Kommenterar SDs budgetförslag i kvällens Rapport

Runt 7 minuter in på inslaget i kvällens Rapport kritiserar jag hur Sverigedemokraterna räknar i sin valbudget.

Till expressen sa jag: “SD antar att invandrare använder offentliga välfärdstjänster 1,5 gånger mer än inrikes födda. Det har aldrig gjorts noggranna beräkningar av överrepresentation av välfärdstjänster. Budgetar borde inte baseras på gissningar, och borde dessutom utgå från försiktighetsprincipen.”

Knappt hälften av offentliga utgifter består av bidrag och transfereringar. Eftersom bidrag är kopplade till individdata är det enkelt att räkna ut hurovida utrikes födda i genomsnitt kostar mer eller mindre (svaret är mer, för socialbidrag är överrepresentationen en faktor av 7). Det är också lätt att se att invandrare i genomsnitt betalar in mindre skatt än inrikes födda.

Drygt hälften av den offentliga sektorn består dock av välfärdstjänster som sjukvård, skola, äldrevård, rättsväsende etc. Det är svårare jämföra kostnader mellan olika grupper. Detta inte minst då kostnaderna för offentlig service som sjukvård inte alltid är lika lätta att koppla till enskilda individer. Det går att uppskatta invandrares utnyttjande i varje fall approximativt om myndigheterna hade velat utreda de, och har också gjorts i vissa fall. Den svenska offentliga sektorn har dock helt enkelt inte varit intresserade av att göra dessa beräkningar.

Troligen använder invandrare i genomsnitt även välfärdstjänster mer än inrikes födda. Så är det i Danmark där detta har räknats på. Vi vet dock inte hur mycket mer. Jag är skeptiskt till att det skulle vara 1.5 för välfärdssektorn som helhet. Överrepresentation kan vara stor för till exempel kriminalpolitik. När det gäller stora kostnadsposter som sjukvård och äldreomsorg har jag svårare att föreställa mig signifikant överrepresentation. Hursomhelst har den som använder ett siffra i en budget bevisbördan. Har man inget underlag bör man heller inte påstå saker. Då kan Erik Ullenhag lika gärna ge ut en rapport som antar att det är 0.0.

Invandring är en enorm kostnadspost även om man antar en välfärdsanvändning på 1.0, det vill säga att invandrare unyttjar offentlig service i lika stor uträckning som inföda. Invandrare har i genomsnitt avsevärt lägre sysselsättning och snittlön. Därför betalar gruppen i genomsnitt in mindre i skatt och får ut mer i bidrag. Detta gör  invandring till en nettokostnad även utan något överutnyttjande av välfärdstjänster. Jan Ekberg antog att invandrare har en åldersjusterad välfärdsanvändning på 1.0 och kom ändå fram till en nettokostnad på runt 1.5-2% av BNP. Det är onödigt att stoppa in spekulativa siffror tagna från luften i kalkylerna om man vill visa att migrationspolitiken kostar.

Börjar som krönikör på finanssiten Realtid.se

För de som inte känner till Realtid så är det en affärstidning fokuserad på finansbranschen. Realtid blev rankad som Sveriges tredje bästa affärstidning på nätet i surveys av branchfolk.

Jag har tidigare tackat nej till att bli skribent för svenska tidskrifter. Att jag tackade ja till Realtid beror på att de är seriösa och har höga ambitioner när det gäller nivån på texterna. Det är svårt att skriva bra om nationalekonomi i vanliga kolumner, man har lite utrymme och tvingas skriva för enkelt.

En kort intervju med mig i Realtid.

Den första kolumnen handlar om arbetslinjens begränsning för arbetare med negativ produktivitet. Jag kommer att länka när jag skriver i Realtid framöver.

