Sky’s the limit: ny prognos för asylkostnader

2016 års Vårbudget är nu ute. Den innehåller mycket intressant data om olika frågor som jag kommer att skriva om framöver. Låt oss börja med vårbudgetens största nyhet, kostnaderna för initial mottagning av flyktingar.

Att kostnaderna skulle öka har varit klart länge, men det är först nu vi har en exakt prislapp. Migrationskostnader var historiskt en relativt perifer utgiftspost men är idag avgörande för statsfinansernas utveckling. Ur Statsbudgeten: ”En stor del av utvecklingen av de offentliga finanserna framöver styrs av utvecklingen av migrationen. En särskilt stor utmaning är att på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt finansiera de kostnader som den kraftiga ökningen av antalet asylsökande 2015 innebär” samt “Utvecklingen av antalet asylsökande kommer att ha stor betydelse för finanspolitikens inriktning framöver”

Notera som vanligt att budgeten inte separat räknar på invandrares långsiktiga välfärdsutgifter som sjukvård och skola. Det som redovisas är de första årens kostnader för asylmottagning, det mesta i form av Migrationsverkets driftsbudget och Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag. Mer djupgående studier visar att invandring i Sverige utöver detta lett till långsiktiga nettokostnader då gruppen betalar in mindre i skatt än utgifter för välfärd och transfereringar.

Kostnaderna är uppdelade i utgiftsposterna ”Migration” samt  ”Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering”. Den senare utgörs består trots namnet nästan uteslutande om just asylmottagning och bara till någon enstaka procent går till jämställdhet. Dessa utgiftsposter ökar som förväntat kraftigt.

xxx

Budgetens bilaga innehåller en informativ tabell som sammanfattar samtliga budgeterade utgiftsposter mellan år 2005 och 2020. Kostnaden för asyl och etablering har ökat från ca 11 miljarder kronor år 2005 till 25 miljarder 2014 och ca 70 miljarder i år.

bilaga

I slutet av förra året kom regeringens Ändringsbudget med anledning av flyktingsituationen” som föreslog “ökade utgifter med 11 miljarder kronor. Merparten av detta är ett tillfälligt stöd till kommunerna och det civila samhället för att kunna hantera den rådande flyktingsituationen”. Detta ”resurstillskott på totalt 10 miljarder kronor till kommuner, landsting och civilsamhället” kommer varje år framöver och bör inkluderas i kostnaderna. Inklusive extra pengar till kommuner blir kostnaderna för asylmottagning ca 80 miljarder i år och mellan 87 och 89 miljarder kronor per år 2017 till 2020.

Totalsumman 2015 till 2020 hamnar i så fall på imponerande 478 miljarder kronor. Notera att detta är över flera år och ska ställas mot över sju tusen miljarder i intäkter under samma period, folkhemmet kommer inte att ruineras. Regeringen har redan skurit kraftigt i andra utgiftsposter som ulandshjälpen för att delvis finansiera invandringen. Efter införandet av id-kontroller och förstärkt gränsskydd föll antal asylsökande med ca 95 procent. Om Sverige håller fast vid dagens linje kommer kostnaderna på sikt att sjunka.

Nedan finns en graf med kostnaderna för utgiftsposterna Migration och Etablering samt resursförstärkning till kommunsektorn, justerat för inflation. Utgifterna i grafen är i 2016 års kronor och justerar för att en del av ökningen i utgifterna framöver är inflation.

cost

80-90 miljarder kr per år kan jämföras med UNHCRs finansiering förra året på knappt 30 miljarder kronor för ca sextio miljoner på flykt. Budgeten för FNs flyktingorgan är dubbla detta, men de fick som vanligt endast in hälften av vad de begärde: “by the end of 2015, the Office anticipates being able to cover only 47 per cent of its comprehensive budget. Thus, more than half of the needs of populations of concern will remain unaddressed, further exacerbating their vulnerability; contributing towards onward displacement; and undermining the potential stabilization of crises and the ever more challenging search for sustainable solutions”. 80-90 miljarder kr kan också ställas mot världens samlade humanitära bistånd på, mathjälp, nödhjälp, flyktingprogram, medicinsk bistånd och annat på uppskattningsvis 20-30 miljarder dollar per år.

un

Andra sätt att utrycka summan som många kanske har lättare att relatera till är att 80-90 miljarder kr motsvarar ungefär en miljard quattro stagionis med Fanta eller ca tio gånger Sveriges årliga rödvinsförsäljning.

