Invandring från utanför Europa inte ens lönsam i Storbrittanien

The Economic Journal har temanummer om invandring med en studie om Storbritannien och en om Norge. Dustmann och Frattini undersöker huruvida invandring till Storbritannien har varit lönsam. De delar in invandrare i de från EU och de från utanför EU. Alla invandrare som befann sig i landet mellan 1995-2011 studeras, men de studien särredovisar även kalkyler för invandrare som kom under perioden 2001-2011 separat. Slutsatsen om alla invandrare som befann sig i landet 1995-2011 är att invandring från EU har varit lönsam medan den från utanför EU har utgjort en nettokostnad: “immigrants from EEA countries made a positive contribution over that period of more than £4 billion, while those from non-EEA countries made a negative contribution of £118 billion

Under den undersökta perioden hade Storbritannien betydande underskott i statskassan. Det innebär att även Storbritanniens inrikes födda befolkning betalade in 591 miljarder mindre i skatter än sina utgifter. Staten gick årligen back med ca £800 per inrikes född person medan varje invandrare från utanför EU netto kostade ca £1900 per år.

Dustmann och Frattini visar att Europeisk invandring har varit lönsam, både 1995-2011 och ännu mer i perioden efter år 2000. Författarna lyfter själva främst fram dessa positiva resultat, men medger att det inte gäller för invandrare från utanför EU: “the fiscal contribution of non-EEA immigrants is slightly negative in all years, although the difference between their net cost and that of natives has been closing over time.

Dustmann och Frattinis studie diskuteras ingående av Robert Rowthorn. The Economic Journal publicerade också en studie om invandraring i Norge och jämför Storbritannien med Norge: “In terms of the different types of immigrants attracted to the two countries, immigrants to the UK tend on average to be highly skilled, whereas those to Norway appear less so. In fact, Dustmann and Frattini show that the average level of education, as well as the share of individuals with a tertiary education, has been consistently higher in the UK’s immigrant population than among natives and that this difference has accelerated with the arrival of new immigrants since 2000. In addition, immigrant populations in the UK have a high labour market attachment, with employment rates on average similar to those of natives (although with some heterogeneity between immigrants from the European Economic Area (EEA) versus non-EEA immigrants). Immigrants to Norway, in contrast, are typically far less skilled than natives, so the employment rates of all groups studied fall below those of natives, with some groups experiencing a sharp rise in nonemployment a few years after arrival. Not surprisingly, therefore, the conclusions drawn by these two articles are radically different. The picture that emerges is that whereas post-2000 immigrants to Britain have made a substantial net fiscal contribution, immigrants to Norway have been drawing far more heavily on certain key welfare transfers than natives.”

Den norska studien beskriver landets integrationsproblem: “Immigrants from high income countries performed as natives, while labour migrants from low-income source countries had declining employment rates and increasing disability programme participation over the lifecycle.”

Inget av det här är speciellt nytt. Det intressanta är hur Dagens Nyheter väljer att rapportera forskningen: ”Rapport: Invandring lönsam för britterna”. Pia Gripenberg skriver:

”En studie från University College London, som publiceras i The Economic Journal i dag, visar att immigranter som grupp inte är välfärdsturister. Tvärtom, mellan 2001 och 2011 bidrog de med över 20 miljarder pund (nästan 240 miljarder kronor) netto till statskassan.”

DN nämner inte att invandring totalt sett gick minus 1995-2011. Artikeln nämner heller inte att invandring från utanför Europa generade en nettokostnad på 118 miljarder pund (nästan 1400 miljarder kronor). DN väljer att redovisar resultaten ur studien när de är positiva, som för invandrare från EU överlag och för nyanlända sedan år 2000. Negativa nyheter som att invandring totalt gick back för perioden som helhet eller att utomeuropeisk invandring genererar nettoförluster censureras helt enkelt av DN.

Det är värt att konstrastera DNs rapportering av studien i fråga med brittisk press. BBC rapporterar både de positiva resultaten för invandrare som kom efter år 2000 och de negativa resultaten för utomeuropeisk invandrare som befann sig i landet 1995-2011: “Immigrants to the UK since 2000 have made a “substantial” contribution to public finances, a report says.”…“Despite the positive figures in the decade since the millennium, the study found that between 1995 and 2011, immigrants from non-EEA countries claimed more in benefits than they paid in taxes, mainly because they tended to have more children than native Britons.”

