Om friskolereform i The Agenda

Ray Fisman, professor vid Columbia universitet, har skrivit en uppmärksammad artikel i Slate Magazine om vilka läxor USA ska dra från den svenska friskolereformen. Han skyller Sveriges kollaps i PISA på reformen och varnar USA för friskolor. Jag bemöter detta i en gästpost i National Review Online.

It is easy to see why Fisman is inclined to blame Sweden’s choice-based educational reforms. Sweden implemented the most sweeping voucher system in the world, literary citing Milton Friedman as inspiration. A few years later, Swedish PISA scores are a national embarrassment. At a superficial glance, it might seem absurd to deny the failure of privatization. A closer look at the data, however, tells a different story….

“The PISA report on Sweden writes:

In Sweden, there is no statistically significant performance difference between students in private and public schools after accounting for students’ socio-economic status. Between 2003 and 2012, results in public schools deteriorated by 33 points, while results in private schools declined a non-significant 25 points.

Fisman doesn’t cite any plausible mechanism through which private schools could have dragged down the test scores of the 86 percent of Swedish pupils who attend public schools….”

“Professor Fisman’s criticism of system design and the implementation of privatization is entirely accurate. If anything, he understates the corruption caused by the lack of control. Fisman writes that the Swedish system doesn’t permit schools to screen pupils, but in practice, some private schools broke the rules to cherry-pick students. Meanwhile, grade inflation has indeed become a major problem. Private schools have an incentive to give their pupils more lenient grades in order to attract more applicants. Competition for students has given public schools similar perverse incentives….”

“Around 1990, Swedish schools were among the best in the industrialized world. Today they are among the worst. I would gladly trade privatization for returning to time-tested old-fashioned teaching methods. The optimal solution would, however, be to actually experiment with Milton Friedman’s ideas at a more than superficial level: Let parents who believe in Rousseauian pedagogic theories send their children to such schools. I and those like me should not be forced to expose our children to these nonsensical fads…”

Läs hela texten här.

P.S

Ray Fisman twittrar generöst om min artikel: “A fair and reasonable critique of my Slate column on Swedish school choice (even if I don’t agree!)”

Skröna att invandrare kommer i arbete efter sju år. Efter sju år jobbar hälften.

En populär vandringmyt är att flyktingar i snitt kommer i arbete sju år efter ankomst. DN upprepar myten idag ”I snitt tar det sju år innan människor kommer i arbete”. Detta ett missförstånd. Efter sju år har ungefär hälften av flyktingar kommit i arbete. SCB illustrerar detta lättbegripligt här. Skärmbild:

xxx

Som jämförelse förvärvsarbetar ca 82 procent av inrikes födda och ca 85 procent av de med svenskt ursprung (inrikes födda exklusive andra generationens invandrare). En klick på SCBs hemsida räcker för att se att det inte stämmer att flyktingar i snitt kommer i arbete efter sju år.

DN står bakom halv-miljardvinst i Sandviken, metodkritik är “åsikter”

Sveriges Radios program ”Medierna” i P1 kritiserar DN om Sandviken fiaskot. Ca 13 minuter in i inslaget kommer en illsken, hetsig kurdisk nationalekonom. P1 påpekar att de lokala tidningarna i Gävle och Sandviken har haft uppföljare medan DN vägrat. DNs redaktionschef Caspar Opitz ger en fascinerande förklaring. PwC-rapporten var ”ingen större journalistisk satsning” och ”bara på webben”. Caspar Opitz säger även ”vi angav tydligt källa, vi talade med beställaren av rapporten”.

Beställaren av rapporten var Socialdemokraterna i Sandviken kommun som använde rapporten i lokalpolitiken. Lokaltidningen Arbetarbladet (S) har grävt fram att även en av tre PwC-konsulter som skrev rapporten är en aktiv S-politiker:

”Den oberoende rapporten gjordes av en tidigare riksdagskandidat och numera aktiv i socialdemokraternas valberedning i Sandviken.”

Arbetarbladet anser att det ingår i deras journalistiska uppdrag att påpeka denna potentiella intressekonflikt medan DN gjorde en annan bedömning. DNs redaktionschef  förklarar även varför DN ”i det här fallet” valde att inte göra en uppföljare eller rättelse:

”Sen har den ifrågasatts, det har jag sett. När vi skriver om invandring, vilket vi gör ganska ofta, så blir det alltid frågat, ofta med en aggressiv ton. I den här mycket komplexa frågan om invandringens kostnader eller intäkter så finns det många olika åsikter och många som tycker och vi har noterat att det finns många som är kritiska till den här rapporten.”

Caspar, om du läser detta. Det är faktiskt ingen ”åsikt” att PwC-rapporten har gjort fel, det är ett objektivt faktum utan tolkningsutrymme. Sandviken-rapporten har inkluderat invandrares samlade inkomster och samlade utgifter som intäkter för Sandvikens kommun. Det är metodfel. Du anser fortfarande att det är inom rimlighetens ramar att Sandvikens kommun skulle gå 32.000 kronor i månaden i överskott per invandrare i arbete. Detta visar mig att du saknar expertis att utvärdera kritiken. Ledningen på DN borde inse sin begränsning och fråga experter om PwC-rapporten är korrekt.

Postmodernismen har ännu inte nått nationalekonomin. Det betraktas inte som en ”åsikt” att arbetsgivaravgiften till staten eller invandrares egna löner inte är intäkter för Sandvikens kommun. Det är kanske därför jag inte har sett någon nationalekonom försvara PwC-rapporten. När din tidning trots detta står bakom halv miljard i överskott i Sandviken korsar ni gränsen från inkompetent miss till medveten lögn. Det är heller inte förtroendeingivande när personer i faktabranchen har attityden att fakta är förhandlingsbara åsikter.

