någon sorts motsatsställning till kritiskt tänkande och kreativitet. Lärarledda lektioner har minskat i betydelse till förmån för researchuppgifter och grupparbeten. Det finns likaledes en skepticism mot läxor och betyg.

Ansvaret att lära sig har samtidigt flyttats från de vuxna till barnen själva. En central idé är att intern motivation snarare än externa strukturer och incitament bör vara barnens drivkraft i skolarbetet. Läroplanen kräver således att lärare ska ”utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning”.

Det kanske enskilt största problemet är reducerad studietakt. Enligt det internationella testet TIMMS la svenska elever i genomsnitt 2,1 timme på matteläxor per vecka år 1982. Idag har siffran sjunkit till 1,1 timme per vecka. När barn från början anpassar sig till en låg studietakt är det svårt att öka den senare. Det är därför ingen egentlig paradox att svenska elever har allt lägre objektiv studiebörda men samtidigt säger sig vara mer stressade.”

Läs hela texten här.

Invandrares snittinkomst från förvärvsarbete 40 procent lägre än infödda

Diskussionerna om invandringens ekonomi fokuserar ofta på andel som arbetar. Inget västland är sämre på att integrera invandrare på arbetsmarknaden än Sverige. SCB skrev nyligen: ”År 2011 förvärvsarbetade 82 procent av de inrikes födda och 57 procent av de utrikes födda i åldrarna 20-64 år.”

Vad många inte inser är att de här katastrofala siffrorna ändå underskattar problemet. Bidrag till samhällsekonomin beror inte bara på andel som arbetar, utan även på arbetares snittlön. Lågavlönade bidrar mindre till offentlig sektor och samhällsekonomin än högavlönade. Inkomst är ekonomins mest centrala variabel, ett mått som sammanfattar viktiga variabler som andel i jobb, arbetade timmar och produktivitet i en siffra.

SCBs databas ”Inkomststruktur för hushåll efter inkomstkomponenter, födelseland och antal år i Sverige” innehåller intressanta siffror. Där rapporteras genomsnittliga inkomster från arbete och företagande för år 2012. Notera att SCB inte bara inkluderar de i arbetsför ålder, utan alla som är 18 år eller äldre. Siffrorna redovisas per konsumtionsenhet, vilket innebär att man justerar för hushållsstorlek.

Bland de i åldrarna 20-64 förvärvsarbetade år 2012 ca 82 procent av inrikes födda och 57 procent av utrikes födda. Ett alternativ till att titta på de i arbetsföra åldrar 20-64 är att inkluderar pensionärer och räkna förvärvsfrekvens för samtliga personer över 16 års ålder. I dessa åldrar förvärvsarbetade 61 procent av inrikes födda och 48 procent av utrikes födda år 2012. Gapet i förvärvsfrekvens bland de i arbetsför ålder är så stor att invandrare som grupp arbetar mindre trots att en högre andel är i arbetsför ålder.

Gapet är ännu större i samlade arbets och företagarinkomster. År 2012 var genomsnittsinkomst för inrikes födda enligt SCB ca 240,000 kronor per år medan det var 141,300 kronor per år för utrikes födda.

Immigincome

Trots att en högre andel invandrare är i arbetsför ålder har invandrare i genomsnitt 41 procent lägre arbetsinkomst än svenskfödda. Detta är jämförbart med inkomstskillnaden mellan svarta och vita i USA, där svarta i genomsnitt tjänar 42 procent lägre än vita. Alla svenskar känner till det enorma inkomstgapet mellan svarta och vita på andra sidan Atlanten. Att Sverige numera har lika stora ekonomiska klyftor mellan invandrare och infödda känner färre till. Varför ska man vara välinformerad om sitt eget land?

Inkomstgapet på 41 procent förklaras av att en lägre andel förvärvsarbetar och att genomsnittsinkomst per person i arbete är ungefär 25 procent lägre bland utrikes födda.
Eftersom invandrare har lägre genomsnittsinkomster betalar gruppen i snitt också in mindre i skatt. Svenskfödda betalade in drygt 80 procent mer i inkomstskatter per person än utrikes födda år 2012. Detta är aggregerade mått för hela samhällsekonomin, givetvis finns det många invandrare med hög arbetsinkomst som betalar in väldigt mycket i skatt. De utan arbetsinkomst eller med låg arbetsinkomst är dock en större andel, vilket drar ned gruppens genomsnittliga skattekraft.