 The Telegraph rapporterade både de positiva och negativa resultaten: “Immigrants who came to live in Britain from outside Europe cost the public purse nearly £120 billion over 17 years, a new report has shown. The major academic study also found, however, that recent immigration from Europe – driven by the surge in arrivals from eastern European – gave the economy a £4.4 billion boost over the same period. Experts from University College London also said native Britons made a negative contribution of £591 billion over the 17 years – because of the country’s massive deficit.”

Financial Times rapporterade både de positiva och negativa resultaten: ”European immigrants to the UK paid much more in taxes than they received in benefits over the past decade, making a net fiscal contribution of £20bn, say researchers.”..“While the research highlighted the benefits of EU migration, the findings for non-EU immigrants – who have been subject to stringent Home Office visa restrictions – were less encouraging. Researchers calculated that between 1995 and 2011, migrants from outside the EU were a net cost of £118bn compared with the net contribution of £4bn by EU migrants over the same period.”

DN valde däremot att undanhålla kostnaderna för utomeuropeisk invandring i studien för sina läsare.

P.S
De inrikes födda befolkningens underskott på £591 miljarder feltolkas av vissa som tror att det visar invandring inte var en kostnad. Utomeuropeiska invandrarnas kostnad på £118 miljarder är ju mindre.

Underskotten måste dock relateras till populationen. 42 miljoner inrikes födda genererade £591 miljarder i kostnader medan £118 miljarder kommer från endast 3.7 miljoner utomeuropeiska invandrare. Per person och år handlar det om ca £800 per inrikes född ca £1900 per utomeuropeisk invandrare.

Budgetunderskott har lite med fiskala effekter av invandring att göra. Underskott eller överskott skulle funnits ändå, frågan man försöker besvara är hur invandring förändrar landets finanser. Ett sätt att justera genom att relatera invandrarnas bidrag till den inrikes födda befolkningen, vilket studien här gör i tex. Figur 1. Författarna förklarar situationen vid budgetunderskott:

”As a result, the absolute net contributions of different populations may not be a meaningful measure of their fiscal contribution because these figures depend on the magnitude of the deficit. What is more insightful is their relative contribution in comparison to other population groups, especially as this comparison somewhat ‘eliminates’ the common deficit effect as far as it affects different groups in the same way.”

De som använder de inrikes föddas £591 miljarder i underskott för att förneka kostnader för utomeuropeisk invandring missförstår siffran.

Piketty’s Missing Entrepreneurs

Jag har en artikel i National Review Online där jag kritiserar den franska nationalekonomen Thomas Piketty för faktafel om Amerikanska rika.

Piketty menar i sin bok att ca 60 procent av de som tjänar mest i USA är chefer i storföretag, vilka Piketty kallar ”supermanagers”. Enligt boken beror ökning av ojämlikhet till stor del på att Vd:ar i hierarkiska storföretag har förhandlat till sig högre löner. Piketty felciterar och missförstår de Amerikanska studierna. En större del av de Piketty kallar ”supermanagers” är i själva verket egenföretagare som äger och aktivt förvaltar sina bolag. Rika egenföretagare utgjorde år 2010 ca 70 procent av de 0.1 procent rikaste Amerikanerna i termer av förmögenhet och stor för knappt 50 procent av toppinkomster.

Att en så stor del av de rika visar sig vara företagare snanare än anställda Vd:ar underminerar Pikettys förklaring för ökat ojämlikhet. Egenföretagare och entreprenörers avkastning bestäms inte främst genom hierarkiska förhandlingar, utan av marknadskrafter och tillgångspriser. Jag visar också att Piketty saknar belägg för tesen att de flesta miljardärer i USA har ärvt sin förmögenhet:

“In the book, Piketty vehemently disputes the idea that most billionaires are self-made entrepreneurs. He admits that he has no evidence for this, but suggests that it is the other way around and that inherited wealth constitutes 60 to 70 percent of billionaires. Forbes estimates, he says, are methodologically biased because billionaire entrepreneurs are easier to find. The Forbes list is obviously not a precision estimate. Forbes itself refers to its estimates as “highly educated guesses.”