Du säger att artikeln om Sandviken inte var ”ingen större journalistisk satsning”. Det bör ni tydliggöra nästa gång för Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag så att de inte naivt litar på er rapportering. Särskilt med tanke på att det under lång tid var er mest lästa och delade nyhet. Berätta även gärna vilka andra nyheter om invandring från DN som hör till kategorin ”ingen större journalistisk satsning”. Fyra kandidater från senaste året (rullande):

1.    Miraklet i Sandviken.

2.    “Invandrare inte mer bidragsberoende”. Studien från Örebro Universitet handlar om socialbidragets “beroendeframkallande” effekt, inte hur många som får socialbidrag. I studien framgår att andelen invandrare som får socialbidrag är flerdubbel högre. DN förklarar aldrig vad studien handlar om och ger intrycket av att det nu är bevisat att det inte finns överrepresentation i bidrag. Efter att jag skällt aggresivt på DN gjorde tidningen Forskning och Framsteg en klargörande intervju med en av forskarna:

”Det har uppstått missförstånd, säger Daniela Andrén. Många har tolkat studien som att invandrare och svenskfödda har lika stor risk att få socialbidrag, men det är en mycket stor skillnad i själva omfattningen av bidragen. Särskilt om man tittar på dem som får socialbidrag en längre tid.”

Efter att jag tog ett par arbetsdagar av min tid för att obetalt göra DNs kvalitetskontroll gjorde de en motvilligt ett ”förtydligande”. De ändrade rubriken till ”Invandrare inte mer långsiktigt beroende av socialbidrag än svenskar”. Det är ännu mer fel. Invandrare har ännu större överrepresentation i långvarigt bruk av socialbidrag. Socialstyrelsen skriver:

“Resultaten som presenteras ger en entydig bild: utrikes födda mottar ekonomiskt bistånd i en betydligt större utsträckning än inrikes födda. Bilden förstärks ytterligare då den använda biståndsindikatorn uppdelas efter vistelsetid, födelseregion och utbildning mm. Också det långvariga biståndsmottagandet är betydligt högre hos utrikes än hosinrikes födda.”

Utrikes födda är ca 15 procent av befolkningen och ca 67 procent av de som är långvarigt beroende av socialbidrag. DN har mot bakgrund av detta inga problem med att det på deras hemsida forfarande står: ”Invandrare inte mer lånsiktigt beroende av socialbidrag än svenskar”. De gustibus non est disputandum, DN har bara en annan åsikt om långvarigt socialbidragsbruk än Socialstyrelsen.

3.  Opinionssidans Henrik Brors praode som ekonomijournalist och hävdade i en notorisk artikel att OECD har bevisat att Sverige tjänar på invandring. DN nämner aldrig att OECD gör flera beräkningar och att bara de beräkningar som exkluderar kostnader för asylsökande går plus. Artikeln förklarar inte att OECD-rapporten explicit varnar för att använda OECD-rapporten som Henrik Brors använt den. OECDs rapport gör inexakta kalkyler för 27 länder samtidigt. De förlitar sig på bristfällig data på några tusen individer där alla standardvariabler inte ingår. Därför varnar OECD uttryckligen:

“These challenges make it evident that international comparisons in this domain can only supplement in-depth country studies.”

Samtliga “in-depth country studies” visar att invandring går minus i Sverige. DN skriver trots detta utryckligen i pappersupplagan att OECD-rapporten trumfar Jan Ekbergs senaste studie (på felaktiga grunder), eftersom Henrik Brors (inkorrekt) tror att studien beräknades under lågkonjuntur.

4.  DNs ledarsida skrev nyligen om “En pratglad brandman från Boden”:

”För några år sedan satt jag bredvid en man från Boden på flyget till New York, vi kan kalla honom Thomas. Han var brandman, trebarnsfar och ovanligt öppen och pratglad.
Plötsligt sa han, apropå ingenting, att ”Sånadär Muhammeds vill vi inte ha på gatorna. De kan ju spränga en bomb närsomhelst. Nä, bort ska de. I Boden har vi inte så många, de som finns bor alla i samma hyreshus. Det är skönt att ha dem samlade sådär, så man kan hålla koll. Du vet, de gör ingenting. De vill inte jobba. Lever på våra skatte¬pengar och driver omkring.” Han skakade på huvudet. ”Mina pengar ska inte gå till att försörja sånadär. Efter en stund fortsatte han: ”Du vet, det började en Muhammed på brandstationen för ett tag sen. Vi ville inte ha honom där, gjorde livet surt för honom. Han fick nog, slutade efter ett tag.”

Sveriges television intervjuade Räddningschefen i Boden. Han han jobbat där sedan 1977 och förklarar att det aldrig jobbat en utomeuropeisk invandrare i Bodens brandkår:

”Men Dagens Nyheter backar nu och erkänner att misstag har begåtts i samband med krönikan. I ett mejl  förklarar chefen för DN:s ledaravdelning, Johannes Åman, följande:
“Ett fingerat personnamn var inte nog, även ortsnamnet borde ha anonymiserats, lämpligen till en mindre stad i norra Sverige. Att vi inte insåg detta före publiceringen berodde på textens karaktär. Den handlade inte om brandstationen i Boden och “Thomas” kunde ha haft vilket yrke som helst och bott var som helst i landet. Det som väckte artikelförfattarens intresse var hans hållning och sätt att resonera om människor som kommer från andra länder.”

DN erkänner att det som de skrivit om Bodens brandkår inte stämmer. Även här vägrar de dock att göra en rättelse på basis av fler postmoderna resonemang. Norrans politiska redaktör Sakine Madon är inte nöjd med förklaringen:

“Svaret ställer fler frågor än vad det ger svar. Var det Boden eller inte? Var det ens en brandman? Rör det sig om ett missförstånd? Av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski får jag inget svar. Att Sverigedemokrater slirar på sanningen är inte ovanligt. I EU–valrörelsen påstod till exempel partiets toppnamn Kristina Winberg att hon har arbetat för Sida i Afrika, vilket inte är sant. Kraven på medier är och ska vara högre. Tidningar kan inte publicera felaktigheter och sedan låtsas att det regnar. Kvar finns irritationen i Boden, där brandmännen orättvist har pekats ut inför hela landet.”

DN har haft mycket otur med sin Norrlandsrapportering på sistone. Boden och Sandviken är väl flyover-country för hipsterjournalister på Söder, och de udda typerna som bor där är ‘the other’.

Få stenugnsbagerier, bara en massa älgar och dumvulgära LO-arbetare som mobbar invandrare och skryter om det. Varför skulle det väcka varningssignaler att en brandman från Boden öppnar sitt rasistiska hjärta för främmande invandrare på flygplan? Hur ska vi kunna avgöra om det är plausibelt att en fattig kommun i vildmarkerna nånstans däruppe nära nordpolen går med en halv miljard i överskott från flyktingar eller inte?

