Vänsterns smärtsamma val

Min kolumn i Realtid handlar om avvägningen mellan mångfald och ojämlikhet:

”Olika varianter av samma grundläggande analys har förts fram av andra vänsterintellektuella. Problemet är inte invandring, det är ojämlikhet och arbetslöshet. Denna tolkning ignorerar dock att ökad ojämlikhet och arbetslöshet i sig delvis beror på invandring.

Utrikes födda utgör cirka 16 procent av Sveriges befolkning, men cirka 40 procent av de arbetslösa. Bland de långtidsarbetslösa är andelen 47 procent. Hela ökningen av arbetslösheten under den borgerliga regeringsperioden drevs av invandring. Bland inrikes födda har arbetslösheten tvärtom sjunkit något sedan 2006.

Att säga att problemet inte är invandring utan arbetslöshet är mot bakgrund av detta inte ett tillfredställande svar. Arbetslöshet och snabb invandring till arbetslöshet är inte konceptuellt separata fenomen.

Det vore en annan sak om Socialdemokraterna hade någon effektiv integrationspolitisk åtgärd i verktygslådan som de uppriktigt tror kan lösa arbetslöshetsproblemet. Så är dock inte fallet. Sverige – mestadels under Socialdemokratiska regeringar – har varit medvetet om de här problemen i decennier. Det handlar inte om tillfälliga problem som är på väg att lösas. Gapet i invandrares arbetslöshet och sysselsättning relativt svenskfödda har gradvis växt snarare än krympt.

Något som är ännu svårare att hantera psykologiskt för vänstern är sambandet mellan mångfald och ojämlikhet. Inkomstojämlikheten har ökat i nästan alla industrialiserade länder och enligt flera sätt att räkna mest av allt i Sverige. OECD skriver: ”The growth in inequality between 1985 and the late 2000s was the largest among all OECD countries”.

Göran Greider och många andra menar att det är ökningen av ojämlikhet snarare än invandring som förklarar det missnöje som driver väljare från etablerade partier till Sverigedemokraterna. Men ökad ojämlikhet är liksom arbetslöshet knappast orelaterat till invandring. I Finansdepartementets senaste fördelningspolitiska redogörelse kan man till exempel se att ungefär en tredjedel av ökningen av relativ fattigdom i Sverige sedan 1991 direkt drivits av invandring.”

Läs hela texten här.

 

 

Fores: Oroa er inte, gamla hederliga “dynamiska effekter” är tillbaka och kommer att göra invandringen lönsam!

Den norska debattören Elin Ørjasæter skriver i SVD ”Sverige vet inte vad invandringen kostar”. Titeln stämmer, men Elin Ørjasæter missförstår varför. Hon tror att Sverige inte för tillräckligt bra registerstatistik och att forskningen är bristfällig. Det stämmer inte. SCB har högkvalitativ och detaljerad data. Docent Martin Hällsten förklarar varför Ørjasæter har fel om svenska registerdata. Det finns egentligen heller inget att klaga på i forskningen i sig. Samstämmig forskning har visat att invandring är en nettokostnad.

Problemet är inte att svensk forskning är korrumperad, utan att media och politikerna har varit korrupta i sin rapportering av forskningsläget. Akademins svek har bestått i att vara tysta och låta osanningar dominera mot bättre vetande.

Elin Ørjasæter får även kritik från Andreas Bergström, vice VD på tankesmedjan Fores. Andreas Bergström är tidigare politiskt sakkunnig hos integrationsminister Erik Ullenhag. Den av Centerpartiet finansierade tankesmedjan Fores och deras hemsida Migrationsinfo.se är notoriskt opålitliga källor om invandring. Andreas Bergström börjar med att skriva att alla redan vet att invandring inte är lönsam: ”Detta är inget nytt i svensk debatt. Jan Ekberg kommer fram till en årlig omfördelning från infödda till invandrade på 1,5–2 procent av BNP, vilket skulle innebära 50–80 miljarder kronor i år.”