But external evaluation using tax data have nevertheless shown that Forbes’s list is surprisingly accurate. Piketty seems to be unaware that researchers working for the IRS have matched the Forbes billionaire list with estate-tax data available to the Internal Revenue Service. For example, one study by IRS researchers Raub, Johnson, and Newcomb compared the tax returns of the wealthy and their families with the Forbes list. For Piketty’s view to be correct, the Forbes list must suffer from a massive methodological bias that makes it miss the majority of billionaire heirs. But Raub, Johnson, and Newcomb only found a small number of billionaires who should have been on Forbes list but weren’t — just 26 individuals in the tax data who should have been on the list but weren’t, compared with 376 who were in the tax data and the list.

Piketty himself suggest another way to indirectly test whether Forbes systematically misses inherited wealth. Fortunes above $10 billion, he says, are easy to find and therefore fairly accurate, whereas there is a large bias in smaller fortunes. If Piketty is right that most billionaires are heirs and Forbes is just missing it, we should expect the share of inherited wealth to be, ceteris paribus, higher above $10 billion range, where Forbes is supposedly more accurate. This is not the case. In last year’s Forbes 400 list, 32 percent of billionaires with fortunes at or above $10 billion had inherited their wealth. Among those with fortunes in the $1–10 billion range, the share of inherited wealth was also 32 percent.

It is worth noting that Forbes has no problem finding inherited wealth in societies where inheritance is more important: In France, Forbes estimates that 70 percent of the wealth of billionaires is owned by heirs. This is not far from Piketty’s own estimates of the aggregate inherited wealth share in France. Perhaps the problem isn’t Forbes, but Piketty’s theory.”

Läs hela min artikel här.

P.S

Tim Worstall på Forbes skriver:

“There’s an excellent piece over in National Review by Tino Sanandaji (the only Kurdish/Swedish economist that I know of and one very much to my own heart, as he likes to actually read footnotes and then check them) discussing one of the major planks of Thomas Piketty’s thesis on increasing wealth and income inequality. Tino agrees that there is increasing inequality and also that this might well be problematic. But Piketty assumes, having dismissed other possible interpretations, that this is all a result of rent seeking by the corporate managerial classes…..Imagine that it is all about rent seeking. That those corporate managers are able to oppress the workers and then diddle the shareholders out of those super-profits by paying them to themselves as salaries rather than out as dividends? That is, after all, what Piketty’s argument is. So, if this were true then we would see that pay packages at public companies, those with widely dispersed shareholder registers, would be higher than pay packages at closely held companies, or private equity owned outfits. For private equity and closely held companies would not be suffering from that principal/agent problem which is what allows the corporate managerial class to rent seek. So, do we see that? No, we don’t: pay for managers in private equity is substantially higher than it is in publicly held companies.”

Se även James Pethokoukis på AEIdeas.

Vänsterns smärtsamma val

Min kolumn i Realtid handlar om avvägningen mellan mångfald och ojämlikhet:

”Olika varianter av samma grundläggande analys har förts fram av andra vänsterintellektuella. Problemet är inte invandring, det är ojämlikhet och arbetslöshet. Denna tolkning ignorerar dock att ökad ojämlikhet och arbetslöshet i sig delvis beror på invandring.

Utrikes födda utgör cirka 16 procent av Sveriges befolkning, men cirka 40 procent av de arbetslösa. Bland de långtidsarbetslösa är andelen 47 procent. Hela ökningen av arbetslösheten under den borgerliga regeringsperioden drevs av invandring. Bland inrikes födda har arbetslösheten tvärtom sjunkit något sedan 2006.

Att säga att problemet inte är invandring utan arbetslöshet är mot bakgrund av detta inte ett tillfredställande svar. Arbetslöshet och snabb invandring till arbetslöshet är inte konceptuellt separata fenomen.

Det vore en annan sak om Socialdemokraterna hade någon effektiv integrationspolitisk åtgärd i verktygslådan som de uppriktigt tror kan lösa arbetslöshetsproblemet. Så är dock inte fallet. Sverige – mestadels under Socialdemokratiska regeringar – har varit medvetet om de här problemen i decennier. Det handlar inte om tillfälliga problem som är på väg att lösas. Gapet i invandrares arbetslöshet och sysselsättning relativt svenskfödda har gradvis växt snarare än krympt.

Något som är ännu svårare att hantera psykologiskt för vänstern är sambandet mellan mångfald och ojämlikhet. Inkomstojämlikheten har ökat i nästan alla industrialiserade länder och enligt flera sätt att räkna mest av allt i Sverige. OECD skriver: ”The growth in inequality between 1985 and the late 2000s was the largest among all OECD countries”.