Caspar, du är redaktionschef på en tidning med nästan en miljon förtroendefulla läsare. Min blogg är liten, men den senaste månaden har jag haft drygt 40.000 unika läsare, dubbelt så mycket som under en normal månad. Fler än du kanske inser är smarta nog att förstå att det inte bara är min åsikt att PwC-rapporten är fel. Eller att DN satt i system att missbruka sina läsares förtroende och istället på ett maktfullkomligt sätt vägra rätta sakfel i efterhand. I och med den skada DN har gjort på sin egen trovärdighet kommer varje ytterligare bluff att vara lättare att avslöja. Om ni inte uppskattar aggresiv kritik, testa att sluta ljuga och rätta de lögner ni har på er hemsida idag. Då kommer ni att märka att kritiken avtar.

Mauricio Rojas besviken på Folkpartiet

Maricius Rojas doktorerade i ekonomisk historiska vid Lund Universitet där han även blev docent. År 2004 tog Rojas fram den första Utanförskapets karta för Folkpartiet. Rapporten fick tack vare sin förvånansvärt höga metodologisk kvalitet stor genomslag. Folkpartiet visade återigen att de menade allvar om utanförskapsfrågan.

Detta var en annan tid och ett annat Folkparti. Maricius Rojas kritiserar nu i en SVD-ledare Folkpartiet för att retuschera utanförskapet:

“….I oktober 2006 fick partiet ansvaret för integrationsfrågan, men av många djärva idéer och förslag blev det inte mycket. Berget födde en råtta, och utslagningen bara fortsatte. Detta visste partiets ledning och det blev inga nya kartor.

Många efterfrågade en aktualisering av kartorna och tankesmedjan Den Nya Välfärden lät nationalekonomen Tino Sanandaji göra det. Han använde samma metod och underlag som vid tidigare kartor och kom fram till att utanförskapet ökat mellan 2006 och 2012: från 156 till 186 utanförskapsområden. 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden; en ökning med hela 16 procent från 2006.

Det mest klädsamma för FP hade varit att ärligt erkänna det som alla vet: att borgerligheten inte har varit ett dugg bättre än Socialdemokraterna på detta område. Men politiken tillåter inte en sådan öppenhjärtighet. Fast jag kunde aldrig föreställa mig det som skulle hända. Några timmar efter Sanandajis rapport kom Fp ut med en egen karta, som visade en helt annan bild: det hade inte alls blivit fler utanförskapsområden och befolkningsandelen i desamma var oförändrad.

Förklaringen till detta är enkel: Fp gjorde några subtila metodologiska ändringar och simsalabim var misslyckandet åtminstone retuscherat. Erik Ullenhag säger att man har ”förfinat metoderna” (SvD 3/6), medan andra lätt kan kalla det för manipulation, fusk eller åtminstone ohederlighet, som det stod i SvD:s ledare i måndags. Låt oss kalla det för Politik als Beruf med Max Webers ord, där inte ens liberalerna kan undvika att ingå förbund med djävulen.”

Vid övergång till nya metoder anses man skyldig att redovisa metodändringens effekt för att uppnå jämförbarhet över tid. Kritiken är inte mot Folkpartiets metodändring av skolresultat i sig, utan att ingen justering gjodes för att göra beräkningarna jämförbara med tidigare år, eller tidigare år jämförbara med 2012. Ett enkelt sätt hade varit att parallellt med resultat med den nya metoden redovisa hur antal utanförskapsområden år 2012 skulle sett ut med den tidigare metoden. Jag har upprepade gånger frågat Folkpartiet vad resultatet skulle bli om de applicerade den gamla metoden för år 2012. Som jämförelse. Folkpartiet har i övrigt varit väldigt öppna och hjälpsamma när vi jämför metod för att förstå skillnader. Denna centrala fråga har de inte svarat på.

Debatten gäller heller inte gränsdragning av valdistrikt. Jag använder samma gränser för bostadsområden 2006 och 2012. När gränser dras om jämför Folkpartiet en bostadsområde 2012 med en i viss mån annan 2006. Min metod mäter sysselsättning och skolresultat bättre, men fångar valresultat sämre än Folkpartiets. Därför har jag förståelse för metodval om gränsdragningar. Kritiken gäller den andra skillnaden mellan rapporterna, nämligen Folkpartiets metodbytet när det gäller mätningen av skolresultat.

Media har den här gången överlag visat skeptism mot Folkpartiets rapport. Det fanns dock undantag, bland annat TT och SVT som rapporterade: “Antalet utanförskapsområden har inte blivit fler sedan förra rapporten 2006. Men utvecklingen går inte heller åt rätt håll.”

Därför vore det bra om media hjälpte till med att reda ut några frågetecken. Kanske speciellt när rapporten som säger sig visa att utanförskapet inte har ökat sedan 2006 är undertecknad av integrationsministern själv. Journalisterna borde be Folkpartiet redogöra för hur många utanförskapsområden det skulle funnits år 2012 om de i stället för den nya metoden tillämpar 2006 års metod att beräkna skolresultat. Notera återigen att metodändringen när det gäller mätningen av skolresultat och valet mellan fasta och omdragna gränser för valdistrikt är två orelaterade frågor.

Jag undersöker nu huruvida det går att köpa Folkpartiets nya databas för skolresultat från SCB och därigenom själv försöka reda ut hur Folkpartiets metodändring av skolresultat påverkar resultaten.

Sandviken-fiasko blottar okunnig elit

Miraklet i Sandviken rapporterades först av Gävletidningen Arbetarbladet. DN och Expressen gick på tog upp nyheten senare. Arbetarbladet har nu skrivit en uppföljare som frågat en SKL-expert. “Rapport sågas av expert”:

”Måns Norberg är särskild expert på SKL på utjämningssystemet, kostnader för flyktingar och hållbar jämställdhet. Han är kritisk på flera punkter.
– Kommunen tjänar inte en massa pengar på invandring. Snarare går det plus minus noll, säger han.”

PwC-rapporten har två delar. Mirakelsiffran en halv miljard i överskott är från del två. Media har inte förstått metodologin bakom siffran. Det är ingenting som ens liknar en vanlig jämförelse av intäkter med utgifter.

Rapporten har på kommunens intäktssida inkluderat invandrares samlade inkomster före skatt plus arbetsgivaravgifter (“produktionsvärde”). Inte bara skatter som går till stat och landsting utan även den lön invandrare tar hem efter skatt inkluderas som en intäkt för kommunen. Nästa obegripliga steg är att addera invandrares “konsumtionsvärde” och hyror på intäktssidan. En första ledtråd på att något inte står rätt till i rapporten  får man när tar en titt på tabellen med huvudresultatet.

