AMS-Trams

Arbetsförmedlingen har gett ut en rapport som hävdar att bibehållen välfärd kräver att invandringen permanentas på rekordhöga nivåer. Nya generaldirektören Mikael Sjöberg förklarar för DN:

”– För att klara välfärdens finansiering behöver vi få hit upp emot 100.000 nya invandrare per år, säger Af:s generaldirektör Mikael Sjöberg.

Ska Sverige de närmaste årtiondena kunna ha tillräckligt många invånare som kan jobba, betala skatt och vara med och finansiera morgondagens välfärd behöver vi ta emot betydligt fler invandrare än vad de flesta svenskar hittills har tänkt sig, fastslår Arbetsförmedlingens högste chef.

– Minskar vi invandringen så minskar vi också våra framtida intäkter.”

Generaldirektorns uttalanden ger intrycket av att Arbetsförmedlingen har analyserat utvecklingen av skatteintäkterna och kommit fram till att välfärden förstärks av invandring. Så är inte fallet. Arbetsförmedlingens rapport säger ingenting om vare sig skatter eller välfärdsbehov. Det enda rapporten gör är att räkna på hur många personer och sysselsatta det skulle finnas i olika ålderskategorier med diverse antaganden om invandring. Tricket är liksom i Alliansens valkampanj att räkna sysselsättning i antal i stället för i procent och låtsas att en större befolkning är synonymt med högre välstånd.

Inte minst på grund av snabb befolkningsökning ökade antal sysselsatta i åldrarna 16-64 med 36.000 per år mellan 2005 och 2014. Arbetsförmedlingen hävdar att det krävs en nettoinvandring på drygt 90.000 personer totalt varav 64.000 i åldrarna 16-64 för att antalet sysselsatta ska fortsätta växa med just 36.000 per år.

Det är det enda Arbetsförmedlingen gör. Några kalkyler på skatteintäkter eller välfärdens behov finns överhuvudtaget inte i rapporten. Det finns heller ingen sammanhängande förklaring till varför det är önskvärt att antalet personer i arbete i åldrarna 16-64 ska växa med 36.000 per år genom invandringsdriven befolkningsökning. Arbetsförmedlingen använder ständigt begreppet ”behovet” av nettoinvandring. Det handlar då inte om välfärdsstatens behov. Det AMS kallar behov är behovet att nå en mer eller mindre arbiträr ökningstakt i antalet sysselsatta på 36.000 per år som myndigheten själv har hittat på. Arbetsförmedlingen citerar vare sig externa eller egna beräkningar om att det skulle vara ekonomiskt gynnsamt att öka befolkningsmängden på det här sättet.

Rapporten motiverar sina resonemang med demografiska argument. Det de gör är osammanhängande, men värt att försöka förklara. SCB:s projektion är att antalet sverigefödda i arbetsför ålder sjunker med ungefär 6.000 per år till år 2030. AMS medger att antalet sverigefödda som arbetar har ökat på senare år men tror att antalet i framtiden kommer att sjunka med drygt 5.000 per år.

Det genialiska slutsatsen är att bortfallet av ca 5-6000 sverigefödda i yrkesaktiv ålder per år kräver en nettoinvandring på 90-100.000 per år. Att invandringssiffran är astronomiskt hög beror på att Arbetsförmedlingen är medvetna om att alla invandrare inte jobbar. Enligt arbetsförmedlingens kalkyl behövs en nettoinvandring på 90-100.000 för att antalet sysselsatta invandrare ska öka med ungefär 40.000 per år. Detta minus ca 5-6.000 färre svenskfödda i arbete ger Arbetsförmedlingens mål på 36.000 fler sysselsatta per år. Mer sofistikerad än så är inte rapporten.

Den uppenbara invändningen är att en nettoinvandring på 90-100.000 per år inte bara ger 40.000 fler skattebetalare utan även 50-60.000 invandrare utan jobb som måste försörjas. Det problemet har rapporten dock en övertygande lösning på, vilket är att överhuvudtaget inte nämna det.

Analysunderlaget är överhuvudtaget tunt i relation till de radikala slutsatserna. AMS hävdar att välfärdens finansiering framöver kräver en nettoinvandring på 90.000 till 100.000 per år. Det är nivåer som Sverige aldrig har varit i närheten av historiskt, och inte ens tangerade med 2014 års rekordinvandring. Här är nettoinvandringen per årtionde.

1950-talet: 11.000 per år
1960-talet: 20.000 per år
1970-talet: 13.000 per år
1980-talet: 15.000 per år
1990-talet: 21.000 per år
2000-talet: 39.000 per år
2014:         75.000 per år

När befolkningen blir större växer mycket riktigt antalet sysselsatta, men befolkningstillväxt ökar i sig inte välståndet. Antalet personer som inte arbetar och som kakan måste delas på blir ju förstås också fler. Det är därför sysselsättningsgrad och arbetslöshet alltid och överallt presenteras i procent, inte i antal sysselsatta. Om vi bara skulle räkna jobb i antal är slutsatsen att Bangladesh där sysselsättningen sedan 1980 har växt med 30 miljoner har en starkare arbetsmarknad än Schweiz där antalet sysselsatta bara blev drygt en miljon fler.