Andel som förvärvsarbetar åldrarna 20-64, SCB år 2012:
Inrikes födda: 82 procent
Utrikes födda: 57 procent

Andel som förvärvsarbetar åldrarna 16 och över, SCB år 2012:
Inrikes födda: 61 procent
Utrikes födda: 48 procent

Genomsnittlig Löne- och företagarinkomst, åldrarna 18 och över, SCB år 2012:
Inrikes födda: 240.000 kronor
Utrikes födda: 141.300 kronor

Genomsnittlig inbetalade inkomstskatter, åldrarna 18 och över, SCB år 2012:
Inrikes födda: 85.500 kronor
Utrikes födda: 46.700 kronor

Det intryck som regeringen och media förmedlar är att migrationen går allt bättre och att invandrare blir ekonomisk integrerade any day now. Detta är rena fantasier. Tvärtom har situationen förvärrats sedan 1991. Detta medger exempelvis finansdepartementet i sin Fördelningspolitiska Redogörelse. Finansdepartementet räknar på disponibel inkomst, vilket till skillnad från siffrorna ovan även inkluderar bidrag i inkomster.

”De utrikes föddas position i inkomstfördelningen har försämrats mellan 1991 och 2012 (se tabell 1.3). En orsak till detta är att invandringsstrukturen har förändrats under perioden. Från att nästan helt ha dominerats av arbetskraftsinvandring har flykting- och anhöriginvandring kommit att utgöra en allt större del.”

Untitled
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inrikes födda har inkomstmässigt dragit ifrån invandrare sedan 1991. Invandrare har tappat mark relativt svenskfödda även under perioden 2006-2012. Regeringens egna siffror visar att det inte stämmer att invandrares ekonomiska integration förbättras, som Erik Ullenhag och Svensk Näringsliv hävdar. Snarare än att konvergera mot svenskföddas inkomstnivåer så divergerar gruppens snittinkomst.

Tills inte så länge sedan ansågs högern i Sverige åtminstone vara kompetenta på ekonomi. Idag har en PK-liberalism tagit över där flum och emotionella argument har ersatt seriös nationalekonomi. En del tycks på allvar tro att länder blir rikare av att kraftigt sänka arbetskraftens genomsnittliga produktivitet. Få tycks överhuvudtaget känna till att invandrare i genomsnitt bidrar med 40% mindre till samhällsekonomin. Att ökad invandring därför eroderar skattebaserna och pressar ned snittinkomster bekymrar därför inte landets elit. De har effektivt löst problemet genom att inte känna till siffrorna. Hjärntrusten på Svensk Näringsliv och Aftonbladets ledarsida har i stället gått samman och arbetat ut en briljant ekonomisk strategi för den moderna kunskapsekonomin:

Phase 1: Importera fattigdom från tredje världen
Phase 2: ???
Phase 3: Profit!

 

 

Magdalena Andersson har fel om kostnader för migration i budgeten

Flyktingpolitikens kostnader har blivit en viktig valfråga, men det råder förvirring i debatten. Kostnader för invandring i statsbudgeten bör för inte röras ihop med kalkylerna över invandringens fiskala kostnader. Statsbudgeten räknar bara på direkta kostnader för de som är i asylsystemet just nu. Fiskala studier om invandring räknar djupare och bredare. Alla invandrare studeras, inte bara de som är i asylsystemet just nu. Fler kostnadposter och intäktskällor ingår i beräkningarna. De skatter invandrare betalar inkluderas nu, men även de kostnader som uppstår i andra delar av den offentliga sektorn än migrationsverket.

I statsbudgeten har kostnaderna för asylpolitiken delats upp i två budgetposter. ”Migration” samt ”Integration och jämställdhet”. Bara två procent av det senare är för jämställdhet, därför kommer jag att för enkelhetens skull slå ihop allt.

År 2006 var de budgeterade kostnaderna för migration och integration 8 miljarder kronor. Samma år kom Jan Ekberg fram till totalkostnader på runt 50 miljarder kronor, där dessa 8 miljarder ingick. Skillnaden förklaras av att Ekberg räknar på samtliga kostnader och intäkter för samtliga invandrare, medan statsbudgeten bara räknar på nyanländas kostnader för asylsystemet de första åren.