Jasså? Här är vad Fores skrev några månader sedan i en köpt annons i DN:

fores

Om Fores visste hur forskningsläget ser ut, varför hävdade de motsatsen för några månader sedan? Uppenbarligen stötte Andreas Bergström på Jan Ekbergs studie för första gången några dagar efter valet. Låt oss ta ett annat påstående från Migrationsinfo: “Företag drivna av personer med utländsk bakgrund hade större personalomsättning och sysselsatte fler per år än inrikes födda företagare.”

Påståendet upprepas på http://www.regeringen.se. Erik Ullenhag mytsida hävdar: “Studier visar också att företagare med utländsk bakgrund har fler anställda per företag än personer med svensk bakgrund.”

Att invandrarföretagare skulle ha fler anställda än inrikes födda företagare är ytterligare en uppdiktad lögn. Källan till skrönan är en studie av Lina Andersson och Mats Hammarstedt i ekonomisk debatt 2011 som kommer fram till att: ”Företag drivna av personer med utländsk bakgrund hade större personalomsättning och sysselsatte fler per år än inrikes födda företagare.”

Problemet är att studien bara handlar om en viss kategori småföretag. Detta förklaras tydligt: ”Vi inkluderar endast företagare som är registrerade som enskild firma. Det innebär att våra resultat inte nödvändigtvis är representativa för andra bolagsformer.”

I Sverige tenderar främst mindre levebrödsföretag drivas som enskild firma. Aktiebolagen står för överväldigande majoritet av näringsverksamhet och exkluderas från studien. En SOU från 2003 som fortfarande är aktuell beskriver Sveriges näringsstruktur: ”När det gäller ekonomisk aktivitet är aktiebolagen helt dominerande och svarar för 90 procent av den totala omsättningen inom området näringsverksamhet. Enskild näringsverksamhet, handelsbolag och ekonomiska föreningar svarar för tillsammans fem procent av omsättningen (Riksskatteverket 2000).”

När det gäller företagare som helhet stämmer det inte att invandrare skulle ha fler anställda än inrikes födda företagare. Invandrare startar fler levebrödsföretag av typen frisör, närbutik eller pizzeria. Gruppen är dock underrepresenterade som grundare av tillväxtföretag med många anställda. Utrikes födda utgör ca 16 procent av befolkningen. Enligt Tillväxtverket har endast ca 10 procent av ägare av företag med minst 10 anställda utländsk bakgrund, dvs. en underrepresentation.

Exemplet kan betraktas som en case-studie i hur förvanskning av forskningsresultat går till. Andersson och Hammarstedts studie var tydlig med att den bara studerade enskilda firmor, som står för en liten del av näringslivet. Forskarna skriver uttryckligen ”Vid tolkningen av dessa resultat bör man dock ha i åtanke att vi endast studerar företag som är registrerade som enskild firma och att resultaten därmed inte nödvändigtvis är representativa för samtliga bolagsformer. Det relativt låga antalet anställda bland infödda skulle t ex kunna bero på att infödda företagare med många anställda har en högre benägenhet än invandrare att starta aktiebolag.”

Fores och Ullenhag förvanskade forskningen genom att deleta studiens metodförklaring. Efter att Fores och Ullenhag har varit framme med sax och lim hävdar de att “forskningen” visat att invandrarföretagare som grupp i genomsnitt har fler anställda. När det i själva verket är tvärtom så att invandrarföretagare i genomsnitt har färre anställda. Den här sortens fiffel och trixande om invandring har liberaler ägnat sig åt på närmast industriell skala.

Jag har röstat på Moderaterna i alla val sen jag fick rösträtt. Den här gången stannade jag hemma. Mitt samvete tillät inte mig rösta på en regering som använder mina skattepengar och regeringens officella hemsida för att ljuga mig i ansiktet om forskning. Göran Persson fick kritik för skattefinansierad opinionsbildning, men det sätt på vilket Erik Ullenhag har härjat på regeringens officiella hemsida saknar motstycke.