Att fler jobbar genom att befolkningen växer ger inte samma vinster som när fler jobbar för att existerande arbetslösa sätts i arbete. Det kan illustreras med utvecklingen under just perioden 2005 till 2014 som AMS-rapporten utgår ifrån. Under dessa år växte antalet sysselsatta invandrare med ca 250.000. Detta hade varit ett enormt ekonomiskt tillskott för landet om det inte vore för att att invandrarbefolkningen samtidigt ökade med 480.000 personer. Eftersom antalet sysselsatta huvudsakligen ökade genom befolkningsökning och inte genom reducerat utanförskap var detta inte en speciellt bra period för Sverige. Tillväxten i BNP per capita var nära noll, och trots allt prat om fler invandrare i arbete ökade invandrares arbetslöshet mätt i procent mellan 2005 och 2014.

AMS-rapporten själva hävdar att ”utrikesfödda stått för 75 procent av ökningen av sysselsättningen”. Detta är inkorrekt och gäller bara ålderskategorin 16-64. I samtliga åldrar stod invandrare för 60 procent av ökningen av sysselsatta men också för 68 procent av befolkningsökningen och 82 procent av ökningen av de som inte är sysselsatta. Det finns mycket värre problem med AMS-rapporten, men tendensen att bara räkna de som arbetar i åldrarna 16-64 skapar förvirring och underskattar sverigeföddas sysselsättning. Alltfler äldre arbetar, vilket innebar att hälften av ökningen av sverigeföddas sysselsättning sedan 2005 var bland de som är 65 år eller äldre.

Försörjningsbördan mäter totalbefolkningen delat på antal personer som arbetar. En försörjningsbörda på 2 innebär att varje person i arbete måste finansiera sig själv och en annan person, må det vara ett barn, en vuxen utan arbete eller en pensionär. Sverige har idag en försörjningsbörda på drygt 2.1. En populär föreställning är att invandring hjälper Sverige att undvika en stigande försörjningsbörda. Problemet är dock att invandrares utanförskap är för högt. Invandrare har trots en mer fördelsaktig åldersprofil i själva verket en försörjningsbörda över inrikes födda. 2010 hade inrikes födda enligt SCBs siffror en försörjningsbörda på ungefär 2.1 medan försörjningsbördan bland invandrare var 2.4. I stället för att reducera försörjningsbördan har invandringen i varje fall hitintills därför pressat upp försörjningsbördan något. Till och med i SCBs projektioner till år 2030 kommer invandrares försörjningsbörda givet dagens förvärvsintensitet vara strax över inrikes födda. Även i arbetsförmedlingens rapport framgår att invandrares försörjningsbörda idag inte är bättre än Sverigeföddas, det är bara något AMS förväntar sig i framtiden.

Det finns två andra allvarliga problem med AMS räkneövning. Det första är att rapporten inte räknar på riktiga jobb utan i sina siffror inkluderar arbetsmarknadspolitiska åtgärder, de som jobbar få timmar och sysselsatta med obefintliga arbetsinkomster. Det andra är att AMS-rapporten bortser från att invandrare i genomsnitt tjänar mindre och därför betalar signifikant mindre i skatt.

AMS-rapporten baseras på sysselsatta i arbete, vilket ger en förskönad bild av invandrares arbetsmarknad. Sysselsättning inkluderar inte bara de med riktiga jobb utan även bland annat personer i arbetsmarknadsåtgärder, de som jobbar väldigt få timmar och de som har någon sorts sysselsättning men obefintliga arbetsinkomster. SCBs projektioner om framtida försörjningsbörda använder förvärvsfrekvens. Detta mått baseras på faktiska arbetsinkomster och ger därför en mer rättvisande bild än det bredare sysselsättningsbegreppet. För invandrare utgår AMS-rapporten från en sysselsättningsgrad i åldrarna 16-64 på 64 procent, inte speciellt högt men redan det en överdrift. I samma åldersgrupper är invandrares förvärvsfrekvens på den reguljära arbetsmarknaden  – det vill säga exklusive arbetsmarknadsåtgärder – endast 53 procent.

Det andra gigantiska problemet här är att invandrare i genomsnitt tjänar mycket mindre och betalar mindre i skatt. Skillnaden i genomsnittlig förvärvsinkomst mellan invandrare och sverigefödda är enorm. Det reflekterar lägre snittlön och sysselsättningsgrad men även att andel invandrare med riktiga jobb och riktiga inkomster är ännu lägre än andel som officiellt är sysselsatta. Här är en SCB-graf om invandrares förvärvsinkomster:

SCB_inkomst

 

SCB redovisar hushållens slutliga skatter för samtliga över 18 år gamla. År 2013 betalade invandrare i genomsnitt 40 procent mindre i slutlig skatt än Sverigefödda, trots en mer gynnsam åldersstruktur.