Göran Greider och många andra menar att det är ökningen av ojämlikhet snarare än invandring som förklarar det missnöje som driver väljare från etablerade partier till Sverigedemokraterna. Men ökad ojämlikhet är liksom arbetslöshet knappast orelaterat till invandring. I Finansdepartementets senaste fördelningspolitiska redogörelse kan man till exempel se att ungefär en tredjedel av ökningen av relativ fattigdom i Sverige sedan 1991 direkt drivits av invandring.”

Läs hela texten här.

 

 

Fores: Oroa er inte, gamla hederliga “dynamiska effekter” är tillbaka och kommer att göra invandringen lönsam!

Den norska debattören Elin Ørjasæter skriver i SVD ”Sverige vet inte vad invandringen kostar”. Titeln stämmer, men Elin Ørjasæter missförstår varför. Hon tror att Sverige inte för tillräckligt bra registerstatistik och att forskningen är bristfällig. Det stämmer inte. SCB har högkvalitativ och detaljerad data. Docent Martin Hällsten förklarar varför Ørjasæter har fel om svenska registerdata. Det finns egentligen heller inget att klaga på i forskningen i sig. Samstämmig forskning har visat att invandring är en nettokostnad.

Problemet är inte att svensk forskning är korrumperad, utan att media och politikerna har varit korrupta i sin rapportering av forskningsläget. Akademins svek har bestått i att vara tysta och låta osanningar dominera mot bättre vetande.

Elin Ørjasæter får även kritik från Andreas Bergström, vice VD på tankesmedjan Fores. Andreas Bergström är tidigare politiskt sakkunnig hos integrationsminister Erik Ullenhag. Den av Centerpartiet finansierade tankesmedjan Fores och deras hemsida Migrationsinfo.se är notoriskt opålitliga källor om invandring. Andreas Bergström börjar med att skriva att alla redan vet att invandring inte är lönsam: ”Detta är inget nytt i svensk debatt. Jan Ekberg kommer fram till en årlig omfördelning från infödda till invandrade på 1,5–2 procent av BNP, vilket skulle innebära 50–80 miljarder kronor i år.”

Jasså? Här är vad Fores skrev några månader sedan i en köpt annons i DN:

fores

Om Fores visste hur forskningsläget ser ut, varför hävdade de motsatsen för några månader sedan? Uppenbarligen stötte Andreas Bergström på Jan Ekbergs studie för första gången några dagar efter valet. Låt oss ta ett annat påstående från Migrationsinfo: “Företag drivna av personer med utländsk bakgrund hade större personalomsättning och sysselsatte fler per år än inrikes födda företagare.”

Påståendet upprepas på http://www.regeringen.se. Erik Ullenhag mytsida hävdar: “Studier visar också att företagare med utländsk bakgrund har fler anställda per företag än personer med svensk bakgrund.”

Att invandrarföretagare skulle ha fler anställda än inrikes födda företagare är ytterligare en uppdiktad lögn. Källan till skrönan är en studie av Lina Andersson och Mats Hammarstedt i ekonomisk debatt 2011 som kommer fram till att: ”Företag drivna av personer med utländsk bakgrund hade större personalomsättning och sysselsatte fler per år än inrikes födda företagare.”

Problemet är att studien bara handlar om en viss kategori småföretag. Detta förklaras tydligt: ”Vi inkluderar endast företagare som är registrerade som enskild firma. Det innebär att våra resultat inte nödvändigtvis är representativa för andra bolagsformer.”

I Sverige tenderar främst mindre levebrödsföretag drivas som enskild firma. Aktiebolagen står för överväldigande majoritet av näringsverksamhet och exkluderas från studien. En SOU från 2003 som fortfarande är aktuell beskriver Sveriges näringsstruktur: ”När det gäller ekonomisk aktivitet är aktiebolagen helt dominerande och svarar för 90 procent av den totala omsättningen inom området näringsverksamhet. Enskild näringsverksamhet, handelsbolag och ekonomiska föreningar svarar för tillsammans fem procent av omsättningen (Riksskatteverket 2000).”