I ett normalt debattklimat skulle någon förr eller senare be om källa och avslöja fusket. Så går det inte till i invandringsdebatten. En etnisk svensk som invänder mot lögnen att invandrarföretagare har fler anställda kommer i bästa fall att ignorerars eller mer troligt att offentligt svartmålas som rasist. Om fusket mot förmodan avslöjas kan fuskaren bara rycka på axlarna och fortsätta. För vem ska granska Erik Ullenhag? SVD?

Andreas Bergström tror även att invandring enligt forskning ökar exporten. Det är också nonsens. Seriösa ekonomer lär sig att skilja korrelation från kausalitet. Sverige exporterar exempelvis mer och har mer invandring från länder som Sverige har kulturella band med (exempelvis Norge) utan att det ena orsakar det andra. I det här fallet är det lätt att visa att korrelationen inte är kausal.

Om invandring ökade Sveriges export borde Sveriges exportandel till de länder man har tagit många flyktingar från ha ökat. Ca 80 procent av de flyktingar Sverige beviljade uppehållstillstånd till sedan 1980 kom från endast tio länder. Om invandring är viktig för exportens utveckling borde vi observera att en hög och ökande andel av svensk export går till dessa länder.

Så är dock inte fallet. Av Sveriges samlade varuexport år 2012 gick enligt SCB endast blygsamma 2.1 procent till de tio länder som Sverige har tagit de flesta flyktingar från. Det är samma eller till och med något lägre än Sveriges exportandel till dessa länder år 1980. Av Finlands export går runt 2 procent till samma tio länder. Eftersom exportandelen till de största invandrarländerna är liten och inte ökade går det inte att hävda att invandringen ökade exporten, punkt slut.

Problemet är som sagt inte data eller forskningen i sig, utan istället att media, tankesmedjor och regeringen medvetet har kringgått den akademiska processen när det gäller invandringsfrågan. Annars hade obegåvade påståenden inte överlevt. Ett exempel är när att Fores och Svensk Näringslivs hävdar: “För varje utlandsfödd som ett svenskt tillverkningsföretag anställer, ökar företagets export till den personens hemland med nästan en procent, enligt ny forskning från Lunds universitet.”

Jasså? Så om Ericsson anställer 10 kineser, kommer företagets export till Kina att öka med 10%?  Varför gör de då inte det? Varför har bara 57 % av invandrarna jobb? Förstår inte Svenskt Näringslivs medlemsföretag sitt eget bästa?

Bergström menar till sist att invandring ökar tillväxten per capita och skapar “dynamiska effekter” som växer år efter år. Även detta påstående saknar vetenskapligt stöd. Decennier av tillväxtforskning har lärt fältet att ställa höga metodologiska krav. Tillväxtregressioner har visat sig vara väldigt känsliga för modellspecifikation och för vilka kontrollvariabler man inkluderar.

Levine och Renelt visade redan 1992 att nästan inga variabler hade ett robust samband med tillväxt per capita. Genom att ändra vilka andra variabler man har i regressionen så kan man få fram att nästan vilka variabler som helst antingen ökar eller minskar tillväxten. Sala-I-Martin förfinade metoden. En lösning var att göra tusentals eller miljoner beräkningar där man räknar på alla möjliga olika sätt. En variabel måste ha ett robust samband med tillväxt i en hög andel av specifikationer för att sägas vara kopplad till tillväxt. Invandring tillhör de variabler som saknar ett robust samband med per capita tillväxt, vare sig positiv eller negativ.

Det går att skapa en negativ eller positiv korrelation mellan invandring och tillväxt genom att välja period, länder och kontrollvariabler. Här är exempelvis en studie bland flera som visar ett negativ samband mellan invandring och tillväxt. Jan Ekbergs forskningsgenomgång från 2009 skrev angående tillväxt: “Det är även tänkbart att invandring påverkar tillväxten i BNP per capita och därmed genomsnittlig inkomstnivå för infödda. Frågan är emellertid komplicerad och än så länge finns mest hypoteser på området.”