Untitled

Att finansiera framtidens välfärd är en fråga om skatteintäkter. Även om det vore så att invandrares sysselsättning gradvis närmar sig sverigeföddas så skulle förslaget på nettoinvandring på 90-100.000 per år att leda till en ekonomisk katastrof för välfärdens finansiering. Orsaken är att invandrare i genomsnitt betalar in ca 40% mindre skatt per person. I takt med att gruppens befolkningsandel ökar skulle skatteintäkter kollapsa i relation till befolkningsstorlek och välfärdsbehov.

Man kan kanske undra varför Arbetsförmedlingen börjat ge ut skräprapporter om invandring. En ledtråd är att verket nyligen fick en ny generaldirektör. Den nya generaldirektören är ingen mindre än Mikael Sjöberg, socialdemokratisk politiker med bakgrund i SSU och LO och tillika Göran Persons kusin. År 2005 skapade Mikael Sjöberg rubriker om utnämingsmissbruk när han gick från att jobba åt Göran Perssons regering till chef för Arbetslivsinstitutet, vilket föranledde en anmälan till konstitutionsutskottet. Att utnämningen provocerade så pass mycket berodde delvis på att Arbetslivsinstitutet var en forskningsorganisation medan Mikael Sjöbergs utbildningsbakgrund är tvåårigt fordonsgymnasium.

År 2014 utnämndes Mikael Sjöberg av Fredrik Reinfelds regering som generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Kort därefter började statstjänstemannen med uppdrag att leda en neutral myndighet kampanja för invandringspolitiken. Redan ett halvår sedan skrev Mikael Sjöberg på DN-debatt: “Sverige behöver en nettoinvandring på 40000 människor årligen för att arbetskraften inte ska krympa och för att vi ska kunna upprätthålla vår välfärd.” Det framgår inte vad som har förändrats sedan slutet av förra året som gör att bibehållen välfärd nu i stället kräver 100.000 i nettoinvandring.

AMS-rapporten är osammanhängande smörja, men den mest uppenbara skandalen är inte rapporten i sig utan hur AMS har presenterat den som evidens om välfärdens finansiering. Arbetsförmedlingen hävdar i sin pressrelease och i andra sammanhang att ”Hög nettoinvandring behövs för att finansiera välfärden”. I sitt uttalande till DN ovan presenterar Mikael Sjöberg rapporten med referenser till ”välfärdens finansiering”, ”skatt” och citat som ”Minskar vi invandringen så minskar vi också våra framtida intäkter.”

AMS-rapporten innehåller som sagt ingenting om vare sig skatter, intäkter eller finansiering av välfärden. Här är återigen rapporten för de som vill kolla upp detta själva. Generaldirektören begår tjänstefel när han i Arbetsförmedlingens namn gör officiella påståenden om välfärdens finansiering som det inte existerar underlag till. Nonsens som att Sverige enligt AMS behöver 100.000 per år i nettoinvandring för att finansiera framtidens välfärd vanärar inte bara honom själv, det drar ett löjets skimmer över Arbetsförmedlingen som institution. Hur kommer generaldirektörens uttalanden att framstå  om några år om Arbetsförmedlingen fortsätter misslyckas med att sätta nyanlända i arbete?

Det första någon borde fråga Mikael Sjöberg är hur han kan göra officiella uttalanden om skatteintäkter och välfärdens finansiering när det inte står något om detta i AMS rapport.

Om etableringslotsar i Realtid

Ny kolumn i Realtid om experimentet med etableringslotsar.

“Systemet med etableringslotsar infördes som en del av etableringsreformen år 2010 av Alliansens med stöd av bland annat Miljöpartiet. Nya Moderaterna presenterade etableringsreformen som ”Den största integrationsreformen på 25 år” och proklamerade stolt att ”integrationspolitiken bör genomsyras av arbetslinjen”.

Arbetsförmedlingen beskriver lotsarna som en länk mellan den nyanlände och arbetsmarknaden. Ersättningen till dessa privata aktörer med uppdrag att hjälpa flyktingar komma i arbete var minst sagt generös. Flera hundra miljoner gick till lotsar bara år 2014, med ytterligare 5 miljarder budgeterat till och med år 2018.

I slutet av förra månaden skrotades dock lotssystemet abrupt under extraordinära omständigheter. Arbetsförmedlingens generaldirektör förklarade för SVD att han trots avsaknad av ett riksdagsbeslut tvingades ta ett ”akut beslut” att lägga ned programmet:

”Det finns en förordning som säger att jag ska hushålla väl med statens medel och det finns en arbetsmiljölag som säger att jag ska ha en rimlig arbetsmiljö för mina medarbetare.”