När det gäller företagare som helhet stämmer det inte att invandrare skulle ha fler anställda än inrikes födda företagare. Invandrare startar fler levebrödsföretag av typen frisör, närbutik eller pizzeria. Gruppen är dock underrepresenterade som grundare av tillväxtföretag med många anställda. Utrikes födda utgör ca 16 procent av befolkningen. Enligt Tillväxtverket har endast ca 10 procent av ägare av företag med minst 10 anställda utländsk bakgrund, dvs. en underrepresentation.

Exemplet kan betraktas som en case-studie i hur förvanskning av forskningsresultat går till. Andersson och Hammarstedts studie var tydlig med att den bara studerade enskilda firmor, som står för en liten del av näringslivet. Forskarna skriver uttryckligen ”Vid tolkningen av dessa resultat bör man dock ha i åtanke att vi endast studerar företag som är registrerade som enskild firma och att resultaten därmed inte nödvändigtvis är representativa för samtliga bolagsformer. Det relativt låga antalet anställda bland infödda skulle t ex kunna bero på att infödda företagare med många anställda har en högre benägenhet än invandrare att starta aktiebolag.”

Fores och Ullenhag förvanskade forskningen genom att deleta studiens metodförklaring. Efter att Fores och Ullenhag har varit framme med sax och lim hävdar de att “forskningen” visat att invandrarföretagare som grupp i genomsnitt har fler anställda. När det i själva verket är tvärtom så att invandrarföretagare i genomsnitt har färre anställda. Den här sortens fiffel och trixande om invandring har liberaler ägnat sig åt på närmast industriell skala.

Jag har röstat på Moderaterna i alla val sen jag fick rösträtt. Den här gången stannade jag hemma. Mitt samvete tillät inte mig rösta på en regering som använder mina skattepengar och regeringens officella hemsida för att ljuga mig i ansiktet om forskning. Göran Persson fick kritik för skattefinansierad opinionsbildning, men det sätt på vilket Erik Ullenhag har härjat på regeringens officiella hemsida saknar motstycke.

I ett normalt debattklimat skulle någon förr eller senare be om källa och avslöja fusket. Så går det inte till i invandringsdebatten. En etnisk svensk som invänder mot lögnen att invandrarföretagare har fler anställda kommer i bästa fall att ignorerars eller mer troligt att offentligt svartmålas som rasist. Om fusket mot förmodan avslöjas kan fuskaren bara rycka på axlarna och fortsätta. För vem ska granska Erik Ullenhag? SVD?

Andreas Bergström tror även att invandring enligt forskning ökar exporten. Det är också nonsens. Seriösa ekonomer lär sig att skilja korrelation från kausalitet. Sverige exporterar exempelvis mer och har mer invandring från länder som Sverige har kulturella band med (exempelvis Norge) utan att det ena orsakar det andra. I det här fallet är det lätt att visa att korrelationen inte är kausal.

Om invandring ökade Sveriges export borde Sveriges exportandel till de länder man har tagit många flyktingar från ha ökat. Ca 80 procent av de flyktingar Sverige beviljade uppehållstillstånd till sedan 1980 kom från endast tio länder. Om invandring är viktig för exportens utveckling borde vi observera att en hög och ökande andel av svensk export går till dessa länder.

Så är dock inte fallet. Av Sveriges samlade varuexport år 2012 gick enligt SCB endast blygsamma 2.1 procent till de tio länder som Sverige har tagit de flesta flyktingar från. Det är samma eller till och med något lägre än Sveriges exportandel till dessa länder år 1980. Av Finlands export går runt 2 procent till samma tio länder. Eftersom exportandelen till de största invandrarländerna är liten och inte ökade går det inte att hävda att invandringen ökade exporten, punkt slut.

Problemet är som sagt inte data eller forskningen i sig, utan istället att media, tankesmedjor och regeringen medvetet har kringgått den akademiska processen när det gäller invandringsfrågan. Annars hade obegåvade påståenden inte överlevt. Ett exempel är när att Fores och Svensk Näringslivs hävdar: “För varje utlandsfödd som ett svenskt tillverkningsföretag anställer, ökar företagets export till den personens hemland med nästan en procent, enligt ny forskning från Lunds universitet.”

Jasså? Så om Ericsson anställer 10 kineser, kommer företagets export till Kina att öka med 10%?  Varför gör de då inte det? Varför har bara 57 % av invandrarna jobb? Förstår inte Svenskt Näringslivs medlemsföretag sitt eget bästa?