När Alliansen tog över år 2006 låg kostnaderna för migration och integration som sagt på 8 miljarder kronor. De officiella kostnaderna hade enligt vårpropositionen växt till drygt 25 miljarder år 2014 redan innan migrationsverkets nya chockprognos. Nu räknar Anders Borgs finansdepartement med hissnande 42 miljarder per år redan år 2017 för migration och integration. Här är en graf med nya och tidigare prognoser.

kost

Det är inte exakt identiskt, men arean mellan linjerna motsvarar ungefär de 48 miljarder i kosnadsökning man pratar om. Naturligtvis fanns det valstrategiska hänsyn till att Moderaterna gick ut med att man nu skulle vara ärliga om kostnaderna för invandringspolitiken. Det ändrar inte att det ligger en reell kostnadsexplosion i botten som ett statsbärande parti inte kan ignorera.

Magdalena Anderssons kritik är att flyktingar kommande fyra år genererar ”betydande” intäkter som Anders Borgs har ignorerat. Det är ett oseriöst påstående som jag inte förväntade mig av Magdalena Andersson.

Flyktingar genererar givetvis inte betydande intäkter på fyra år. Det tar typiskt sätt ett eller två år innan asyl och kommunintroduktion. Två eller tre år efter kommunintroduktion arbetar bara runt 15 till 20 procent av flyktingar enligt SCB. Notera att arbetsmarknadsprogram räknas som arbete i den här statistiken. Få flyktingar kommer i arbete fyra år efter ankomst och de som jobbar har ofta låg lön. Därför finns det inga “betydande” intäkter att prata om.

Om Magdalena Andersson vill göra en mer detaljerad kalkyl över invandringens fiskala effekter än som görs i statsbudgeten kan hon heller inte bara ta med intäkter. Då måste hon göra som Sverigedemokraterna försökt göra och ta med de extrakostnader som uppstår i andra budgetposter. De 48 miljarder vi diskuterar handlar bara om direkta kostnadsökning för migrationsverket och asylsystemet. Kostnadsökningen i andra budgetposter ingår inte i dessa siffror. Exempel på andra utgiftsområden där invandring skapar kostnader är sjukvård, socialtjänst, förtidspensioner etc. En mer komplett djupkalkyl skulle visa att Anders Borgs siffror underskattar kostnaderna, inte överskattar de som Magdalena Andersson hävdar.

Nationalekonomen Joakim Ruist vid Göteborgs Universitet har gjort detaljerade kalkyler över detta. Joakim Ruist är tidigare känd för att ha visat att EU-invandring från Östeuropa till Sverige genererar en liten vinst för statens finanser, en studie som även blev internationellt uppmärksammad. Ruist räknar nu på fler kostnadsposter än de direkta kostnaderna men inkluderar även de intäkter flyktingar genererar i takt med att de kommer i arbete. Han visar att nyanlända flyktingar som har invandrat till Sverige de närmast föregående fyra åren netto per år kostar ”ganska exakt 100,000 kronor per individ”.

Mer utförliga beräkningar ökar kostnaderna jämfört med Anders Borgs budgetkalkyler, tvärtemot vad Magdalena Andersson hävdar. Snarare än betydande intäkter uppkommer nettokostnader på ca hundra tusen kronor per flykting per år utöver de 48 miljarder i ökade kostnader Anders Borg pratat om. Skatteintäkterna från de få flyktingar som jobbar inom fyra år efter ankomst är små medan extrakostnaderna utöver asylsystemets direkta utgifter är större.

Joakim Ruist diskuterar även Sverigedemokraternas budget ingående:

”Av Sverigedemokraternas 150 miljarder utgörs cirka 50 miljarder av kostnader som uppkommer under asylhandläggningen, oavsett om de sökande i slutändan beviljas asyl eller ej. Här ingår bland annat kostnader för Migrationsverkets handläggning, rättshjälp och de sökandes uppehälle. På kort sikt måste Sverige alltså ta dessa kostnader även om man bestämmer sig för att nästan helt sluta bevilja asyl. Sverigedemokraternas antagande är att slutar man bevilja asyl så minskar också antalet sökande. Det stämmer säkert – om än det är oklart i vilken utsträckning och hur snabbt (Sverigedemokraterna antar att det sker omedelbart).”

”Cirka 20 miljarder av Sverigedemokraternas besparing utgörs av kostnader för kommunernas flyktingmottagande (boende, språkundervisning, med mera). Dessa kostnader upphör förstås om flyktingmottagandet upphör.