Misslyckade Ams-åtgärder är inte direkt ovanliga, men det är svårt att erinra sig om ett lika besynnerlig haveri. Generaldirektören ger exempel på några problem: ”Vidden av det hela är organiserad brottslighet, hot, människosmuggling och utpressning. Man handlar med folkbokföringsadresser och fuskar med hela systemet”. ”Vi har haft dödshot till våra medarbetare som riktats från representanter från lotsföretag.”

Expressen har jort en granskning som visade att varje jobb eller jobbåtgärd i lotsprogrammet i genomsnitt kostade skattebetalarna 2.5 miljoner kronor och skriver ”trots att Arbetsförmedlingen var medveten om fiaskot så fortsatte de att betala ut ytterligare 758 miljoner kronor till lotsföretagen under 2014”. Vdn för ett av de större lotsföretagen utryckte sin frustration för Expressen: ”De flesta lotsföretag har köpt datorer och iPads till de nyanlända flyktingarna för att knyta dem till sig och tjäna pengar.” Lotsföretagets vd berättar vidare: ”De vill först och främst att vi ska hjälpa dem med att ta hit deras anhöriga till Sverige, sen vill de ha bostäder, datorer och telefoner eller Ipads. Alla kräver datorer, de frågar till och med vilket märke de får.”

Etableringslotsar är inte historiens dyraste integrationspolitiska fiasko, men kanske det mest komiska.”

Intervju med Christian Broadcast Network (CBN)

Christian Broadcasting Network (CBN) är en Amerikansk kristen konservativ TV-kanal. De intervjuade mig om svensk invandring november 2014 och har nu laggt upp inslaget här.

Ett svar blir otydlig i klippning och kan framstå som motsägelsefullt. Runt 5:15 säger jag: “In the long run, my guess is that this is going to collapse”. Det avser det politiska koncensuset om rekordhög invandring som jag tror kommer att kollapsa, inte samhället. Det förklarar jag följdfrågan med Adam Smiths citat There is a great deal of ruin in a nation: “Sweden will never collapse. What is going to happen if this continues is a gradual detrition in social and economic outcomes”.

Eftersom delar av svaret är bortklippt kan det framstå som att jag säger emot mig själv. Men det som jag säger kommer att kollapsa är dagens politisk konsensus om invandringspolitiken medan det som jag inte tror kommer att kollapsar är samhället.

Jag vet inte om CBN kommer att lägga upp längre delar av intervjun senare, i så fall länkar jag det här. CBN ställde även några frågor om försvarspolitik, här finns CBNs inslag om svensk försvar där även jag citeras ett par gånger.

Attityder till invandring i opinionsundersökningar

DN/Ipsos har genomfört en ny undersökning om attityder till invandring. Resultaten är i linje med tidigare mätningar, och det kan vara värdefull att diskutera hur dessa undersökningar skiljer sig åt.

Liksom andra opinionsfrågor avgörs resultaten av hur frågan formuleras. Allmänheten tenderar vara positiv till invandrare och invandring och negativ till främlingsfientlighet samtidigt som en pluralitet är emot ökat flyktingmottagande. Det finns ingen motsättning i detta.

När det gäller invandring finns det också skillnad i resultaten beroende på graden av anonymtet. I personliga undersökningar är motståndet mot flyktingmottagning avsevärt mindre i och med att respondenter anger det socialt sanktionerade svaret. Det bästa exemplet är jämförelse av samma fråga om flyktingpolitik i SOM-undersökningen (anonyma postenkäter) med Svenska Valundersökningar (besöksintervjuer).

Både undersökningar ber svarande ta ställning till förslaget att “ta emot färre flyktingar”. År 2010 när det senast finns data för båda undersökningar angav 42 procent i anonyma SOM-undersökningen att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar medan endast 31 procent gav samma svar i besöksintervjuer. Henrik Oscarsson vid Göteborgs Universitet förklarar: ”Det som skiljer undersökningarna från varandra är att SOM-institutet använder postenkäter och har ett urval på 16-85 år, medan Valundersökningarna använder besöksintervjuer med personer. SOM-institutets enkäter fyller respondenterna i själva medan Valundersökningarna använder intervjuare, en människa av kött och blod, som läser frågor, visar svarskort och noterar svar. Figuren nedan visar hur datainsamlingsmetoden ger upphov till skillnader i respondenternas attityder till flyktingmottagning.”

Mätningar om invandring har ofta fler än två svarsalternativ. En hög andel väljer att överhuvudtaget inte ta ställning till förslag om minskad invandring eller i vissa undersökningar att säga att nivån varit lagom. En manipulativ metod är att explicit eller implicit klumpa ihop flera svarsalternativ. Vid SOM-undersökningen 2010 ovan svarade 28 procent ”varken eller” medan 30 procent angav att det var ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar. De 42 procent som ville reducera invandring är således en pluralitet, men framstår som en minoritet om man implicit lämnas med intrycket att det bara finns två svarrsalternativ.