Bergström menar till sist att invandring ökar tillväxten per capita och skapar “dynamiska effekter” som växer år efter år. Även detta påstående saknar vetenskapligt stöd. Decennier av tillväxtforskning har lärt fältet att ställa höga metodologiska krav. Tillväxtregressioner har visat sig vara väldigt känsliga för modellspecifikation och för vilka kontrollvariabler man inkluderar.

Levine och Renelt visade redan 1992 att nästan inga variabler hade ett robust samband med tillväxt per capita. Genom att ändra vilka andra variabler man har i regressionen så kan man få fram att nästan vilka variabler som helst antingen ökar eller minskar tillväxten. Sala-I-Martin förfinade metoden. En lösning var att göra tusentals eller miljoner beräkningar där man räknar på alla möjliga olika sätt. En variabel måste ha ett robust samband med tillväxt i en hög andel av specifikationer för att sägas vara kopplad till tillväxt. Invandring tillhör de variabler som saknar ett robust samband med per capita tillväxt, vare sig positiv eller negativ.

Det går att skapa en negativ eller positiv korrelation mellan invandring och tillväxt genom att välja period, länder och kontrollvariabler. Här är exempelvis en studie bland flera som visar ett negativ samband mellan invandring och tillväxt. Jan Ekbergs forskningsgenomgång från 2009 skrev angående tillväxt: “Det är även tänkbart att invandring påverkar tillväxten i BNP per capita och därmed genomsnittlig inkomstnivå för infödda. Frågan är emellertid komplicerad och än så länge finns mest hypoteser på området.”

Världens mest citerade invandringsforskare är Harvards George Borjas. Så sammanfattade Borjas forskning om migrationens påverkan på ekonomin: “The most important lesson of the research is that the economic impact of immigration will vary by time and place, and that immigration can be either beneficial or harmful”.

Andreas Bergström bör inte luta sig mot nationalekonomisk forskning om han inte känner till eller vägrar följa våra metodologiska krav.

Nu är det inte så att jag avfärdar tesen om “dynamiska effekter” från invandring enbart på basis av avsaknad av forskningsbelägg. Det går även att indirekt få ett hum om detta genom att exempelvis titta lokalt. Om invandring hade stora positiva dynamiska effekter som inte fångas i standardstudier borde vi tex. observera att kommuner med stor invandring klarar sig bättre.

De tre kommuner som har störst andel utomeuropeiska invandrare är Botkyrka, Södertälje och Malmö. För två decennier var samtliga tre kommuner ungefär genomsnittliga när det gäller förvärvsinkomster och skattekraft per capita. Idag ligger Botkyrka, Södertälje och Malmö bland de kommuner som visar sämst resultat oavsett vad man mäter. När ungefär kan vi förvänta oss att de ”dynamiska effekter” som Fores och Svensk Näringslivs utlovat kommer att materialiseras i dessa kommuner?

Om invandringspositiva liberaler inte är särskilt duktiga på att återge forskning korrekt så kompenserar de inte genom sitt sunda förnuft. Inget land har enligt internationella mätningar ett större gap mellan invandrares och inföddas humankapital än Sverige. Kommer Sverige verkligen att bli mer kunskapsintensivt och innovativt om man ökar  lågutbildades befolkningsandel genom invandring från tredje världen?

Bara 57% av alla invandrare och en ännu lägre andel bland utomeuropeiska invandrare i arbetsför ålder förvärvsarbetar överhuvudtaget. På vilket sätt genererar de utan arbete ”dynamiska effekter” i ekonomin? Exakt hur ökar invandring Sveriges BNP per capita med tanke på att invandrare i genomsnitt har 41% lägre förvärvsinkomster än inrikes födda? Ett gigantiskt inkomstgap som gradvis har växt sedan 1990? Är det inte mer troligt att invandring givet detta drar ned inkomsterna per capita? Är det inte det också exakt detta vi observerat i Malmö, Botkyrka och Södertälje, snarare än “dynamiska effekter”?

Det verkar heller inte slagit Bergström att finns negativa spillovereffekter från invandring. Ökad brottslighet, lägre tillit, undanträngningseffekter på arbetslösa, ökad inkomstojämlikhet och sämre skolresultat är några exempel. Varför är bostadspriserna i invandrartäta områden lägre? Om det fanns positiva spillovers från invandring borde vi ha observerat motsatsen.