Untitled

 

 

 

 

 

 

 

 

Utrikes föddas samlade inkomster före skatt (produktionsvärde) är 538,7 miljoner kronor. PwC anger samtidigt att utrikes föddas konsumttion är 18,7 miljoner kronor. Det är en omöjligt låg konsumtionsnivå i relation till de inkomster och hyror som anges. Förklaringen tycks vara att PwC glömt multiplicera konsumption per månad med tolv. Så beräknades Sandviken kommuns, eh, intäkter från invandring. Från detta subtraheras kommunala utgifter för utrikes födda, men inte staten eller landstingets utgifter. Voilà, på så sätt landar PwC i slutsatsen om en överskott på en halv miljard kronor per år. Metodologin bakom Miraklet i Sandviken är helt enkelt ett haveri.

Arbetarbladet är en Socialdemokratisk tidning i en medelstor ort. Tidningen har den journalistiska integriteten att rätta sin felrapportering. Även migrationsvänliga Tove Lifvendahl är intellektuellt hederlig om PwC-rapportens brister. Dagens Nyheter vägrar fortfarande göra en rättelse eller uppföljning. Jag mailade journalisten som skrev artikeln tre dagar sedan och bad om rättelse, men fick inget svar. DN försöker fortfarande övertyga oss att Sandviken kommun har intäkter på en halv miljard från kommunens invandrare:

”Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utomlandsfödda personer som bor i kommunen. I genomsnitt innebär det per person och år drygt 145.000 kronor till samhället.”

Sandviken är en fattig norrlandskommun med ovanligt högt utanförskap. Arbetarbladet rapporterade om detta 2011 “I Sandviken är mer än fyra av tio utlandsfödda utan jobb”. Enligt PwC rapporten själv förvärvsarbetar endast 1334 invandrare i hela Sandvikens kommun, en förvärvsfrekvens på föga mirakulösa 48 procent. Invandrare i Sandviken har relativt låg snittlön. Är det mot bakgrund av detta plausibelt att Sandviken genererar enorma överskott?

Joakim Ruist vid Göteborgs Universitet har forskat om fiskala effekter av invandring från Europa. Han visar övertygande att invandring från Europa till Sverige är lönsam, som jag länge trott. Sveriges kanske mest välintegrerade invandrargrupp är från Västeuropa. Joakim Ruist undersöker även invandrare från Östeuropa (främst Polen och Baltikum) som också klarat sig över medel. Han räknar till sist på Rumänien och Bulgarien separat. Låt oss som jämföra årliga överskott från en forskarstudie med vad DN påstår om Sandviken:

Invandrare från Västeuropa: +43,000 kr/år.
Invandrare från Östeuropa: +14,000 kr/år.
Invandrare från Rumänien och Bulgarien: +10.000 kr/år.
Invandrare i Sandviken (48 procent förvärvsfrekvens): +145.000 kr/år.

Siffrorna ovan är för hela befolkningen. Enligt Dagens Nyheter genererar varje invandrare i arbete i Sandviken ett överskott för kommunen på +380.000 kr per år, eller ca +32.000 kr i månaden.

Miraklet i Sandviken är en av veckans största nyheter. Hundratals opinionsbildare, politiker och journalister har sett de här orimliga uppgifterna. Få tycks ha ens höjt på ögonbrynen. Ett önskvärt (men smått otroligt) resultat accepterades okritiskt genom groupthink. Rapporten om Sandviken började raskt att användas i regeringens opinionsbildning utan metodgranskning. Integrationsminister Erik Ullenhag twittrade “Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet”. EU-minister Birgitta Ohlsson kommenterade om Sandviken för Expressen “Invandring är frihetsvinst för individen, välfärdsvinst för kommunen och kompetensvinst för företagen”. Eliten gick självbelåtet ut för att håna vanligt folk som var källkritiska. Expressens Tommy Schönstedt twittrade ”Intressanta och positiva siffror om invandringen i Sandviken. Och arga män – jo bara män – mejlar och protesterar…”.

Det ansågs inte anmärkningsvärt att Sandvikens drygt tusen utrikes födda i arbete skulle kunna generera en halv miljard i överskott för kommunen per år. Att Sandviken har en förvärvsfrekvens på 48 procent bland utrikes födda startade heller inga varningsklockor bland Sveriges tänkande klasser. Vad har invandrares sysselsättning med ekonomisk lönsamhet att göra? Vinster från invandringen härrör som alla vet från mystiska abstrakta krafter, som “öppenhet” och “tillväxt”. Media har berättat att detta står förklarat av experter i rapporter och studier, (som journalisterna själva visserligen inte kunnat förklara ordentligt eller förstå, men…).

Om Sveriges etablissemang hade ett minimum av ekonomisk allmänbildning om invandring skulle de inte ha gjort bort sig med en så uppenbart felaktig uppgift. En okunnig elit är priset ett land betalar när det blir tabu att diskutera invandring öppet.

Ingen tycks heller ha funderat på hur invandring på kommunnivå i fattiga Sandviken kan vara 10-15 gånger mer lönsam än invandring från Polen, Rumänieneller Baltikum är på riksnivå. Detta trots att Expressen citerade Ruist studier om östeuropa i samma artikel. Ingen konstighet att läsa att kommunen genererar 32.000 kr/månaden i överskott per varje utrikes född i arbete. Det är väl de gamla hederliga dynamiska effekterna som är i farten igen. Kanske förklaras enorma överskott av att en andel av transfereringarna går tillbaka till staten som moms.

Det viktiga är att akta sig för att använda egen slutledningsförmåga som någon sorts populist. Sveriges främsta kulturskribenter, journalister, idéhistoriker, deckarförfattare, broilers, näringslivslobbyister, jurister, modebloggare och teaterchefer har studerat frågan ingående och försäkrar oss om att invandring gynnat ekonomin. Vem tror du att du är som försöker resonera själv i stället för att lita på det som står i Expressen och bekräftas på twitter? För alla – utom möjligtvis (manliga) rättshaverister – var diskussionen om invandringens kostnader avslutad den dag självaste förvaltningschefen på trafikförvaltningen i Sandviken slog fast i DN att invandring är lönsamt för landet. Visst, det finns några avvikare som Assar Lindbeck, Jan Ekberg och Magnus Henrekson som inte håller med. Fast märker du inte att de bara är män?