Nedan listas 8 olika frågor om attityder till invandring från olika mätningar som visar hur resultaten skiljer sig åt beroende på frågeformulering och metod. Om siffrorna inte summerar till 100% är restposten ”vet ej”.

Eurobarometer 2015 frågar om känslomässiga association till invandring “Var snäll och säg huruvida de följande påståendena väcker en positiv eller negativ känsla hos dig”. När det gäller “Invandring av människor utifrån EU” är svaret:
72% väcker positiv känsla
25% väcker negativ känsla

Novus 2014 frågar om huruvida Sverige ska ta emot fler flyktingar. ”Med tanke på de krig och oroligheter som just nu pågår i världen, tycker du att Sverige skall ta emot fler flyktingar, färre flyktingar, eller ungefär samma nivå på antalet flyktingar som idag?”
26% fler
36% samma nivå som idag
32% färre

SVT/Sifo 2014 frågar ”Tycker du att Sverige tagit emot invandrare i alltför stor omfattning eller har det skett i ungefär lagom omfattning eller borde vi ha tagit emot fler?”
10% “borde tagit emot fler”
44% “har tagit emot invandrare i alltför stor omfattning”
36% ”har tagit emot invandrare i ungefär lagom omfattning”

SOM-undersökningen ställer två olika frågor med olika svarsalternativ. Det ena är att ta ställning till förslaget ”Ta emot färre flyktingar.” I den senaste tillgängliga undersökningen från 2013:
31% dålig förslag
25% varken bra eller dålig förslag
44% bra förslag

Det andra frågan i SOM är att ta ställning till förslaget  ”Ta emot fler flyktingar”. I den senaste tillgängliga mätningen i denna fråga från 2012 anger:
18% bra förslag
32% varken bra eller dålig förslag
50% dålig förslag

Den nya undersökningen av DN/Ipsos ställer flera frågor. En är ”Skulle du säga att invandring i huvudsak är bra eller dåligt för Sverige?”
63% bra
21% varken bra eller dålig
13% dålig

Ipsos ställer även den mer direkta frågan ”Anser du att Sverige bör ta emot fler eller färre flyktingar?”
26% fler
33% varken fler eller färre än idag
36% färre

Det går naturligtvis inte att tolka 72 procent som har positiva känslor förknippade med migration eller de 63 procent som säger att ”invandring” är bra för Sverige som anhängare till ökat flyktingmottagning. Samtidigt som 63 procent ser invandring som positiv anger 26 procent i exakt samma undersökning att Sverige bör ta emot fler flyktingar. Att fråga om fenomenet invandring är positiv eller inte kan ge ett svar på förslaget att helt stänga landets gränser, men inte huruvida ett land med hög invandring bör öka flyktingmottagning ännu mer. På samma sätt skulle inte en undersökning som visar att en majoritet av väljare i huvudsak anser att välfärdsstaten eller skatter är bra för Sverige bevisa att majoriteten vill utöka välfärdsstaten eller höja skatterna.

Resultaten för den direkta frågan om flyktingmottagning i Ipsos är i linje med Novus och Sifo. Dessa tre mätningar görs med personliga telefonintervjuer medan SOM-undersökningen är mer anonym. En annan skillnad är att alternativet förutom bra och dålig i SOM är att passa helt genom att svara ”varken eller”. I Sifo, Novus och Ipsos däremot tar de som väljer mittenalternativet uttryckligen ställning för dagens nivåer.

En annan fråga i DN/Ipsos är ”Anser du att regeringen gör ett bra eller ett dåligt jobb när det gäller att hantera invandring och integration?”
28% bra
58% dålig

Ipsos

Anmärkningsvärt nog anser även flertalet även av vänsterblockets väljare att regeringen går ett dåligt jobb i dessa frågor med siffrorna 40% bra mot 47% dåligt. Det hade även varit intressant att dela upp regeringens hantering av invandring och integration i sepera frågor.

The role of entrepreneurship in rising inequality

Nytt Working Paper av mig och nationalekonomen Arvid Malm vid KTH.

“Thomas Piketty has argued that the rising income share of top earners in the US is driven by the growing incomes of “Supermanagers”, high-level managers and supervisors in large firms. Piketty has further argued that this development is best explained by growing managerial bargaining power in conjunction with lower top marginal tax rates and changing social norms.