“Utvärderingar har bekräftat att fler unga också anställdes när denna sänkning kom. Problemet var att arbetsgivares priskänslighet visade sig vara besvikande låg. Arbetsmarknadsprogram där staten subsidierar lönekostnader för exempelvis flyktingar hade ungefär samma effekt. Fler anställs när staten står för halva lönekostnaden, men inte speciellt många. Arbetsgivare har helt enkelt visat ett svalt intresse till att anställa lågkvalificerade även efter rejäla rabatter på lönekostnader. Detta är förödande för teorier som förutsätter att utanförskapet kan lösas bara lönekostnaderna sjunker tillräckligt mycket.”

Ingen vet idag med säkerhet vad detta beror på. Det finns dock en hypotes som låter övertygande för mig och som allt fler ekonomer tar upp. Tesen är att många arbetslösa idag är ”negativ-produktivitetsarbetare” – arbetare som skapar större kostnader för arbetsgivaren än de bidrar till verksamheten.”

Läs hela artikeln här.

Invandrare jobbar mindre även på lång sikt

Skrönan att invandrare kommer i arbete efter sju år upprepas envist av media trots att det redan visats vara fel. En enkel klick på SCBs hemsida räcker för att se att det inte stämmer, efter sju år i Sverige arbetar ungefär hälften av invandrare. Utbildningsradions program Bildningsbyrån hör till de som fortsätta upprepa detta faktafel: ”Statistik visar att det i genomsnitt tar sju år för en invandrare att få jobb i Sverige.”

Utbildningsradion borde inte sprida vandringsmyter.

Ett självbelåtet svar man ibland hör är ”sju år är en bra siffra, det kan ta 25 år innan en inrikes född bäbis kommer i arbete!” Den här resonemanget kanske låter övertygande för de som inte har satt sig in i frågan, men det är feltänkt. Att vuxna invandrare inte belastade välfärdsstaten som barn är något som studier givetvis redan tagit hänsyn till. Annars hade invandringens kostnader varit ännu större. Dessutom tar det som sagt inte sju år innan invandrare kommit i arbete, en betydande andel kommer aldrig i arbete.

Arbetsmarknadsgapet i Sverige är så stor att invandrare arbetar mindre och betalar in mindre skatt trots en mer fördelaktigt åldersprofil. SCB utförde några år sedan intressanta beräkningar över hur många år människor i genomsnitt arbetar över livscykeln. Beräkningarna gäller fram till 2002. Invandrares arbetsmarknad relativ svenskfödda har inte förbättrats sedan dess, så beräkningarna bör vara jämförbara med hur det ser ut idag.

Ur SCBs rapport “Tio färre arbetsår för invandrare”:

scb1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summerat antal år i förvärvsarbete under arbetslivet för svenska män beräknades till 38 år men bara 27 för utrikes födda män. Skillnaden är lika stor bland kvinnor.scb2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Media gillar att upprepa skrönan att invandrare kommer i arbete efter sju år i landet. SCBs beräkning av hur det faktiskt ligger har jag däremot aldrig sett citeras.

P.S

Det går för övrigt inte att jämföra antal år utan arbete för vuxna och barn. Barn är billigare i drift än vuxna. Barn försörjs dessutom huvudsakligen av sina föräldrar, inte av skattebetalare. Den stora besparingsposten för invandrare som anländer som vuxna är skolan. Svenska skattebetalare slipper betala skolgång för de invandrare som utbildade sig i sina hemländer. Men resultatet blir också därefter. Skolsystem i tredje världen har små resurer. Det existerar bra skolor i tredje världen, men långt fler skolor är dåliga. Utbildningssystem i länder som Irak, Somalia, Eritrea och Afghanistan är i värsta fall närmast värdelösa för svensk arbetsmarknad.

Inget annat västland har större gap i språkkunskapet mellan infödda och invandrare i internationella undersökningar än Sverige. SCB skriver: “Sverige har störst skillnad i läsfärdigheter”. Skolgången för någon som i stället gick koranskola i sitt hemland är visserligen gratis för Sverige, men you get what you pay for. Priset för en arbetskraft utan högkvalitativ västerländsk utbildning är större kostnader längre fram i form av åratals i SFI, Komvux och arbetslöshet.