Resterande cirka 80 miljarder i Sverigedemokraternas kalkyl utgörs av en nettokostnad för välfärdssektorn. Det vill säga offentliga utgifter (bidrag, skola, etc) minus offentliga intäkter (skatter). Det är den delen av beräkningarna som flera kommentatorer varit skeptiska till och här presenterar jag kort resultatet av en alternativ beräkning. Beräkningen baseras på siffror från 2007. Metoden beskrivs i detalj i den här artikeln, som avhandlar motsvarande välfärdsnetto för invandrare från Östeuropa. Jag summerar vad människor betalar in till den offentliga sektorn i form av olika skatter, minus vad de kostar i form av individuella bidrag samt offentliga kostnader så som för skolor, sjukhus och barnomsorg. Den grupp jag räknar på är människor som invandrat till Sverige de närmast föregående fyra åren från Irak, Somalia och Afghanistan. Dessa tre länder stod tillsammans för en stor majoritet av Sveriges asylinvandring under perioden och näst intill alla invandrare från dessa länder var flyktingar eller deras anhöriga.

Den svenska välfärdens nettokostnad för den här nyanlända gruppen år 2007 var enligt kalkylen ganska exakt 100,000 kronor per individ. Sverigedemokraterna vill minska flykting- och anhöriginvandringen med cirka 40,000 individer per år. Multiplicerar vi dessa tal innebär de grovt räknat en besparing på cirka 4 miljarder första året, 8 miljarder andra året, 12 miljarder tredje året och 16 miljarder fjärde året. Summan av detta blir en total nettobesparing på 40 miljarder över fyra år. Den siffran är alltså ganska precis hälften av Sverigedemokraternas.”

 

Sverigedemokraterna pratar om 150 miljarder i besparingar på fyra år. 70 miljarder handlar om direkta kostnader i budgeten. Av dessa accepterar Ruist 20 miljarder och betraktar 50 miljarder som möjliga men hypotetiska (för att vi inte vet hur snabbt färre beviljade asyl reducerar antal personer som söker asyl). Sverigedemokraternas egna beräkningar visar utöver detta på 80 miljarder från indirekta besparingar. Ruist mer pålitliga kalkyler visar att besparingen här snarast är 40 miljarder kronor. Sverigedemokraternas budgetutrymme från reducerad migration är därför ungefär mellan 60 och 110 miljarder snarare än de 150 miljarder de kommit fram till.

Magdalena Andersson räknar lika mycket fel åt det andra hållet. Hon tror att kostnaden för ökad flyktingmottagande sjunker om man gör djupberäkningar. Därför behöver Socialdemokraterna inte ta hänsyn till det kommande kostnadsexplosionen i sina reformförslag. Joakim Ruist visar tvärtom att nettokostnaderna för flyktingmottagande för den offentliga sektorn är ännu högre än vad som syns i statsbudgeten.

Det vore intressant om Socialdemokraterna kunde lägga fram egna beräkningar där de visar hur de räknat när de påstår att ökat flyktingmottagande inte kostar lika mycket som Anders Borg säger. Den ekonomiska diskussionen om invandring borde liksom  övriga ekonomiska frågor vara evidensbaserad.

Kommenterar SDs budgetförslag i kvällens Rapport

Runt 7 minuter in på inslaget i kvällens Rapport kritiserar jag hur Sverigedemokraterna räknar i sin valbudget.

Till expressen sa jag: “SD antar att invandrare använder offentliga välfärdstjänster 1,5 gånger mer än inrikes födda. Det har aldrig gjorts noggranna beräkningar av överrepresentation av välfärdstjänster. Budgetar borde inte baseras på gissningar, och borde dessutom utgå från försiktighetsprincipen.”

Knappt hälften av offentliga utgifter består av bidrag och transfereringar. Eftersom bidrag är kopplade till individdata är det enkelt att räkna ut hurovida utrikes födda i genomsnitt kostar mer eller mindre (svaret är mer, för socialbidrag är överrepresentationen en faktor av 7). Det är också lätt att se att invandrare i genomsnitt betalar in mindre skatt än inrikes födda.

Drygt hälften av den offentliga sektorn består dock av välfärdstjänster som sjukvård, skola, äldrevård, rättsväsende etc. Det är svårare jämföra kostnader mellan olika grupper. Detta inte minst då kostnaderna för offentlig service som sjukvård inte alltid är lika lätta att koppla till enskilda individer. Det går att uppskatta invandrares utnyttjande i varje fall approximativt om myndigheterna hade velat utreda de, och har också gjorts i vissa fall. Den svenska offentliga sektorn har dock helt enkelt inte varit intresserade av att göra dessa beräkningar.