We argue that Piketty´s claim that 60 percent of the top 0.1 percent earners are “Supermanagers” is mistaken. A closer examination of US tax data shows that these managers primarily tend to be active in closely held corporations, not in large firms. We also use the Survey of Consumer Finances to confirm that self-employed business owners constitute a large share of US top earners. In 2013, 58 percent of the top 0.5 percent earners in the US self-identified as self-employed business owners. This suggests that managerial bargaining power among salaried managers is unlikely to have been the main driving force behind the increase in top incomes. Furthermore, increasing returns to entrepreneurship may be an important yet little-discussed factor for explaining increasing income inequality.”

Att Thomas Pikettys bok fick så stor uppmärksamhet beror på att han pekar på ett riktigt samhällsproblem. Det stämmer att ojämlikhet har ökat dramatiskt och att det inte vore önskvärt att ett fåtal rika tar över en allt större del av ekonomin. Jag och andra menar dock att Piketty till stor del missförstår processen bakom ökad ojämlikhet. Det gäller bland annat tesen att det är ökade inkomster bland chefer i storföretag och rika arvingar som driver utvecklingen.

Vår studie visar att ökad ojämlikhet i USA till stor del drivs av rika företagare. Rika egenföretagare definieras också som ”managers” i amerikansk data, men är givetvis inte synonym med anställda chefer. Piketty missförstår detta och blandar samman ”managers” av typen Bill Gates med anställda chefer och drar slutsatsen att företagsledningen har förhandlat till sig en större del av kakan på arbetarnas bekostnad.  I själva verket är majoritet av de rikaste i USA företagare, en grupp vars inkomster inte bestäms av förhandlingar i hierarkiska organisationer.

arvid

Chefer och Vd:ar lön har också ökat dramatiskt på ett sätt som många är kritiska till, men gruppen är för få för att vara en viktig del av den totala ekonomin. Jag diskuterar detta i en artikel i National Review:

“As a share of the rich, salaried corporate CEOs are trivial compared with business owners and the financial sector. Last year, the 500 CEOs of the Fortune 500 collectively earned $5 billion. By comparison, the best-performing hedge-fund manager alone earned $4 billion. The total earnings of the 0.1 percent are somewhere around $800 billion per year. The insignificance of corporate CEOs for income concentration is confirmed by the 2013 study by Giertz and Mortenson (which Piketty seemed to confuse with Bajika, Cole, and Heim). Giertz and Mortenson matched income on tax returns with corporate compensation records in 2000–2010, looking at CEOs and other top corporate executives among the S&P 1500. The collective earnings of these approximately 7,000 American top executives, including equity and stock options, was $18 billion in 2010. $18 billion would equal the annual income of around 400.000 median-income American workers.”

Ojämlikhet är en viktig fråga, men Picketty missar ofta målet genom att försöka tvinga sina egna teorier på utvecklingar oavsett om det är konsistent med empirin. För de som är intresserade av dessa frågor men vill ha en mer objektiv och mer detaljerat beskrivning av data än Piketty rekommenderar jag kapitel “Long run trends in the distribution of income and wealth” i prestigefyllda Handbook in Income Distribution. Det har intressant nog skrivits två svenska nationalekonomer, Jesper Roine and Daniel Waldenström, som också har sammanställd en fantastiskt detaljerad dataset över historisk utveckling av förmögenhetsfördelning i 26 länder.

Arvid Malm och jag kritiserar som sagt att Piketty grovt underskattar rika företagares roll för inkomstfördelningen. Ett annat viktig förklaring som Piketty också avfärdar med lättvindiga resonemang är explosionen av spekulativ finans sedan ungefär år 1980. Grafen nedan ur Roine och Waldenström är i sig givetvis inte tillräcklig för att etablera ett kausalt sambandär, men är likväl slående som ledtråd.

finans

Piketty avfärdar finanssektorns roll i ökad ojämlikhet genom att skriva att finansektorn bara utgör ungefär en femtedel av de 0.1 procent med högst inkomster. Detta bortser från att ökad ersättning i finansvärlden drar upp alla närliggande sektorer som konkurrar om arbetskraft, som management-konsulter, toppjurister och för den delen akademiska nationalekonomer. Nedan kan man se en annan suggestiv graf ur Philippon och Reshef 2012 om samband mellan finansiell avreglering och exploderande inkomster i Wall-Street.

deregulation

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Piketty avfärdar finanssektorns roll i ökad ojämlikhet för att det bara utgör ungefär en femtedel av de rikaste. Detta bortser från att ökad ersättning i finansvärlden drar upp alla närliggande sektorer som konkurrar om arbetskraft, som managementkonsulter, toppjurister och för den delen nationalekonomer.

I det mån spekulativ finans tar en allt större del av ekonomin vore det ett bekymmer. Finanssektorn uppfyller en viktig roll för ekonomin genom att exempelvis finansiera investeringar och bostadsköp. Det finns dock en avgörande skillnad mellan investeringsfinans och spekulativ finans som handlar om att köpa och sälja redan existerande tillgångar. Det är lätt att argumentera att finans i form av exempelvis private equity-företag som går in och ökar ett företags produktivitet skapar värde för samhällsekonomin. Det är mer tveksamt för mig vad de senaste årens enorma tillväxt i spekulativ finans har skapat annat än ökad makroekonomisk instabilitet.