Uppdatering:

Någon som heter Daniel Andersson tror på twitter att jag har skrivt fel när jag skrev “efter sju år i Sverige arbetar ungefär hälften av invandrare.”. Det gäller enligt honom bara flyktingar, inte invandrare.

Vad Daniel inte vet är att “ungefär hälften” efter sju år stämmer för båda flyktingar och invandrare som helhet. Det är knappt hälften som jobbar efter sju år bland flyktingar och drygt hälften som jobbar efter sju år bland samtliga invandrare. SCBs rapport “Integration – utrikes födda på arbetsmarknaden” redovisar detta för samtliga invandrare. Andelen i arbete efter sju år varierar också från kohort till kohort, de som kommer under högkonjunktur brukar klara sig bättre.

picture

Tabell A.6 visar detaljerade siffror. För den första kohorten i åldrar 20-55 arbetade 53 procent sju år senare och för nästa kohort arbetade 57 procent. Notera att detta gäller åldersgruppen 20-55, siffrorna skulle varit något lägre när man räknar på gruppen 20-64 år som beräkningar om flyktingar ovan använde.

Det kan förvåna läsare att siffrorna är så lika för flykting- och anhöringinvandrare och samtliga invandrare. En orsak är hälften av arbetskraftsinvandrare inte är kvar i sverige efter sju år, de har hem igen. Av de som faktiskt stannar i Sverige är numera majoriteten flykting- och anhöringinvandrare.

Dessutom jobbar inte alla arbetskraftsinvandrare som många tycks anta. Det kan man se i SCBs rapport: “De som kommit som arbetskraftsinvandare har en sysselsättningsnivå på drygt 60 procent åren efter invandringen.”

Detta bekräftas av en färskare rapport av Fores av forskare på Malmö högskola: “Av dem som arbetskraftsinvandrade 2009 och var kvar i landet 2010 var 71,5 procent sysselsatta. År 2011 var det 72,8 procent”.

Många arbetskraftsinvandrare kommer med jobb men blir sen arbetslösa. En annan orsak är mätfel, en del arbetskraftsinvandrare har åkt hem igen utan att det registrerats  och ser därför ut att vara kvar i Sverige utan arbete. En annan viktig orsak är enligt Fores rapport systematiskt fusk med så kallad arbetskraftsinvandring.

Som ni ser stämmer det jag skrev både för flyktingar och för invandrare som helhet, efter sju år arbetar ungefär hälften.

Min bror larmar om pågående etnisk rensning av jezidiska kurder

Nima Sanandaji skriver i expressen:

“Den etniska rensning som den islamska staten utför i Irak och Syrien når nya proportioner. Tiotusentals människor som tillhör den jezidiska minoriteten riskerar att mördas eller svälta ihjäl under kommande dagar. Den demokratiska världen har makten att hjälpa, men har hittills varit passiv. Är det inte dags att reagera?

…Den islamska statens (IS) framfart i Syrien och Irak har hört samman med otaliga brott mot mänskligheten. Kristna grupper som assyrier, kaldéer och syrianer har hittills varit värst drabbade. En del har mördats. Andra har fått valet att omedelbart lämna de områden som kontrolleras av IS eller “möta svärdet”. I desperation har människor som berövats all sin egendom flytt terrorväldet. Många har sökt sig till de områden som kontrolleras av kurderna i de båda länderna. Kurderna har av omvärlden setts som den enda minoritet som kunnat stå emot IS aggression. Det förändrades för några dagar sedan, när IS styrkor bröt igenom den kurdiska försvarslinjen i Irak…

Är det inte dags att internationellt slå larm om den etniska rensning som sker? Borde inte flygplan med militära och civila förnödenheter snabbt lyfta till regionen? Finns något skäl till att fredsbevarande trupper inte redan är på väg? Historieböckerna kommer minnas om den civiliserade världen hade solidaritet med jeziderna och de kristna, eller om man i tysthet accepterade etnisk rensning.”