Troligen använder invandrare i genomsnitt även välfärdstjänster mer än inrikes födda. Så är det i Danmark där detta har räknats på. Vi vet dock inte hur mycket mer. Jag är skeptiskt till att det skulle vara 1.5 för välfärdssektorn som helhet. Överrepresentation kan vara stor för till exempel kriminalpolitik. När det gäller stora kostnadsposter som sjukvård och äldreomsorg har jag svårare att föreställa mig signifikant överrepresentation. Hursomhelst har den som använder ett siffra i en budget bevisbördan. Har man inget underlag bör man heller inte påstå saker. Då kan Erik Ullenhag lika gärna ge ut en rapport som antar att det är 0.0.

Invandring är en enorm kostnadspost även om man antar en välfärdsanvändning på 1.0, det vill säga att invandrare unyttjar offentlig service i lika stor uträckning som inföda. Invandrare har i genomsnitt avsevärt lägre sysselsättning och snittlön. Därför betalar gruppen i genomsnitt in mindre i skatt och får ut mer i bidrag. Detta gör  invandring till en nettokostnad även utan något överutnyttjande av välfärdstjänster. Jan Ekberg antog att invandrare har en åldersjusterad välfärdsanvändning på 1.0 och kom ändå fram till en nettokostnad på runt 1.5-2% av BNP. Det är onödigt att stoppa in spekulativa siffror tagna från luften i kalkylerna om man vill visa att migrationspolitiken kostar.

Börjar som krönikör på finanssiten Realtid.se

För de som inte känner till Realtid så är det en affärstidning fokuserad på finansbranschen. Realtid blev rankad som Sveriges tredje bästa affärstidning på nätet i surveys av branchfolk.

Jag har tidigare tackat nej till att bli skribent för svenska tidskrifter. Att jag tackade ja till Realtid beror på att de är seriösa och har höga ambitioner när det gäller nivån på texterna. Det är svårt att skriva bra om nationalekonomi i vanliga kolumner, man har lite utrymme och tvingas skriva för enkelt.

En kort intervju med mig i Realtid.

Den första kolumnen handlar om arbetslinjens begränsning för arbetare med negativ produktivitet. Jag kommer att länka när jag skriver i Realtid framöver.

“Utvärderingar har bekräftat att fler unga också anställdes när denna sänkning kom. Problemet var att arbetsgivares priskänslighet visade sig vara besvikande låg. Arbetsmarknadsprogram där staten subsidierar lönekostnader för exempelvis flyktingar hade ungefär samma effekt. Fler anställs när staten står för halva lönekostnaden, men inte speciellt många. Arbetsgivare har helt enkelt visat ett svalt intresse till att anställa lågkvalificerade även efter rejäla rabatter på lönekostnader. Detta är förödande för teorier som förutsätter att utanförskapet kan lösas bara lönekostnaderna sjunker tillräckligt mycket.”

Ingen vet idag med säkerhet vad detta beror på. Det finns dock en hypotes som låter övertygande för mig och som allt fler ekonomer tar upp. Tesen är att många arbetslösa idag är ”negativ-produktivitetsarbetare” – arbetare som skapar större kostnader för arbetsgivaren än de bidrar till verksamheten.”

Läs hela artikeln här.

Invandrare jobbar mindre även på lång sikt

Skrönan att invandrare kommer i arbete efter sju år upprepas envist av media trots att det redan visats vara fel. En enkel klick på SCBs hemsida räcker för att se att det inte stämmer, efter sju år i Sverige arbetar ungefär hälften av invandrare. Utbildningsradions program Bildningsbyrån hör till de som fortsätta upprepa detta faktafel: ”Statistik visar att det i genomsnitt tar sju år för en invandrare att få jobb i Sverige.”

Utbildningsradion borde inte sprida vandringsmyter.

Ett självbelåtet svar man ibland hör är ”sju år är en bra siffra, det kan ta 25 år innan en inrikes född bäbis kommer i arbete!” Den här resonemanget kanske låter övertygande för de som inte har satt sig in i frågan, men det är feltänkt. Att vuxna invandrare inte belastade välfärdsstaten som barn är något som studier givetvis redan tagit hänsyn till. Annars hade invandringens kostnader varit ännu större. Dessutom tar det som sagt inte sju år innan invandrare kommit i arbete, en betydande andel kommer aldrig i arbete.