Twitterpaus

Jag har lagt mycket tid på Twitter på sistone, i ärlighetens namn för mycket tid eftersom det visade sig vara beroendeframkallande. Flera av mina vänner har mailat mig och sagt att det är slöseri på tid och öppnar för att citat tas ur sammanhang av illvillig media.

Jag har därför tagit paus med Twitter och stängt ned kontot, i varje fall för tillfället. Förutom att arbeta vidare med boken ska jag skriva mer på bloggen framöver.

 

 

 

 

 

 

Kolumn i Realtid, medverkar dansk Radio24syv

“Den utan jämförelse viktigaste orsaken till låg sysselsättning bland flyktingar och deras anhöriga är låg utbildningsnivå i kombination med allt högre krav på dagens kunskapsintensiva arbetsmarknad.Socialdemokraterna tycks dock fortsätta förneka denna obekväma sanning. Det är mer upplyftande att låtsas att problemet har varit att alla läkare och civilingenjörer går arbetslösa för att svensk byråkrati är långsam med att validera examina. Detta vore ett problem som är lätt att åtgärda för regeringen som dessutom gör det lättare att försvara teorin att invandringspolitiken är långsiktigt gynnsam. Alla skulle naturligtvis föredra om problemet var att högutbildade nyanländas kompetens ”inte fångades” av det svenska systemet snarare än att en hög andel inte har någon efterfrågad specialkompetens till att börja med.Hur välutbildade är då de nyanlända? Fördelen att ställa frågan i landet där modern befolkningsstatistik uppfanns år 1749 är att vi inte behöver spekulera löst eller förlita oss på intryck vi snappat upp från samtal med taxichaufförer. SCB:s temarapport ”Utbildningsbakgrund bland utrikes födda” från 2014 redovisar detaljerade siffror uppdelat på födelseland och tid för ankomst för befolkning i åldrarna 25-64….

Enligt SCB har ungefär 40 procent av gruppen Sverigefödda en kort eller lång högskoleutbildning, varav 25 procent minst treårig examen. Andel enbart förgymnasialt utbildade bland inrikes födda är 11 procent.

Det kan jämföras med att av de som kommit från Syrien de senaste åren har 10 procent minst treårig högskoleexamen medan 39 procent är förgymnasialt utbildade. Invandrare från Syrien har således fyra gånger fler extremt lågutbildade och mindre än hälften så många med högskoleexamen enligt SCB. Flyktingar från Syrien utgör ungefär hälften av de som beviljas asyl. Därefter kommer personer från Eritrea, Somalia och Afghanistan. Jag fokuserar på Syrien här, men betänk att utbildningsnivån är ännu lägre bland andra stora grupper nyanlända.”

Läs hela artikeln på Realtid.

P.S

Intervjuad i Dansk Public Service radio.

Reinfeldts BNP-kalldusch: tillväxt per capita 2006-2014 0.3%

Skriver ny kolumn i Realtid om tillväxt i BNP per capita mellan 2006-2014.

“Det allmänna intrycket har varit att Sverige trots världsekonomins tuffa period lyckats väl.

Ändå har vi sett kvartal efter kvartal med besvikelser i faktiskt utfall. Trots detta har prognosmakarna försäkrat att starka BNP-siffror väntar strax runt hörnet. Man får närmast intrycket att det är en religiös profetia att det bara är en tidsfråga innan imponerande tillväxtsiffror materialiseras. Hur kan det inte vara så när Sverige ju har starkast ekonomi i Europa?

På senare tid har bilden snabbt mörknat. Svensk Dagbladet rapporterade nyligen att ”tillväxten för svensk ekonomi justeras ned både för i år och nästkommande år….Magdalena Andersson bekymrar sig även över att BNP per capita i Sverige har fallit och ligger sämre till än USA, Japan och Tyskland. Hon konstaterar att produktivitetstillväxten är svag och har inte återhämtat sig.”

I söndags kom så en fascinerande analys av Konjunkturinstitutets prognoser. SVT:s genomgång visar att tidpunkten för utlovad men inte materialiserad högkonjunktur systematiskt flyttas fram varje gång så att denna alltid ligger två till tre år i framtiden.

”Nu visar Sveriges Televisions granskning att Konjunkturinstitutet systematiskt har felbedömt när nästa högkonjunktur ska ske. För ända sedan år 2010 har Konjunkturinstitutet varje år sagt att vändningen i ekonomin kommer om två, tre år. Och det stämmer inte….Det blev ingen högkonjunktur vare sig 2012 eller 2013 och inte heller 2015. Nu hoppas Konjunkturinstitutet på en vändning 2016”, rapporterar SVT.