Världens mest citerade invandringsforskare är Harvards George Borjas. Så sammanfattade Borjas forskning om migrationens påverkan på ekonomin: “The most important lesson of the research is that the economic impact of immigration will vary by time and place, and that immigration can be either beneficial or harmful”.

Andreas Bergström bör inte luta sig mot nationalekonomisk forskning om han inte känner till eller vägrar följa våra metodologiska krav.

Nu är det inte så att jag avfärdar tesen om “dynamiska effekter” från invandring enbart på basis av avsaknad av forskningsbelägg. Det går även att indirekt få ett hum om detta genom att exempelvis titta lokalt. Om invandring hade stora positiva dynamiska effekter som inte fångas i standardstudier borde vi tex. observera att kommuner med stor invandring klarar sig bättre.

De tre kommuner som har störst andel utomeuropeiska invandrare är Botkyrka, Södertälje och Malmö. För två decennier var samtliga tre kommuner ungefär genomsnittliga när det gäller förvärvsinkomster och skattekraft per capita. Idag ligger Botkyrka, Södertälje och Malmö bland de kommuner som visar sämst resultat oavsett vad man mäter. När ungefär kan vi förvänta oss att de ”dynamiska effekter” som Fores och Svensk Näringslivs utlovat kommer att materialiseras i dessa kommuner?

Om invandringspositiva liberaler inte är särskilt duktiga på att återge forskning korrekt så kompenserar de inte genom sitt sunda förnuft. Inget land har enligt internationella mätningar ett större gap mellan invandrares och inföddas humankapital än Sverige. Kommer Sverige verkligen att bli mer kunskapsintensivt och innovativt om man ökar  lågutbildades befolkningsandel genom invandring från tredje världen?

Bara 57% av alla invandrare och en ännu lägre andel bland utomeuropeiska invandrare i arbetsför ålder förvärvsarbetar överhuvudtaget. På vilket sätt genererar de utan arbete ”dynamiska effekter” i ekonomin? Exakt hur ökar invandring Sveriges BNP per capita med tanke på att invandrare i genomsnitt har 41% lägre förvärvsinkomster än inrikes födda? Ett gigantiskt inkomstgap som gradvis har växt sedan 1990? Är det inte mer troligt att invandring givet detta drar ned inkomsterna per capita? Är det inte det också exakt detta vi observerat i Malmö, Botkyrka och Södertälje, snarare än “dynamiska effekter”?

Det verkar heller inte slagit Bergström att finns negativa spillovereffekter från invandring. Ökad brottslighet, lägre tillit, undanträngningseffekter på arbetslösa, ökad inkomstojämlikhet och sämre skolresultat är några exempel. Varför är bostadspriserna i invandrartäta områden lägre? Om det fanns positiva spillovers från invandring borde vi ha observerat motsatsen.

Andreas Bergström är inte nationalekonom och inser inte själv varför det han skriver om handel, tillväxt och ”dynamiska effekter” framstår som smörja. När man inte kan komma till plus med riktiga kalkyler så går det alltid att dra till med “dynamiska effekter”, gärna “på lång sikt”. Svenska allmänheten lärde sig för länge sedan att “dynamiska effekter” i regel är ormolja från näringslivslobbyister. Det går att påstå vad man vill när man stoppar in antaganden om dynamiska effekter i skräpstudier. Professor Magnus Henrekson förklarar sin syn på den här sortens kalkyler i en intervju med Neo:

“Men det hävdas allt oftare inom borgerligheten att den invandring vi har är en ekonomisk tillgång, eller enkelt kan göras till en tillgång med lite justeringar av skatter och regler på arbetsmarknaden. Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts bok Migrationens kraft till exempel, eller Philippe Legrains bok Invandrare – Ditt land behöver dem, som nyligen har getts ut av tankesmedjan Fores. Men det bygger på väldigt skakiga resonemang och beräkningar.”