The Long-Hours Luxury

Skriver om det nya ojämlikheten i arbetstid i “The American Magazine”, tankesmedjan American Enterprise Institutes nättidskrift.

”Historically, the poor and lower skilled tended to work more than the rich. This is no longer true. Today high-income earners and the highly educated tend to work more hours. This gradual shift is nowhere large enough to single-handedly account for the rise of income inequality, however, working hours are part of the explanation and have the advantage of being readily quantifiable.”

“Between 1979 and 2006, the share of low-wage earners who worked long hours declined from 22 percent to 13 percent. In the same time period the share of high-wage earners who worked long hours increased from 15 to 27 percent.”

“The reversal in working time is a major and little discussed shift in the labor market. The historical view of inequality is one where the poor masses toiled in the field or factories, while rich landowners or rentiers had the luxury not to work. Today we face a very different situation. Increasing numbers of the poor and lower skilled workers are excluded from the labor market.”

Det nya fenomenet att höginkomsttagare jobbar fler timmar än låginkomsttagare gäller även i Sverige.

 

Om friskolereform i The Agenda

Ray Fisman, professor vid Columbia universitet, har skrivit en uppmärksammad artikel i Slate Magazine om vilka läxor USA ska dra från den svenska friskolereformen. Han skyller Sveriges kollaps i PISA på reformen och varnar USA för friskolor. Jag bemöter detta i en gästpost i National Review Online.

It is easy to see why Fisman is inclined to blame Sweden’s choice-based educational reforms. Sweden implemented the most sweeping voucher system in the world, literary citing Milton Friedman as inspiration. A few years later, Swedish PISA scores are a national embarrassment. At a superficial glance, it might seem absurd to deny the failure of privatization. A closer look at the data, however, tells a different story….

“The PISA report on Sweden writes:

In Sweden, there is no statistically significant performance difference between students in private and public schools after accounting for students’ socio-economic status. Between 2003 and 2012, results in public schools deteriorated by 33 points, while results in private schools declined a non-significant 25 points.

Fisman doesn’t cite any plausible mechanism through which private schools could have dragged down the test scores of the 86 percent of Swedish pupils who attend public schools….”

“Professor Fisman’s criticism of system design and the implementation of privatization is entirely accurate. If anything, he understates the corruption caused by the lack of control. Fisman writes that the Swedish system doesn’t permit schools to screen pupils, but in practice, some private schools broke the rules to cherry-pick students. Meanwhile, grade inflation has indeed become a major problem. Private schools have an incentive to give their pupils more lenient grades in order to attract more applicants. Competition for students has given public schools similar perverse incentives….”

“Around 1990, Swedish schools were among the best in the industrialized world. Today they are among the worst. I would gladly trade privatization for returning to time-tested old-fashioned teaching methods. The optimal solution would, however, be to actually experiment with Milton Friedman’s ideas at a more than superficial level: Let parents who believe in Rousseauian pedagogic theories send their children to such schools. I and those like me should not be forced to expose our children to these nonsensical fads…”

Läs hela texten här.

P.S

Ray Fisman twittrar generöst om min artikel: “A fair and reasonable critique of my Slate column on Swedish school choice (even if I don’t agree!)”

Skröna att invandrare kommer i arbete efter sju år. Efter sju år jobbar hälften.

En populär vandringmyt är att flyktingar i snitt kommer i arbete sju år efter ankomst. DN upprepar myten idag ”I snitt tar det sju år innan människor kommer i arbete”. Detta ett missförstånd. Efter sju år har ungefär hälften av flyktingar kommit i arbete. SCB illustrerar detta lättbegripligt här. Skärmbild:

xxx

Som jämförelse förvärvsarbetar ca 82 procent av inrikes födda och ca 85 procent av de med svenskt ursprung (inrikes födda exklusive andra generationens invandrare). En klick på SCBs hemsida räcker för att se att det inte stämmer att flyktingar i snitt kommer i arbete efter sju år.