Konjunkturinstitutet prognoschef medger att ”Konjunkturen har bara återhämtat sig väldigt svagt under den här perioden. Det har inte blivit en tydlig konjunkturförbättring som vi har trott vid ett antal tillfällen tidigare”.

De slutgiltiga BNP-siffrorna för 2014 är inte klara än och kan revideras ned eller upp något. Det står dock klart att tillväxten i BNP per invånare har varit katastrofalt dåligt under Reinfeldts år vid makten. Som historisk jämförelse har real BNP per invånare växt med 2,4 procent per år mellan 1950-2006. Under Göran Perssons sista regeringsperiod 2002-2006 var tillväxten ännu starkare: 3,1 procent per år.

Det är mot bakgrund av detta en kalldusch att se att BNP per capita under perioden 2006-2014 växte med endast 0,3 procent per år. Under den senare halvan – 2010 till 2014 – låg tillväxt per capita på föga imponerande 0,0 procent per år. Efter allt skryt, beröm och självbelåtenhet visar facit att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lyckades leverera åtta år av nolltillväxt eller några tiondels procent per år.

En viktig orsak till denna svaga prestation är utan tvekan eurokrisen. Men vi bör samtidigt inte överskatta hur bra det går för Sverige ens relativ andra länder.”

Läs hela texten här. Här är en länk till Konjunkturinstituets data om BNP per capita, skärmbild nedan.

gdp

Ur min korrespondens med Behrang Kianzad

Behrang Kianzad är frilansjournalist samt juriststudent. Behrang har bland annat medverkat i Sveriges Radio och undervisar vid journalisthögskolan Fojo i Högskolan i Kalmar. Behrang skrev om nationalekonomisk forskning och myter om invandring i Ordfront. Jag mailade honom och påpekade sakfel.

En studie från 2003 av Kjetil Storesletten visar att invandring vid unga idealåldrar som 20-30 år tenderar att vara lönsamt trots relativ låg sysselsättningsgrad. Gruppen utgör inte längre någon kostnad som barn och kan arbeta i många år innan pension. För äldre invandrare är det tvärtom svårt att få lönsamhet även med hög sysselsättningsgrad då de har få år kvar till pension. Break-even sysselsättningsgrad (i praktiken förvärvsfrekvens) är den nivå som krävs för att invandring ska gå plus minus noll. I en annan och i resultat närliggande studie av Ekberg är break-even överlag 72%, det vill säga invandring är lönsam om invandrares genomsnittliga förvärvsfrekvens är över 72%. År 2013 var invandrares förvärvsfrekvens 58%. Storeslettens studie visar på en förlust överlag från invandring. ”an average new immigrant represents a net government loss of USD 20,500.”

Förlustsiffran visar att invandrarnas genomsnittliga förvärvsfrekvens för alla åldrar var lägre än break-even. Dock är break-even förvärvsfrekvens olika i olika åldersgrupper bland invandrares: “The middle graph shows that the break-even rate for 20-30 years old new immigrants is as low as 61%, while immigrants who immigrate after age 50 would be a net fiscal burden even if they had a 100% participation rate”.

Behrang skriver tvärtom att Storesletten visat att det räcker med 60% (avrundning av 61%) sysselsättningsgrad för att invandring ska vara lönsamt. Behrang missar att det bara gäller idealfallet för de som anländer mellan 20 till 30 års ålder. Han tror dessutom att det inte gör något då ”de flesta” invandrare ska vara mellan 20 och 30 år gamla. Ordfronts faktagranskare tycks inte ha reflekterat över påståendet att de flesta invandrare till Sverige idag skulle vara i åldern mellan 20 och 30 år gamla. Artikeln i Ordfront är full av andra grova fel, jag fokuserar bara på dessa som konkreta exempel. Behrang skriver: ”Kjetil Storeslettens studie av migrationen till just Sverige, Fiscal Implications of Immigration – a Net Present Value Calculation (2003), visar att invandringens ekonomiska påverkan på Sverige främst beror på invandrarnas ålder och sysselsättningsgraden i gruppen, som Storesletten menar behöver vara minst 60 procent för att invandringen ska »gå med vinst«. Dagens åldersstruktur är gynnsam, de flesta är mellan 20 och 30 år”

När jag mailade Behrang om dessa och andra fel vägrade han att lyssna, så jag gav upp. Ett par månader senare skaffade jag twitterkonto. Jag fick snart en kritikisk kommentar av Behrang. Vi återupptog vår korrespondens, vilket växte i intensitet. Jag har försökt att klippa in utdrag nedan med skärmbilder. Allt är inte med, och det var svårt att få det helt kronologiskt. Det som står nedan är bara utdrag, de som vill följa min och Behrangs korrespondens i helhet bör läsa på twitter.

Behrang1

Behrang2

Behrang3

 

Behrang4

 

Behrang51