Strukturell oärlighet om invandringens kostnader bidrog till ett katastrofval för bland annat Folkpartiet. Överlevande folkpartister behöver dock inte oroa sig! Tankesmedjor som Fores, Migro och Reforminstitutet har dammat av Bo Lundgrens gamla valvinnare “dynamiska effekter”. Med detta effektiva budskap och med en förtroendeingivande ekonomisk-politisk talesperson i Erik Ullenhag är valsegern 2018 så gott som tryggad.

Paulina Neuding om fri debatt

Min vän Paulina Neuding har skrivit en utmärkt artikel om hur totalitär politiskt korrekthet håller på att slita samhället itu.

”Hur kan svenskarna vara så oberörda inför just denna nya klyfta i det svenska samhället? Svaret är en kombination av två företeelser: Svensk chauvinism och svensk historielöshet. Chauvinism, därför att svenskar tenderar att betrakta ett välordnat samhälle – kännetecknat av välfungerande institutioner, hög tillit och låg korruption – som sin unika arvsrätt, en av naturen given tillgång ungefär som skogen och malmen. Inte ens när ett parti med rötterna i Vit makt-rörelsen går upp i tio procent rubbas man i sin tro att ordning i samhället trots allt är defaultläget i Sverige. Att det går att fortsätta som förut.

Det andra är den svenska historielösheten. Svenskar förstår sitt samhälle som en produkt av socialdemokratisk politisk ingenjörskonst. Man underskattar den jordmån som gjorde folkhemsbygget möjligt. Det ger en övertro på vad politiken kan åstadkomma, och dess förmåga att laga det som är trasigt.”

Läs hela artikeln här.

Intervjuas i BBC om svensk invandring

BBC programmet The World Tonight gjorde nyligen ett inslag om det svenska valet, nyligen med fokus på invandringsfrågan. BBC-radio intervjuade bland annat mig om Sveriges misslyckande med att integrera invandrare ekonomisk, ca en minut in i programmet.

P.S

Notera att inslaget gjordes innan valet. BBC förutspådde korrekt vad valet främst skulle komma att handla om, nämligen migrationskrisen. Detta i kontrast med Sveriges egen politiska och mediala elit. De var mindre välinformerade om väljarströmningarna i sitt eget land och blev i många fall genuint förvånande över valresultatet. BBC lyckades bättre för att de skickade en riktig journalist som förutsättningslöst försökte förstå vad som pågick här och rapportera om det för sina lyssnare. Detta i kontrast mot svenska journalister som ofta är fångade i en bubbla av självcensur och ignorans de själva varit med och skapat.

Till och med vänsterliberala New York Times skakar på huvudet över utvecklingen i Sveriges. De gick nyligen till svidande kritik mot det svenska debattklimatet.

“In Sweden, a closely patrolled pro-immigration “consensus” has sustained extraordinarily liberal policies while placing a virtual taboo on questions about the social and economic costs. In Norway, a strong tradition of free speech and efficient administration has produced a hard-nosed approach about which refugees, and how many, to take in.”

“Sweden is very puzzling,” said Grete Brochmann, a leading Norwegian immigration scholar. The Swedes, she said, “are extremely liberal toward immigration, but they have a very authoritarian attitude toward debate about it.”

När det gäller fundamentala liberala rättigheter som debattfrihet och yttrandefrihet står New York Times numera en bra bit till höger om Folkpartiet och Nya Moderaterna.

Elefanten i rummet

Min kolumn för Realtid den här veckan handlar om valet.

“Reinfelds uppgörelse med Miljöpartiet hyllades som ett politiskt genidrag av liberala ledarsidor. DN skrev: ”Den visar viljan att ta ansvar i viktiga frågor och för detta ska inte minst Miljöpartiet ha en eloge. De sammantaget fem partierna berövar SD – i praktiken ett enfrågeparti – sin enda politiska fråga. Det är både listigt och demokratiskt rätt.”