DN står bakom halv-miljardvinst i Sandviken, metodkritik är “åsikter”

Sveriges Radios program ”Medierna” i P1 kritiserar DN om Sandviken fiaskot. Ca 13 minuter in i inslaget kommer en illsken, hetsig kurdisk nationalekonom. P1 påpekar att de lokala tidningarna i Gävle och Sandviken har haft uppföljare medan DN vägrat. DNs redaktionschef Caspar Opitz ger en fascinerande förklaring. PwC-rapporten var ”ingen större journalistisk satsning” och ”bara på webben”. Caspar Opitz säger även ”vi angav tydligt källa, vi talade med beställaren av rapporten”.

Beställaren av rapporten var Socialdemokraterna i Sandviken kommun som använde rapporten i lokalpolitiken. Lokaltidningen Arbetarbladet (S) har grävt fram att även en av tre PwC-konsulter som skrev rapporten är en aktiv S-politiker:

”Den oberoende rapporten gjordes av en tidigare riksdagskandidat och numera aktiv i socialdemokraternas valberedning i Sandviken.”

Arbetarbladet anser att det ingår i deras journalistiska uppdrag att påpeka denna potentiella intressekonflikt medan DN gjorde en annan bedömning. DNs redaktionschef  förklarar även varför DN ”i det här fallet” valde att inte göra en uppföljare eller rättelse:

”Sen har den ifrågasatts, det har jag sett. När vi skriver om invandring, vilket vi gör ganska ofta, så blir det alltid frågat, ofta med en aggressiv ton. I den här mycket komplexa frågan om invandringens kostnader eller intäkter så finns det många olika åsikter och många som tycker och vi har noterat att det finns många som är kritiska till den här rapporten.”

Caspar, om du läser detta. Det är faktiskt ingen ”åsikt” att PwC-rapporten har gjort fel, det är ett objektivt faktum utan tolkningsutrymme. Sandviken-rapporten har inkluderat invandrares samlade inkomster och samlade utgifter som intäkter för Sandvikens kommun. Det är metodfel. Du anser fortfarande att det är inom rimlighetens ramar att Sandvikens kommun skulle gå 32.000 kronor i månaden i överskott per invandrare i arbete. Detta visar mig att du saknar expertis att utvärdera kritiken. Ledningen på DN borde inse sin begränsning och fråga experter om PwC-rapporten är korrekt.

Postmodernismen har ännu inte nått nationalekonomin. Det betraktas inte som en ”åsikt” att arbetsgivaravgiften till staten eller invandrares egna löner inte är intäkter för Sandvikens kommun. Det är kanske därför jag inte har sett någon nationalekonom försvara PwC-rapporten. När din tidning trots detta står bakom halv miljard i överskott i Sandviken korsar ni gränsen från inkompetent miss till medveten lögn. Det är heller inte förtroendeingivande när personer i faktabranchen har attityden att fakta är förhandlingsbara åsikter.

Du säger att artikeln om Sandviken inte var ”ingen större journalistisk satsning”. Det bör ni tydliggöra nästa gång för Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag så att de inte naivt litar på er rapportering. Särskilt med tanke på att det under lång tid var er mest lästa och delade nyhet. Berätta även gärna vilka andra nyheter om invandring från DN som hör till kategorin ”ingen större journalistisk satsning”. Fyra kandidater från senaste året (rullande):