En central del av den socialliberala självbilden är föreställningen om att man är mer upplyst än den otvättade allmänheten. “Allas lika värde, fast jag är värd lite mer än andra eftersom jag tror mer på allas lika värde”. Ett psykologiskt motiv för att läsa kvalitetstidningar som New York Times eller Dagens Nyheter är att läsaren känner sig  intelligent själv. Man kan säga vad man vill om New York Times, men de framstår sällan som blåsta. Det gör däremot Dagens Nyheter efter det här fiaskot, och när tidningen framstår som ointelligent tappar den en del av sin glans. DN fick sina förtroendefulla läsare att gå på bluffen och många lär nog känna sig dummare i stället för smartare när de får reda på hur det verkligen står till.

Erik Ullenhag medger ändrad metod, men det gör inget för den är “bättre”!

Rapportserien ”Utanförskapets Karta” utvecklades med hjälp av docenten Mauricio Rojas för Folkpartiet. Ett syfte var att med någorlunda objektiva kriterier mäta utanförskapet över tid. Den första rapporten jämförde år 1990 med år 2002.

Folkpartiet räknade på antalet utanförskapsområden fram till 2006. Vid en metodändring i  tidsserier som jämför olika tidpunkter anses man vara skyldig att försöka bibehålla jämförbarheten (annars finns det ingen större poäng med tidsserier över huvud taget).

Ett sätt att göra detta är att gå tillbaka retroaktivt och sedan applicera den nya metoden. Ett annat är att redovisa resultat från båda metoderna parallellt under ett eller några år. När folkpartiet tidigare gjorde smärre metodändringar följde de denna praxis.

Nyligen släppte Folkpartiet sin rapport som tittar på år 2012 och på ”utvecklingen” mellan 2006 och 2012. Slutsatsen var att antalet utanförskapsområden har sjunkit från 156 till 155.

Folkpartiet hade dock denna gång infört en substantiv metodändring i hur de mäter skolresultat med hjälp av en ny databas. Den här gången redogörs dock inte för vilken effekt metodändringen har. Jag har frågat Folkpartiet upprepade gånger hur deras resultat skulle ändras om de använde samma metod för skolresultat år 2012 som i rapporten för år 2006. Folkpartiet har inte svarat.

Per Gudmundson kritiserade Erik Ullenhag för att inte göra sina beräkningar för år 2012 jämförbara med de för år 2006, och sedan dra slutsatser från två ojämförbara kalkyler. Erik Ullenhag bemöter kritiken. Jag noterar att Erik Ullenhag nu medger att Folkpartiet ändrat metod (”vi har fortlöpande förfinat metoderna för att mäta så korrekt som möjligt”). På twitter försäkrade dock Erik Ullenhag tidigare att ”vi har använd samma metod som tidigare”. Vad är förklaringen till dessa inkonsistenta uttalanden?

Integrationsministern skriver:

”SCB har dessutom förbättrat möjligheten att få aktuell statistik över betygsresultat på individnivå. Den statistiken fångar in hur det går för elever som valt att gå i en skola utanför det egna bostadsområdet. SvD (2/6) menar att det faktum att vi valt att mäta skolresultat på individnivå medför att vi är ”ohederliga”. För oss var det naturligt att använda statistik som ger en så korrekt beskrivning som möjligt av hur det går för eleverna som bor i ett visst bostadsområde.”

Kritiken gick dock aldrig ut på att den metod Folkpartiet bytt till inte är bra. Kritikens poäng var istället att Erik Ullenhag infört en metodändring men samtidigt vägrar att redovisa hur stor effekt metodändringen hade. Det är enkelt att göra två beräkningar för 2012, en med den nya metoden och en med 2006 års metod. Huruvida den nya metoden är bättre är irrelevant. Ingen säger att man inte kan redovisa båda vid övergång. Därigenom kan den nya metoden användas samtidigt som jämförelsen med tidigare år blir rättvisande.

Naturligtvis var det ohederligt att säga att utanförskapet sjunkit från 2006 när man använder en annan metod år 2012. Om man inför regeln att det är OK att ändra metod på ett icke-transparant sätt så länge den nya metoden är bättre blir den här sortens rapporter meningslösa. Det är då enkelt att strategiskt manipulera fram vilket resultat man än vill ha genom att testa flera “förbättrade” metoder och sedan ändra till den metod som ger önskat resultat.

Integrationsministern skrev även:

“Även förändringar i indelningen av valdistrikt påverkar jämförbarheten mellan olika år. Ingen karta är alltså helt lik den tidigare varför det inte går att exakt jämföra läget mellan exempelvis 2002 och 2006.”

Gränser för valdistrikt (som här används för att definiera bostadsområden) ändras som Erik Ullenhag påpekar. Men det går att använda fasta valdistriksgränser om man vill. Det är så jag gjorde i min rapport. Olika sätt att hantera omdragna valdistrikt är den andra stora skillnaden mellan min och Folkpartiets rapport än skolresultat. Jag bad SCB använda en metod som gav bäst jämförbarhet över tid. Deras råd här var att använda stabila äldre valdistriksgränsdragningar, från 2002. På så sätt jämför man samma bostadsområden och valdistrikt oavsett om valdistrikten ritas om. Ska man jämföra utanförskapsområden över tid är det rimligtvis bra om det är samma fysiska område som jämförs varje år.

Så är det inte i Folkpartiets rapport. Istället blir det så att om gränserna för ett utanförskapsområde ritas om så att välmående områden inkluderas och förbättrar utfallet tillräckligt mycket, då drar Folkpartiet slutsatsen att området inte längre är ett utanförskapsomåde.

Detta gäller även när det ursprungliga utanförskapsområdet inte har fått några faktiska förbättringar. För mig känns det inte helt övertygande att säga “Situationen i bostadsområdet har visserligen inte förbättrats, men de har ritat om områdesgränserna, så nu är det inget utanförskapsområde längre, vår politik fungerar!”.

Fördelen med Folkpartiets metod är dock att det fångar valresultatet år 2010 bättre. De tittar på exakt rätt valdistrikt för 2010, medan jag tittar på äldre valdistrikt. Nackdelen med Folkpartiets metod är att förvärvsfrekvensen och skolresultaten blir fel när gränserna dras om, nackdelen med min är att valresultaten blir fel. Jag föredrog dock starkt det senare alternativet. Valresultat är inte ett lika viktigt mått på social utsatthet som förvärvsfrekvens och skolresultat. Dessutom var valresultat bara avgörande i 14 av 186 utanförskapsområden, där det bara är 2 som avviker från Folkpartiet.