Arbetsmarknadsgapet i Sverige är så stor att invandrare arbetar mindre och betalar in mindre skatt trots en mer fördelaktigt åldersprofil. SCB utförde några år sedan intressanta beräkningar över hur många år människor i genomsnitt arbetar över livscykeln. Beräkningarna gäller fram till 2002. Invandrares arbetsmarknad relativ svenskfödda har inte förbättrats sedan dess, så beräkningarna bör vara jämförbara med hur det ser ut idag.

Ur SCBs rapport “Tio färre arbetsår för invandrare”:

scb1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summerat antal år i förvärvsarbete under arbetslivet för svenska män beräknades till 38 år men bara 27 för utrikes födda män. Skillnaden är lika stor bland kvinnor.scb2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Media gillar att upprepa skrönan att invandrare kommer i arbete efter sju år i landet. SCBs beräkning av hur det faktiskt ligger har jag däremot aldrig sett citeras.

P.S

Det går för övrigt inte att jämföra antal år utan arbete för vuxna och barn. Barn är billigare i drift än vuxna. Barn försörjs dessutom huvudsakligen av sina föräldrar, inte av skattebetalare. Den stora besparingsposten för invandrare som anländer som vuxna är skolan. Svenska skattebetalare slipper betala skolgång för de invandrare som utbildade sig i sina hemländer. Men resultatet blir också därefter. Skolsystem i tredje världen har små resurer. Det existerar bra skolor i tredje världen, men långt fler skolor är dåliga. Utbildningssystem i länder som Irak, Somalia, Eritrea och Afghanistan är i värsta fall närmast värdelösa för svensk arbetsmarknad.

Inget annat västland har större gap i språkkunskapet mellan infödda och invandrare i internationella undersökningar än Sverige. SCB skriver: “Sverige har störst skillnad i läsfärdigheter”. Skolgången för någon som i stället gick koranskola i sitt hemland är visserligen gratis för Sverige, men you get what you pay for. Priset för en arbetskraft utan högkvalitativ västerländsk utbildning är större kostnader längre fram i form av åratals i SFI, Komvux och arbetslöshet.

Uppdatering:

Någon som heter Daniel Andersson tror på twitter att jag har skrivt fel när jag skrev “efter sju år i Sverige arbetar ungefär hälften av invandrare.”. Det gäller enligt honom bara flyktingar, inte invandrare.

Vad Daniel inte vet är att “ungefär hälften” efter sju år stämmer för båda flyktingar och invandrare som helhet. Det är knappt hälften som jobbar efter sju år bland flyktingar och drygt hälften som jobbar efter sju år bland samtliga invandrare. SCBs rapport “Integration – utrikes födda på arbetsmarknaden” redovisar detta för samtliga invandrare. Andelen i arbete efter sju år varierar också från kohort till kohort, de som kommer under högkonjunktur brukar klara sig bättre.

picture

Tabell A.6 visar detaljerade siffror. För den första kohorten i åldrar 20-55 arbetade 53 procent sju år senare och för nästa kohort arbetade 57 procent. Notera att detta gäller åldersgruppen 20-55, siffrorna skulle varit något lägre när man räknar på gruppen 20-64 år som beräkningar om flyktingar ovan använde.

Det kan förvåna läsare att siffrorna är så lika för flykting- och anhöringinvandrare och samtliga invandrare. En orsak är hälften av arbetskraftsinvandrare inte är kvar i sverige efter sju år, de har hem igen. Av de som faktiskt stannar i Sverige är numera majoriteten flykting- och anhöringinvandrare.

Dessutom jobbar inte alla arbetskraftsinvandrare som många tycks anta. Det kan man se i SCBs rapport: “De som kommit som arbetskraftsinvandare har en sysselsättningsnivå på drygt 60 procent åren efter invandringen.”

Detta bekräftas av en färskare rapport av Fores av forskare på Malmö högskola: “Av dem som arbetskraftsinvandrade 2009 och var kvar i landet 2010 var 71,5 procent sysselsatta. År 2011 var det 72,8 procent”.

Många arbetskraftsinvandrare kommer med jobb men blir sen arbetslösa. En annan orsak är mätfel, en del arbetskraftsinvandrare har åkt hem igen utan att det registrerats  och ser därför ut att vara kvar i Sverige utan arbete. En annan viktig orsak är enligt Fores rapport systematiskt fusk med så kallad arbetskraftsinvandring.

Som ni ser stämmer det jag skrev både för flyktingar och för invandrare som helhet, efter sju år arbetar ungefär hälften.