Det är tveksamt om jag med facit i hand skulle beskriva Reinfeldts schackdrag som ”listigt”. Det ledde tvärtom till det katastrofval för Reinfeldt som vi nu konstaterat. Moderaterna tappade 4 procent direkt till SD mellan 2010 och 2014, nästan lika mycket som ett helt Folkparti.

Reinfeldt gjorde vad han kunde för att komma närmare Miljöpartiets vision om fri invandring. Sverige tar nu emot fler invandrare i relation till sin befolkning än USA:s rekord under den transatlantiska migrationen. Under Göran Perssons tid som statsminister beviljade Sverige i genomsnitt asyl till cirka 30.000 flyktingar och anhöriginvandrare per år. 2013 hade siffran ökat till cirka 70.000, vilket i sin tur ser ut att överträffas i år. De officiella kostnaderna för flyktingmottagande i statsbudgeten var cirka 8 miljarder per år när Alliansen tog över. Kostnaderna har ökat till cirka 25 miljarder 2014 och förväntas som bekant öka ytterligare de kommande åren.

När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans….
“När media rapporterar SOM-undersökningens resultat använder de istället ett subtilt trick för att vilseleda läsarna. De nämner att 44-45 procent stöder minskad flyktinginvandring, men nämner inte att det i SOM-undersökningen finns tre huvudsakliga svarsalternativ, inte två som det normalt gör. Läsaren lämnas därigenom med intrycket att en majoritet på 55 procent stödjer regeringens invandringspolitik, trots att det endast rör sig om cirka 30 procent.

Ett tecken på att någon är ljuger för dig är att man berättar att 40-45 procent i SOM-mätningen är för reducerad flyktinginvandring utan att nämna att långt färre är emot.”

Läs hela texten här.

Sorgebarnet Malmö

Min krönika i Realtid den här veckan handlar om vänsterstaden Malmö:

“Ingen större svensk stad har högre arbetslöshet och mer fattigdom än Malmö. Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar. Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner.

Det troligen enskilt viktigaste måttet på en kommuns ekonomiska välmående är förvärvsinkomster från arbete och företagande per invånare. SCB:s statistik för perioden 1991-2012 visar att reala inkomster per capita i hela landet växte med i genomsnitt 1,7 procent per år. I Malmö låg tillväxten på endast 1,1 procent per år, femte lägst av alla kommuner. Endast Botkyrka, Burlöv, Perstorp och Södertälje upplevde en sämre ekonomisk utveckling än Malmö.”

Vänstern har aldrig krävts på ett sammanhängande svar om varför det inte går bättre för staden där deras idéer slagit igenom mest. Varför har stadens massiva sociala satsningar inte fått bukt på arbetslöshet och segregation? Malmö snålar inte på kulturen – man bygger nu ett konserthus för sin symfoniorkester för 800 miljoner kronor. Är det rätt prioritering för en kommun som får 4 miljarder kronor årligen i bidrag från övriga landet? Malmö har nu varit en mångkulturell stad i decennier. När ungefär kan vi förvänta oss att de länge utlovade ”långsiktiga” vinsterna från flyktinginvandringen kommer att materialiseras?”

Läs hela texten här.

Diskuterar arbetsmarknad med Leif Pagrotsky

TV-kanalen EFN med fokus på ekonomi har en ny pragramserie ”Valet och kvalet”. I det första programmet om arbetsmarknaden är jag gäst tillsammans med Leif Pagrotsky. Vi diskuterar bland annat det nya arbetslösheten. Det lönar sig numera att arbeta, men det räcker inte för att lösa utanförskapet. Det nya problemet är många arbetslösa med låg utbildning och arbetslivserfarenhet är oanställningsbara.

Skriver om friskolor och PISA i Realtid

Min andra kolumn i finanstidskrifen Realtid handlar om orsakerna till Sveriges skolkris.