Andreas Bergström är inte nationalekonom och inser inte själv varför det han skriver om handel, tillväxt och ”dynamiska effekter” framstår som smörja. När man inte kan komma till plus med riktiga kalkyler så går det alltid att dra till med “dynamiska effekter”, gärna “på lång sikt”. Svenska allmänheten lärde sig för länge sedan att “dynamiska effekter” i regel är ormolja från näringslivslobbyister. Det går att påstå vad man vill när man stoppar in antaganden om dynamiska effekter i skräpstudier. Professor Magnus Henrekson förklarar sin syn på den här sortens kalkyler i en intervju med Neo:

“Men det hävdas allt oftare inom borgerligheten att den invandring vi har är en ekonomisk tillgång, eller enkelt kan göras till en tillgång med lite justeringar av skatter och regler på arbetsmarknaden. Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts bok Migrationens kraft till exempel, eller Philippe Legrains bok Invandrare – Ditt land behöver dem, som nyligen har getts ut av tankesmedjan Fores. Men det bygger på väldigt skakiga resonemang och beräkningar.”

Strukturell oärlighet om invandringens kostnader bidrog till ett katastrofval för bland annat Folkpartiet. Överlevande folkpartister behöver dock inte oroa sig! Tankesmedjor som Fores, Migro och Reforminstitutet har dammat av Bo Lundgrens gamla valvinnare “dynamiska effekter”. Med detta effektiva budskap och med en förtroendeingivande ekonomisk-politisk talesperson i Erik Ullenhag är valsegern 2018 så gott som tryggad.

Paulina Neuding om fri debatt

Min vän Paulina Neuding har skrivit en utmärkt artikel om hur totalitär politiskt korrekthet håller på att slita samhället itu.

”Hur kan svenskarna vara så oberörda inför just denna nya klyfta i det svenska samhället? Svaret är en kombination av två företeelser: Svensk chauvinism och svensk historielöshet. Chauvinism, därför att svenskar tenderar att betrakta ett välordnat samhälle – kännetecknat av välfungerande institutioner, hög tillit och låg korruption – som sin unika arvsrätt, en av naturen given tillgång ungefär som skogen och malmen. Inte ens när ett parti med rötterna i Vit makt-rörelsen går upp i tio procent rubbas man i sin tro att ordning i samhället trots allt är defaultläget i Sverige. Att det går att fortsätta som förut.

Det andra är den svenska historielösheten. Svenskar förstår sitt samhälle som en produkt av socialdemokratisk politisk ingenjörskonst. Man underskattar den jordmån som gjorde folkhemsbygget möjligt. Det ger en övertro på vad politiken kan åstadkomma, och dess förmåga att laga det som är trasigt.”

Läs hela artikeln här.

Intervjuas i BBC om svensk invandring

BBC programmet The World Tonight gjorde nyligen ett inslag om det svenska valet, nyligen med fokus på invandringsfrågan. BBC-radio intervjuade bland annat mig om Sveriges misslyckande med att integrera invandrare ekonomisk, ca en minut in i programmet.

P.S

Notera att inslaget gjordes innan valet. BBC förutspådde korrekt vad valet främst skulle komma att handla om, nämligen migrationskrisen. Detta i kontrast med Sveriges egen politiska och mediala elit. De var mindre välinformerade om väljarströmningarna i sitt eget land och blev i många fall genuint förvånande över valresultatet. BBC lyckades bättre för att de skickade en riktig journalist som förutsättningslöst försökte förstå vad som pågick här och rapportera om det för sina lyssnare. Detta i kontrast mot svenska journalister som ofta är fångade i en bubbla av självcensur och ignorans de själva varit med och skapat.

Till och med vänsterliberala New York Times skakar på huvudet över utvecklingen i Sveriges. De gick nyligen till svidande kritik mot det svenska debattklimatet.

“In Sweden, a closely patrolled pro-immigration “consensus” has sustained extraordinarily liberal policies while placing a virtual taboo on questions about the social and economic costs. In Norway, a strong tradition of free speech and efficient administration has produced a hard-nosed approach about which refugees, and how many, to take in.”

“Sweden is very puzzling,” said Grete Brochmann, a leading Norwegian immigration scholar. The Swedes, she said, “are extremely liberal toward immigration, but they have a very authoritarian attitude toward debate about it.”