Per Gudmundson låter inte Erik Ullenhag hala sig undan:

”Folkpartiets senaste rapport i serien ”Utanförskapets karta” påstår sig vara en ”lägesbild av utvecklingen 2006 till 2012”. I rapporten påstår Folkpartiet att ”ökningen av utanförskapet har planat ut” och att det sedan 2006 är en ”oförändrad andel som bor i utanförskapsområden”.

Men eftersom Folkpartiet har bytt mätmetod sedan rapporten 2006 är dessa slutsatser alltför långtgående. I själva verket säger rapporten väldigt lite om utvecklingen, eftersom man i och med den nya mätmetoden inte kan göra några jämförelser bakåt i tiden.
Tankesmedjan Den Nya Välfärden har samtidigt publicerat en parallell beräkning i rapporten ”Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie”, där man har använt 2006 års metod, och kommit fram till att antalet utanförskapsområden har ökat substantiellt sedan 2006.

Det kan förstås vara motiverat att förfina mätmetoder under en rapportseries gång. Men standarden vid övergång till nya metoder är att redovisa den gamla metoden parallellt. Faktum är att detta har skett tidigare i serien Utanförskapets karta. Man ändrade då retroaktivt genom att tillämpa den nya metoden så att det blev jämförbart. Detta görs dock inte i den senaste rapporten.

Folkpartiets Erik Ullenhag intygar att den egna rapportens bild av utvecklingen som ”har planat ut” inte är ett utslag av ohederlighet. Det ger föga tröst, eftersom alternativet torde vara att slutsatserna i rapporten är baserade på bristande analytisk förmåga.”

Invandring lönsam i Sandvikens kommun! (finstilt: ‘om statens och landstingens kostnader exkluderas’…)

Dagens sensation är en rapport av revisionsbyrån PwC som visar att Sandvikens kommun nära Gävle tjänar enorma belopp på invandring. DN skriver: ”Tjänar över en halv miljard på invandringen”. Arbetarbladet beskriver vad de gjort:

”PWC har räknat ut att det totala värdet av arbete, konsumtion och hyresintäkter från utrikesfödda motsvarar 621 miljoner kronor per år för kommunen. Medan kostnaden för bostäder, försörjningsstöd och lönekostnader i verksamheterna bara motsvarar 110 miljoner. Det betyder att kommunen får ett ekonomiskt överskott varje år motsvarande 511 miljoner kronor, tack vare de utrikesfödda.”

År 2012 uppgick de offentliga utgifterna till 1794 miljarder, uppdelade mellan stat, kommun och landsting. Kommunerna står för 563 miljarder eller ca 30 procent av de samlade utgifterna, inklusive bostäder, försörjningsstöd och lönekostnader. Landstingen betalar sjukvård och kollektivtrafik. Staten står för en majoritet av utgifterna, inklusive A-kassa, arbetsmarknadsprogram, sjukersättning, förtidspension och introduktionsstöd.

PWCs rapport har bara inkluderat kommunernas kostnader. Genom att exkludera de ca 70% av kostnader som betalas av stat och landsting kommer man fram till att invandring går med vinst. Rapporten räknar statliga bidrag som betalas av skattebetalare i resten av landet som en vinst för Sandvikens kommun.

(Rapporten går att ladda ned på Moderatpolitikern Per Haggwalls blog.)

Att invandring påverkar olika delar av den offentliga sektorn olika är välkänt. Att staten subsidierar Sandviken är givetvis ingen samhällsekonomisk vinst. Det är att bokföringsmässigt flytta kostnader från en del av den offentliga sektorn till en annan. Sandviken-rapporten är den mest delade nyheten i DN och flera andra tidningar. Ändå har jag inte sett en enda journalist förklara för sina läsare att rapporten har exkluderat staten och landstingens kostnader.

Vi ser återigen att media inte är neutral i sin rapportering utan desperat söker efter sätt att övertyga sina läsare att invandring egentligen är lönsam. Eftersom integrationen på arbetsmarknaden i Sverige är sämst i västvärlden existerar det idag inte en enda studie som använd standardmetoder som kommit fram till att invandring är lönsam. Svensk media har löst dilemmat genom att i stället pusha kalkyler och rapporter med tveksamma metoder. Problemetet som uppstår är att metoden inte framstår som övertygande för läsarna. Det har media hittat en enkel lösning på: man låter helt enkelt att bli att förklara hur rapporten har kommit fram till sina slutsatser samtidigt som man utelämnar mer pålitliga kalkyler som kommer fram till icke-önskvärda resultat.

OECD rapport gjorde flera kalkyler om invandringens kostnad. Baseline-kalkylen exkluderade 37% av samtliga kostnader och exkluderade även kostnaden för asylsökande. Då blev invandringen en vinst. OECD hade andra kalkyler i samma tabell som tog med fler kostnader och visade att invandring gick back för Sverige. Svensk media rapporterade bara den kalkyl som visade vinst. De nämnde inte att de andra kalkylerna ens existerade i OECD-rapporten och vägrade att tala om att den kalkyl de lyfte fram exkluderade kostnader för asylsökande.

Nu utnyttjar journalister en rapport från annan organisation utan att beskriva rapportens metodologi för sina läsare. Men det spelar ingen roll hur pålitliga PwC är. Om Sandvikens kommunpolitiker beställer en rapport som ber PwC exkludera de flesta kostnader så är slutstsen på förhand given. Skräprapporter som “bevisar” att invandring är lönsam har som ni kanske märker nu börjat produceras på löpande band. Oraken är att det finns enorm efterfrågan bland media efter den här sortens budskap. Detta samtidigt som de flesta journalister är ointresserade av – och ofta oförmögna – att kritiskt granska innehållet.

Patrik Häljeryd, socialdemokratisk politiker i Sandviken kommenterar rapporten med att ”Fakta är bästa vapnet mot rasism”. Låt oss därför citera lite fakta om Sandviken med hjälp av SCBs fantastiska databas om integration.

Öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram åldrar 20-64, år 2012:
Riket, inrikes födda: 6,7%
Riket, utrikes födda: 15,4%
Sandviken, inrikes födda: 8.0%
Sandviken, utrikes födda: 30.4%

Arbetarbladet skrev (för år 2011 och en annan ålderskategori) “I Sandviken är mer än fyra av tio utlandsfödda utan jobb”. Sandvikens politiker har misslyckats med att ge invandrare i sin kommun jobb. Arbetslösheten bland utrikesfödda är skyhög. Kostnaden för A-kassa, arbetsförmedling och arbetsmarknadsprogram i Sandviken kommun betalas dock av skattebetalare i övriga landet genom staten. Dessa kostnader inkluderas inte i rapporten som Sandvikens kommun nu fräckt skryter med.

Är jag verkligen tvungen att förklara för DN att man inte bör exkludera stat och landsting när man räknar på invandringens samhällsekonomiska kostnad? Eller att media har en journalistiskt skyldighet att åtminstone förklara rapportens oortodoxa metod för sina läsare?

P.S

Det mest absurda i Sandviken-rapporten har jag inte tagit upp ovan för att slippa förvirra icke-ekonomer. När Sandviken-rapporten pratar om en halv miljard i vinst så pratar de framförallt om invandrares egna inkomster, inte om det som kommer kommunen till del!

DN rapporterar att invandrare bidrar med ca en halv miljard i “produktionsvärde”, men förklarar dock inte vad produktionsvärde betyder eller hur PwC kom fram till siffran. I rapporten framgår att PwC med produktionsvärde avser samlade förvärvsinkomster  (lönekostnad, företagarinkomster, pension, samt socialförsäkringar) bland utrikes födda i Sandviken. PwC drar bort några miljoner i socialbidrag och kostnader i kommunal verksamhet och landar i slutsatsen att invandring skapat en halv miljard kronor i överskott för Sandviken.

Det är inte så man gör när man räknar invandringens ekonomiska konsekvenser för området som de flyttar till. De inkomster som invandrare själva tar hem är ingen vinst för Sverige eller övriga invånare i Sandviken, det är en vinst för invandrarna.

I den mån man kan visa att det finns spillover-fördelar från invandring som kommer övriga samhället till del ska man inkludera det som vinster. Rapporten har i stället amatörmässigt inkluderat invandrares samlade förvärvsinkomster som en vinst för Sanvikens kommun. Om ni inte tror mig, se nedan:

XX

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PwC

För de som undrar är Produktionsvärde ett mått på samlad ekonomisk aktivitet. SCB använder det för att räkna ut en motsvarighet till Brutto-national-produkt (BNP) på regional nivå som kallas  Brutto-regional-produkt (BNR). Det är inkorrekt, rent av absurd, att använda produktionsvärde i stället för kommunens intäkter på intäktssidan och jämföra det med kommunens kostnader på kostnadssidan. Äpplen och päron.

Nyhetsartiklarna ger intryck att rapporten är en standard kostnad-intäktsanalys och använder ord som överskott eller intäkt, trots att det inte är vad rapporten räknar på. Arbetarbladet skrev “Det betyder att kommunen får ett ekonomiskt överskott varje år motsvarande 511 miljoner kronor, tack vare de utrikesfödda”. DN har en bild som säger “Intäkterna är större än kostnaderna”. Som ni ser ur rapporten handlar siffran halv miljard kronor vare sig om intäkter eller om invandrares överskott till kommunens budget, som man skulle kunna tro. Det är summan av invandrares egna förvärvsinkomster.

Bara runt hälften av förvärvsinkomster går i skatt och bara en del av skatter går till kommunen. Det är bra att 1334 av Sandvikens 2774 av utrikes födda i arbetsför ålder förvärvsarbetar (48%). Men invandrares privata inkomster är inte en intäkt eller överskott för Sandviken kommun. Ordet intäkt finns med 4 gånger i DNs text om rapporten trots att rapporten själv aldrig räknar ut kommunens intäkter från utrikes födda.

Migro, den tankesmedja som Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg är kopplade till, har redan använt den här rapporten för att påstå att invandring är lönsamt. Ännu ett exempel på att Migro saknar nationalekonomisk kompetens.

P.P.S Den komiskt undermåliga rapporten hyllas nu av EU-minister Birgitta Ohlsson. medan Erik Ullenhag twittrar “Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet”. Kom inte och säg att det nya gänget i Folkpartiet kompromissar med sin intellektuella stringens för att försköna integrationen.

Det blir spännande att se om någon annan av Sveriges flera hundra nationalekonomer förutom jag själv kommer att påpeka de uppenbara bristerna i den här rapporten.

Har Folkpartiet ändrat sitt sätt att räkna utanförskap mellan 2006 och 2012?

Dagen efter att jag gav ut min rapport om utanförskap för Den Nya Välfärden släppte Folkpartiet efter en sexårig paus en uppdaterad version av rapportserien utanförskapet karta.

Trots samma metod och underlag från SCB skiljer sig våra slutsatser. Jag kom fram till att antal utanförskapsområden fortsatte öka från 156 till 186. Folkpartiets menar att trenden bröts under Alliansregeringen och att antal utanförskapsråden till och med sjönk något till 155.

En förklaring kan vara att Folkpartiet ändrat sitt sätt att beräkna utanförskap mellan 2006 och 2012 medan jag använder samma metod för båda år. Utanförskapets karta baseras på förvärvsarbete, valdeltagande och skolresultat. Folkpartiets nya sätt att beräkna skolresultat för 2012 ger en mer positiv bild än den metod Folkpartiet använde 2006 för att utvärdera Mona Sahlin:

”Vi har använt oss av senast tillgängliga statistik, det vill säga avseende läsåret 2012/13. För bostadsområden där minst 30 elever gick ut nionde klass har vi använt oss av Statistiska centralbyråns officiella statistik på individnivå. Om antalet elever som gick ut nionde klass i ett visst bostadsområde var 30 eller lägre har vi i stället utnyttjat Skolverkets SIRIS-databas för skolresultaten per skola.”

I rapporten för 2006 gjordes inte denna justering för bostadsområden med färre än 30 elever, vilka är rätt många. Folkpartiet skriver även:

”Jämförelser bakåt i tiden på områdesnivå ska göras med viss försiktighet, eftersom vi i år för första gången kunnat dra nytta av den individbaserade betygsstatistik som Statistiska centralbyrån utvecklat. Tack vare detta går det nu att se exakt vilka skolresultat som elever i ett visst bostadsområde har, oavsett vilken skola de valt. Detta har stora effekter på de orter där många elever utnyttjar det fria skolvalet till att välja en friskola eller en annan kommunal skola än den som ligger närmast. Att statistiken över skolresultaten i Rosengård nu ligger väsentligt högre än i tidigare mätningar torde hänga samman med detta – många elever i Rosengård väljer att gå i andra skolor i Malmö än den som ligger närmast.”