1.    Miraklet i Sandviken.

2.    “Invandrare inte mer bidragsberoende”. Studien från Örebro Universitet handlar om socialbidragets “beroendeframkallande” effekt, inte hur många som får socialbidrag. I studien framgår att andelen invandrare som får socialbidrag är flerdubbel högre. DN förklarar aldrig vad studien handlar om och ger intrycket av att det nu är bevisat att det inte finns överrepresentation i bidrag. Efter att jag skällt aggresivt på DN gjorde tidningen Forskning och Framsteg en klargörande intervju med en av forskarna:

”Det har uppstått missförstånd, säger Daniela Andrén. Många har tolkat studien som att invandrare och svenskfödda har lika stor risk att få socialbidrag, men det är en mycket stor skillnad i själva omfattningen av bidragen. Särskilt om man tittar på dem som får socialbidrag en längre tid.”

Efter att jag tog ett par arbetsdagar av min tid för att obetalt göra DNs kvalitetskontroll gjorde de en motvilligt ett ”förtydligande”. De ändrade rubriken till ”Invandrare inte mer långsiktigt beroende av socialbidrag än svenskar”. Det är ännu mer fel. Invandrare har ännu större överrepresentation i långvarigt bruk av socialbidrag. Socialstyrelsen skriver:

“Resultaten som presenteras ger en entydig bild: utrikes födda mottar ekonomiskt bistånd i en betydligt större utsträckning än inrikes födda. Bilden förstärks ytterligare då den använda biståndsindikatorn uppdelas efter vistelsetid, födelseregion och utbildning mm. Också det långvariga biståndsmottagandet är betydligt högre hos utrikes än hosinrikes födda.”

Utrikes födda är ca 15 procent av befolkningen och ca 67 procent av de som är långvarigt beroende av socialbidrag. DN har mot bakgrund av detta inga problem med att det på deras hemsida forfarande står: ”Invandrare inte mer lånsiktigt beroende av socialbidrag än svenskar”. De gustibus non est disputandum, DN har bara en annan åsikt om långvarigt socialbidragsbruk än Socialstyrelsen.

3.  Opinionssidans Henrik Brors praode som ekonomijournalist och hävdade i en notorisk artikel att OECD har bevisat att Sverige tjänar på invandring. DN nämner aldrig att OECD gör flera beräkningar och att bara de beräkningar som exkluderar kostnader för asylsökande går plus. Artikeln förklarar inte att OECD-rapporten explicit varnar för att använda OECD-rapporten som Henrik Brors använt den. OECDs rapport gör inexakta kalkyler för 27 länder samtidigt. De förlitar sig på bristfällig data på några tusen individer där alla standardvariabler inte ingår. Därför varnar OECD uttryckligen:

“These challenges make it evident that international comparisons in this domain can only supplement in-depth country studies.”

Samtliga “in-depth country studies” visar att invandring går minus i Sverige. DN skriver trots detta utryckligen i pappersupplagan att OECD-rapporten trumfar Jan Ekbergs senaste studie (på felaktiga grunder), eftersom Henrik Brors (inkorrekt) tror att studien beräknades under lågkonjuntur.

4.  DNs ledarsida skrev nyligen om “En pratglad brandman från Boden”:

”För några år sedan satt jag bredvid en man från Boden på flyget till New York, vi kan kalla honom Thomas. Han var brandman, trebarnsfar och ovanligt öppen och pratglad.
Plötsligt sa han, apropå ingenting, att ”Sånadär Muhammeds vill vi inte ha på gatorna. De kan ju spränga en bomb närsomhelst. Nä, bort ska de. I Boden har vi inte så många, de som finns bor alla i samma hyreshus. Det är skönt att ha dem samlade sådär, så man kan hålla koll. Du vet, de gör ingenting. De vill inte jobba. Lever på våra skatte¬pengar och driver omkring.” Han skakade på huvudet. ”Mina pengar ska inte gå till att försörja sånadär. Efter en stund fortsatte han: ”Du vet, det började en Muhammed på brandstationen för ett tag sen. Vi ville inte ha honom där, gjorde livet surt för honom. Han fick nog, slutade efter ett tag.”