När det gäller fundamentala liberala rättigheter som debattfrihet och yttrandefrihet står New York Times numera en bra bit till höger om Folkpartiet och Nya Moderaterna.

Elefanten i rummet

Min kolumn för Realtid den här veckan handlar om valet.

“Reinfelds uppgörelse med Miljöpartiet hyllades som ett politiskt genidrag av liberala ledarsidor. DN skrev: ”Den visar viljan att ta ansvar i viktiga frågor och för detta ska inte minst Miljöpartiet ha en eloge. De sammantaget fem partierna berövar SD – i praktiken ett enfrågeparti – sin enda politiska fråga. Det är både listigt och demokratiskt rätt.”

Det är tveksamt om jag med facit i hand skulle beskriva Reinfeldts schackdrag som ”listigt”. Det ledde tvärtom till det katastrofval för Reinfeldt som vi nu konstaterat. Moderaterna tappade 4 procent direkt till SD mellan 2010 och 2014, nästan lika mycket som ett helt Folkparti.

Reinfeldt gjorde vad han kunde för att komma närmare Miljöpartiets vision om fri invandring. Sverige tar nu emot fler invandrare i relation till sin befolkning än USA:s rekord under den transatlantiska migrationen. Under Göran Perssons tid som statsminister beviljade Sverige i genomsnitt asyl till cirka 30.000 flyktingar och anhöriginvandrare per år. 2013 hade siffran ökat till cirka 70.000, vilket i sin tur ser ut att överträffas i år. De officiella kostnaderna för flyktingmottagande i statsbudgeten var cirka 8 miljarder per år när Alliansen tog över. Kostnaderna har ökat till cirka 25 miljarder 2014 och förväntas som bekant öka ytterligare de kommande åren.

När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans….
“När media rapporterar SOM-undersökningens resultat använder de istället ett subtilt trick för att vilseleda läsarna. De nämner att 44-45 procent stöder minskad flyktinginvandring, men nämner inte att det i SOM-undersökningen finns tre huvudsakliga svarsalternativ, inte två som det normalt gör. Läsaren lämnas därigenom med intrycket att en majoritet på 55 procent stödjer regeringens invandringspolitik, trots att det endast rör sig om cirka 30 procent.

Ett tecken på att någon är ljuger för dig är att man berättar att 40-45 procent i SOM-mätningen är för reducerad flyktinginvandring utan att nämna att långt färre är emot.”

Läs hela texten här.

Sorgebarnet Malmö

Min krönika i Realtid den här veckan handlar om vänsterstaden Malmö:

“Ingen större svensk stad har högre arbetslöshet och mer fattigdom än Malmö. Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar. Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner.

Det troligen enskilt viktigaste måttet på en kommuns ekonomiska välmående är förvärvsinkomster från arbete och företagande per invånare. SCB:s statistik för perioden 1991-2012 visar att reala inkomster per capita i hela landet växte med i genomsnitt 1,7 procent per år. I Malmö låg tillväxten på endast 1,1 procent per år, femte lägst av alla kommuner. Endast Botkyrka, Burlöv, Perstorp och Södertälje upplevde en sämre ekonomisk utveckling än Malmö.”

Vänstern har aldrig krävts på ett sammanhängande svar om varför det inte går bättre för staden där deras idéer slagit igenom mest. Varför har stadens massiva sociala satsningar inte fått bukt på arbetslöshet och segregation? Malmö snålar inte på kulturen – man bygger nu ett konserthus för sin symfoniorkester för 800 miljoner kronor. Är det rätt prioritering för en kommun som får 4 miljarder kronor årligen i bidrag från övriga landet? Malmö har nu varit en mångkulturell stad i decennier. När ungefär kan vi förvänta oss att de länge utlovade ”långsiktiga” vinsterna från flyktinginvandringen kommer att materialiseras?”

Läs hela texten här.

Diskuterar arbetsmarknad med Leif Pagrotsky

TV-kanalen EFN med fokus på ekonomi har en ny pragramserie ”Valet och kvalet”. I det första programmet om arbetsmarknaden är jag gäst tillsammans med Leif Pagrotsky. Vi diskuterar bland annat det nya arbetslösheten. Det lönar sig numera att arbeta, men det räcker inte för att lösa utanförskapet. Det nya problemet är många arbetslösa med låg utbildning och arbetslivserfarenhet är oanställningsbara.