Det nya sätt att mäta skolresultat är förstås bättre, men det är aldrig lämpligt att ändra räknesätt mitt under en jämförelse av två tidpunkter. Folkpartiets rapport handlar just om ”utvecklingen” sedan 2006, vilket gör jämförbarhet med tidigare år centralt. En lösning som ofta används vid övergång till nya metoder hade varit att redovisa både den över tid jämförbara metoden för 2006-2012 samt den nya metoden för 2012.

På twitter kommenterar integrationsminister Erik Ullenhag skillnaderna mellan min och Folkpartiets rapport och skriver: ”vi har använd samma metod som tidigare”. I Folkpartiets rapport står det dock uttryckligen att de ändrat metod att beräkna skolresultat år 2012 jämfört med sin rapport för år 2006. Är det jag som missförstår vad Folkpartiet har gjort eller har Erik Ullenhag läst slarvigt?

 

Jag uppdaterar “Utanförskapets Karta” och hittar fortsatt ökning av utanförskap 2006-2012

År 2004 gav Folkpartiet ut ett uppmärksammade rapport med titeln Utanförskapets Karta. Rapporten använde SCBs geografiska mått för att dela in landet i ca fem tusen bostadsområden och undersökte hur många av dessa som var drabbade av djupa sociala problem. Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var att 60 procent eller färre av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller att färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet.

Folkpartiets rapport visade att antalet utanförskapsområden ökade från 3 stycken år 1990 till 128 stycken år 2002. Folkpartiet uppdaterade rapportserien flera gånger. Folkpartiets sista rapport visade att antal utanförskapsområden fortsatte öka till 156 år 2006, och fick undertiteln Arvet efter Mona Sahlin. Eftersom utanförskapets karta inte har uppdaterats sedan har det inte gått att utvärdera huruvida alliansregeringen lyckades vända utvecklingen.

På uppdrag av tankesmedjan Den Nya Välfärden har jag nu uppdaterat utanförskapets karta fram till år 2012. Min rapport om utanförskapets karta år 2006 till 2012 finns nu att ladda ned.

Jag använde data från SCB och följde samma metod som folkpartiet. Rapporten har varit klar ett tag, och Den Nya Välfärden hade planerat att släppa den om ett par veckor. De ändrade sig så att ingen hinner före och gick ut med ett pressmeddelande: ”Antalet utanförskapsområden ökar. Mellan 2006 och 2012 växte antalet utanförskapsområden från 156 till 186.”

Mauricio Rojas var vänlig nog att skriva förorden till min rapport om utanförskap:

“Tino Sanandaji har dokumenterat Folkpartiets och borgerlighetens misslyckande med
att vända den utveckling som dömer allt fler nya och gamla svenskar till ett liv i utanförskap. Utanförskapsområdena fortsatte att växa mellan 2006 och 2012, då det fanns 186 utanförskapsområden spridda runt om i Sverige. Samma år bodde 566 000 personer i dessa områden, en ökning med 16 procent i jämförelse med siffran för 2006!

Tino Sanandaji har använt samma metodologi som jag utarbetade vid framtagningen av Utanförskapets karta 2004 och som också användes för de förnyade versionerna av kartan 2005, 2006 och 2008. Dataunderlaget är också detsamma. Därför är hans resultat fullt jämförbara med de tidigare kartornas.

När vi presenterade de första Utanförskapets kartor försökte Socialdemokraterna komma med den ena bortförklaringen efter den andra i syfte att slippa erkänna ett historiskt misslyckande som var på väg att stå Sverige mycket dyrt. Det är bara att hoppas att Folkpartiet och borgerligheten inte upprepar samma pinsamma spektakel nu, när Den Nya Välfärden presenterar en aktualiserad version av kartan som klart och tydligt visar att åtminstone vad gäller kampen mot utanförskapet är de inte ett dugg bättre är sina föregångare.”

Uppdatering:

Dagen efter att jag gav ut min rapport släppte Folkpartiet för första gången på sex år en uppdaterade version av utanförskapet karta.

Antal utanförskapsområden var 156 år 2006 enligt båda rapporter. Båda undersöker förändring till år 2012. Trots samma metod och underlag från SCB så är slutsatserna inte detsamma. Jag kom fram till att antal utanförskapsområden under Alliansregeringen fortsatte öka från till 186. Folkpartiet menar att den uppgående trenden bröts och att antal utanförskapsråden sjönk något till 155.

Det är intressant att reda ut vad skillnaderna beror på, vilket jag just nu diskuterar med rapportförfattaren. Högst preliminärt så misstänker jag två metodskillnader. En är kopplad till ändrade gränsdragningar av bostadsområden. En annan skillnad är att Folkpartiet tycks ha ändrat sättet de beräknar skolresultat på från tidigare rapporter:

”Jämförelser bakåt i tiden på områdesnivå ska göras med viss försiktighet, eftersom vi i år för första gången kunnat dra nytta av den individbaserade betygsstatistik som Statistiska centralbyrån utvecklat. Tack vare detta går det nu att se exakt vilka skolresultat som elever i ett visst bostadsområde har, oavsett vilken skola de valt. Detta har stora effekter på de orter där många elever utnyttjar det fria skolvalet till att välja en friskola eller en annan kommunal skola än den som ligger närmast. Att statistiken över skolresultaten i Rosengård nu ligger väsentligt högre än i tidigare mätningar torde hänga samman med detta – många elever i Rosengård väljer att gå i andra skolor i Malmö än den som ligger närmast.”

Det nya sättet att mäta skolresultat är rimlig, men riskerar att påverka jämförbarhet över tid. Om man för 2012 använder ett sätt att beräkna skolresultat som ger bättre skolresultat i utanförskapsområden och jämför med 2006 så bör man retroaktiv använda samma sätt att räkna för 2006. Det är oklart för mig om FP gjort så eller inte. Vi reder förhoppningsvis ut det snart, det kan givetvis också vara så att jag har gjort något fel eller missförstått något i Folkpartiets metodologi.