Sveriges television intervjuade Räddningschefen i Boden. Han han jobbat där sedan 1977 och förklarar att det aldrig jobbat en utomeuropeisk invandrare i Bodens brandkår:

”Men Dagens Nyheter backar nu och erkänner att misstag har begåtts i samband med krönikan. I ett mejl  förklarar chefen för DN:s ledaravdelning, Johannes Åman, följande:
“Ett fingerat personnamn var inte nog, även ortsnamnet borde ha anonymiserats, lämpligen till en mindre stad i norra Sverige. Att vi inte insåg detta före publiceringen berodde på textens karaktär. Den handlade inte om brandstationen i Boden och “Thomas” kunde ha haft vilket yrke som helst och bott var som helst i landet. Det som väckte artikelförfattarens intresse var hans hållning och sätt att resonera om människor som kommer från andra länder.”

DN erkänner att det som de skrivit om Bodens brandkår inte stämmer. Även här vägrar de dock att göra en rättelse på basis av fler postmoderna resonemang. Norrans politiska redaktör Sakine Madon är inte nöjd med förklaringen:

“Svaret ställer fler frågor än vad det ger svar. Var det Boden eller inte? Var det ens en brandman? Rör det sig om ett missförstånd? Av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski får jag inget svar. Att Sverigedemokrater slirar på sanningen är inte ovanligt. I EU–valrörelsen påstod till exempel partiets toppnamn Kristina Winberg att hon har arbetat för Sida i Afrika, vilket inte är sant. Kraven på medier är och ska vara högre. Tidningar kan inte publicera felaktigheter och sedan låtsas att det regnar. Kvar finns irritationen i Boden, där brandmännen orättvist har pekats ut inför hela landet.”

DN har haft mycket otur med sin Norrlandsrapportering på sistone. Boden och Sandviken är väl flyover-country för hipsterjournalister på Söder, och de udda typerna som bor där är ‘the other’.

Få stenugnsbagerier, bara en massa älgar och dumvulgära LO-arbetare som mobbar invandrare och skryter om det. Varför skulle det väcka varningssignaler att en brandman från Boden öppnar sitt rasistiska hjärta för främmande invandrare på flygplan? Hur ska vi kunna avgöra om det är plausibelt att en fattig kommun i vildmarkerna nånstans däruppe nära nordpolen går med en halv miljard i överskott från flyktingar eller inte?

Caspar, du är redaktionschef på en tidning med nästan en miljon förtroendefulla läsare. Min blogg är liten, men den senaste månaden har jag haft drygt 40.000 unika läsare, dubbelt så mycket som under en normal månad. Fler än du kanske inser är smarta nog att förstå att det inte bara är min åsikt att PwC-rapporten är fel. Eller att DN satt i system att missbruka sina läsares förtroende och istället på ett maktfullkomligt sätt vägra rätta sakfel i efterhand. I och med den skada DN har gjort på sin egen trovärdighet kommer varje ytterligare bluff att vara lättare att avslöja. Om ni inte uppskattar aggresiv kritik, testa att sluta ljuga och rätta de lögner ni har på er hemsida idag. Då kommer ni att märka att kritiken avtar.

Mauricio Rojas besviken på Folkpartiet

Maricius Rojas doktorerade i ekonomisk historiska vid Lund Universitet där han även blev docent. År 2004 tog Rojas fram den första Utanförskapets karta för Folkpartiet. Rapporten fick tack vare sin förvånansvärt höga metodologisk kvalitet stor genomslag. Folkpartiet visade återigen att de menade allvar om utanförskapsfrågan.

Detta var en annan tid och ett annat Folkparti. Maricius Rojas kritiserar nu i en SVD-ledare Folkpartiet för att retuschera utanförskapet:

“….I oktober 2006 fick partiet ansvaret för integrationsfrågan, men av många djärva idéer och förslag blev det inte mycket. Berget födde en råtta, och utslagningen bara fortsatte. Detta visste partiets ledning och det blev inga nya kartor.