“I början av 1990-talet präglades skolan fortfarande av traditionell undervisning. Idag har Rousseauiansk pedagogik tagit över. Dessa ”progressiva” eller ”individcentrerade” pedagogiska teorier genomsyrar numera skolbyråkratin, akademin, lärarutbildningen och läroplanen.

Upprepning och memorering ses som förlegade reliker. Barn ska i stället lära sig googla efter information. Att bygga upp baskunskaper med så kallad ”korvstoppning” är något som ses ned på. Progressiv pedagogik präglas av föreställningen att fokus på baskunskap står i någon sorts motsatsställning till kritiskt tänkande och kreativitet. Lärarledda lektioner har minskat i betydelse till förmån för researchuppgifter och grupparbeten. Det finns likaledes en skepticism mot läxor och betyg.

Ansvaret att lära sig har samtidigt flyttats från de vuxna till barnen själva. En central idé är att intern motivation snarare än externa strukturer och incitament bör vara barnens drivkraft i skolarbetet. Läroplanen kräver således att lärare ska ”utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning”.

Det kanske enskilt största problemet är reducerad studietakt. Enligt det internationella testet TIMMS la svenska elever i genomsnitt 2,1 timme på matteläxor per vecka år 1982. Idag har siffran sjunkit till 1,1 timme per vecka. När barn från början anpassar sig till en låg studietakt är det svårt att öka den senare. Det är därför ingen egentlig paradox att svenska elever har allt lägre objektiv studiebörda men samtidigt säger sig vara mer stressade.”

Läs hela texten här.

Invandrares snittinkomst från förvärvsarbete 40 procent lägre än infödda

Diskussionerna om invandringens ekonomi fokuserar ofta på andel som arbetar. Inget västland är sämre på att integrera invandrare på arbetsmarknaden än Sverige. SCB skrev nyligen: ”År 2011 förvärvsarbetade 82 procent av de inrikes födda och 57 procent av de utrikes födda i åldrarna 20-64 år.”

Vad många inte inser är att de här katastrofala siffrorna ändå underskattar problemet. Bidrag till samhällsekonomin beror inte bara på andel som arbetar, utan även på arbetares snittlön. Lågavlönade bidrar mindre till offentlig sektor och samhällsekonomin än högavlönade. Inkomst är ekonomins mest centrala variabel, ett mått som sammanfattar viktiga variabler som andel i jobb, arbetade timmar och produktivitet i en siffra.

SCBs databas ”Inkomststruktur för hushåll efter inkomstkomponenter, födelseland och antal år i Sverige” innehåller intressanta siffror. Där rapporteras genomsnittliga inkomster från arbete och företagande för år 2012. Notera att SCB inte bara inkluderar de i arbetsför ålder, utan alla som är 18 år eller äldre. Siffrorna redovisas per konsumtionsenhet, vilket innebär att man justerar för hushållsstorlek.

Bland de i åldrarna 20-64 förvärvsarbetade år 2012 ca 82 procent av inrikes födda och 57 procent av utrikes födda. Ett alternativ till att titta på de i arbetsföra åldrar 20-64 är att inkluderar pensionärer och räkna förvärvsfrekvens för samtliga personer över 16 års ålder. I dessa åldrar förvärvsarbetade 61 procent av inrikes födda och 48 procent av utrikes födda år 2012. Gapet i förvärvsfrekvens bland de i arbetsför ålder är så stor att invandrare som grupp arbetar mindre trots att en högre andel är i arbetsför ålder.

Gapet är ännu större i samlade arbets och företagarinkomster. År 2012 var genomsnittsinkomst för inrikes födda enligt SCB ca 240,000 kronor per år medan det var 141,300 kronor per år för utrikes födda.