Många efterfrågade en aktualisering av kartorna och tankesmedjan Den Nya Välfärden lät nationalekonomen Tino Sanandaji göra det. Han använde samma metod och underlag som vid tidigare kartor och kom fram till att utanförskapet ökat mellan 2006 och 2012: från 156 till 186 utanförskapsområden. 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden; en ökning med hela 16 procent från 2006.

Det mest klädsamma för FP hade varit att ärligt erkänna det som alla vet: att borgerligheten inte har varit ett dugg bättre än Socialdemokraterna på detta område. Men politiken tillåter inte en sådan öppenhjärtighet. Fast jag kunde aldrig föreställa mig det som skulle hända. Några timmar efter Sanandajis rapport kom Fp ut med en egen karta, som visade en helt annan bild: det hade inte alls blivit fler utanförskapsområden och befolkningsandelen i desamma var oförändrad.

Förklaringen till detta är enkel: Fp gjorde några subtila metodologiska ändringar och simsalabim var misslyckandet åtminstone retuscherat. Erik Ullenhag säger att man har ”förfinat metoderna” (SvD 3/6), medan andra lätt kan kalla det för manipulation, fusk eller åtminstone ohederlighet, som det stod i SvD:s ledare i måndags. Låt oss kalla det för Politik als Beruf med Max Webers ord, där inte ens liberalerna kan undvika att ingå förbund med djävulen.”

Vid övergång till nya metoder anses man skyldig att redovisa metodändringens effekt för att uppnå jämförbarhet över tid. Kritiken är inte mot Folkpartiets metodändring av skolresultat i sig, utan att ingen justering gjodes för att göra beräkningarna jämförbara med tidigare år, eller tidigare år jämförbara med 2012. Ett enkelt sätt hade varit att parallellt med resultat med den nya metoden redovisa hur antal utanförskapsområden år 2012 skulle sett ut med den tidigare metoden. Jag har upprepade gånger frågat Folkpartiet vad resultatet skulle bli om de applicerade den gamla metoden för år 2012. Som jämförelse. Folkpartiet har i övrigt varit väldigt öppna och hjälpsamma när vi jämför metod för att förstå skillnader. Denna centrala fråga har de inte svarat på.

Debatten gäller heller inte gränsdragning av valdistrikt. Jag använder samma gränser för bostadsområden 2006 och 2012. När gränser dras om jämför Folkpartiet en bostadsområde 2012 med en i viss mån annan 2006. Min metod mäter sysselsättning och skolresultat bättre, men fångar valresultat sämre än Folkpartiets. Därför har jag förståelse för metodval om gränsdragningar. Kritiken gäller den andra skillnaden mellan rapporterna, nämligen Folkpartiets metodbytet när det gäller mätningen av skolresultat.

Media har den här gången överlag visat skeptism mot Folkpartiets rapport. Det fanns dock undantag, bland annat TT och SVT som rapporterade: “Antalet utanförskapsområden har inte blivit fler sedan förra rapporten 2006. Men utvecklingen går inte heller åt rätt håll.”

Därför vore det bra om media hjälpte till med att reda ut några frågetecken. Kanske speciellt när rapporten som säger sig visa att utanförskapet inte har ökat sedan 2006 är undertecknad av integrationsministern själv. Journalisterna borde be Folkpartiet redogöra för hur många utanförskapsområden det skulle funnits år 2012 om de i stället för den nya metoden tillämpar 2006 års metod att beräkna skolresultat. Notera återigen att metodändringen när det gäller mätningen av skolresultat och valet mellan fasta och omdragna gränser för valdistrikt är två orelaterade frågor.

Jag undersöker nu huruvida det går att köpa Folkpartiets nya databas för skolresultat från SCB och därigenom själv försöka reda ut hur Folkpartiets metodändring av skolresultat påverkar resultaten.