Immigincome

Trots att en högre andel invandrare är i arbetsför ålder har invandrare i genomsnitt 41 procent lägre arbetsinkomst än svenskfödda. Detta är jämförbart med inkomstskillnaden mellan svarta och vita i USA, där svarta i genomsnitt tjänar 42 procent lägre än vita. Alla svenskar känner till det enorma inkomstgapet mellan svarta och vita på andra sidan Atlanten. Att Sverige numera har lika stora ekonomiska klyftor mellan invandrare och infödda känner färre till. Varför ska man vara välinformerad om sitt eget land?

Inkomstgapet på 41 procent förklaras av att en lägre andel förvärvsarbetar och att genomsnittsinkomst per person i arbete är ungefär 25 procent lägre bland utrikes födda.
Eftersom invandrare har lägre genomsnittsinkomster betalar gruppen i snitt också in mindre i skatt. Svenskfödda betalade in drygt 80 procent mer i inkomstskatter per person än utrikes födda år 2012. Detta är aggregerade mått för hela samhällsekonomin, givetvis finns det många invandrare med hög arbetsinkomst som betalar in väldigt mycket i skatt. De utan arbetsinkomst eller med låg arbetsinkomst är dock en större andel, vilket drar ned gruppens genomsnittliga skattekraft.

Andel som förvärvsarbetar åldrarna 20-64, SCB år 2012:
Inrikes födda: 82 procent
Utrikes födda: 57 procent

Andel som förvärvsarbetar åldrarna 16 och över, SCB år 2012:
Inrikes födda: 61 procent
Utrikes födda: 48 procent

Genomsnittlig Löne- och företagarinkomst, åldrarna 18 och över, SCB år 2012:
Inrikes födda: 240.000 kronor
Utrikes födda: 141.300 kronor

Genomsnittlig inbetalade inkomstskatter, åldrarna 18 och över, SCB år 2012:
Inrikes födda: 85.500 kronor
Utrikes födda: 46.700 kronor

Det intryck som regeringen och media förmedlar är att migrationen går allt bättre och att invandrare blir ekonomisk integrerade any day now. Detta är rena fantasier. Tvärtom har situationen förvärrats sedan 1991. Detta medger exempelvis finansdepartementet i sin Fördelningspolitiska Redogörelse. Finansdepartementet räknar på disponibel inkomst, vilket till skillnad från siffrorna ovan även inkluderar bidrag i inkomster.

”De utrikes föddas position i inkomstfördelningen har försämrats mellan 1991 och 2012 (se tabell 1.3). En orsak till detta är att invandringsstrukturen har förändrats under perioden. Från att nästan helt ha dominerats av arbetskraftsinvandring har flykting- och anhöriginvandring kommit att utgöra en allt större del.”

Untitled
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inrikes födda har inkomstmässigt dragit ifrån invandrare sedan 1991. Invandrare har tappat mark relativt svenskfödda även under perioden 2006-2012. Regeringens egna siffror visar att det inte stämmer att invandrares ekonomiska integration förbättras, som Erik Ullenhag och Svensk Näringsliv hävdar. Snarare än att konvergera mot svenskföddas inkomstnivåer så divergerar gruppens snittinkomst.

Tills inte så länge sedan ansågs högern i Sverige åtminstone vara kompetenta på ekonomi. Idag har en PK-liberalism tagit över där flum och emotionella argument har ersatt seriös nationalekonomi. En del tycks på allvar tro att länder blir rikare av att kraftigt sänka arbetskraftens genomsnittliga produktivitet. Få tycks överhuvudtaget känna till att invandrare i genomsnitt bidrar med 40% mindre till samhällsekonomin. Att ökad invandring därför eroderar skattebaserna och pressar ned snittinkomster bekymrar därför inte landets elit. De har effektivt löst problemet genom att inte känna till siffrorna. Hjärntrusten på Svensk Näringsliv och Aftonbladets ledarsida har i stället gått samman och arbetat ut en briljant ekonomisk strategi för den moderna kunskapsekonomin:

Phase 1: Importera fattigdom från tredje världen
Phase 2: ???
Phase 3: Profit!