Läckta interndokument om arbetet i regeringskansliet

Imorgon 13 april släpps vårpropositionen. En anonym källa inom regeringskansliet har läckt prememorior till bloggen som ger en intressant inblick i arbetet med vårbudgeten. Dokumenten kan läsas nedan, det senare uppdelat i två filer av utrymmesskäl.

Budget

Arbetslöshet_del1

Arbetslöshet_del2

Inför nästa budgetproposition får departmenten skarpa mandat att omprioritera för att hantera utgiftsökningen. Finansdepartementets statssekreterare Max Elger medger i ett brev till samtliga statssekreterare: ”Det stora antalet asylsökande innebär oförutsedda och på kort sikt ofrånkomliga utgiftsökningar. För att säkerställa marginaler under utgiftstaken krävs kostnadskontroll på alla områden.”

Det är sedan tidigare beslutat att ett sekretariat etableras för att samordna effektiviseringar och besparingar inom alla departement: ”Verksamhetsöversynerna är en möjlighet för departementen att med stöd av sekretariatet ta fram underlag till regeringen som identifierar effektiviseringar och möjligheter till minskade kostnader för staten, för att på så sätt frigöra resurser för nya reformer.”

Även när det gäller arbetslöshet finns en centraliserad mobilisering där finansdepartementet begär att samtliga departement ska delta i arbetet: ”Målet för regeringens sysselsättningspolitik är att arbetslösheten i Sverige ska vara den lägsta i EU 2020. Arbetslösheten ska minska genom att antalet personer som arbetar och antalet arbetare timmar i ekonomin ökar. Som ett led i detta arbete har varje statsråd tilldelats ett kvantitativt beting om åtgärder för lägre arbetslöshet. Betinget avser åtgärder inom respektive statsråds ansvarsområde.”

En intressant fråga är hur interna riktlinjer hanterar frågan om riktig reduktion av arbetslöshet kontra trixande med definitioner. Överlag tycks fokuset glädjande nog vara på faktisk arbetslöshet. Direktiven till departmenten säger exempelvis:

”Statistikeffekt. Åtgärder som genom sin utformning innebär at individer byter status från arbetslöshet till sysselsättning eller till utanför arbetskraften innebär att arbetslösheten minskar under den tid som individen befinner sig i åtgärder. Detta kallas statistikeffekt och påverkar inte arbetsmarknadens funktionssätt. Ett exempel på detta är utbildningsåtgärd som innebär att arbetslösa byter kategori till “utanför arbetskraften”. Så länge de deltar i åtgärden räknads de inte som arbetslösa i den mån de inte längre söker arbete. Om inte utbildningen har några effekter på deras chanser att få ett jobb i framtiden (behandlingseffekt, se ovan) har inte åtgärden någon varaktig effekt på individens arbetslöshetsrisk.”

Det finns dock passage där direktivens fokus är på arbetslöshet som mått snarare än riktiga jobb: ”Åtgärder som innebär att personer som befinner sig utanför arbetskraften får sysselsättning har i stort sett ingen effekt på arbetslösheten. Åtgärder som exempelvis ökar sysselsättningschanser för personer över 65 år kan påverka sysselsättningsgraden men kommer endast marginellt minska arbetslösheten då alternativet till sysselsättning för denna grupp är att vara utanför arbetskraften som pensionärer.”

För pensionörer är detta kanske inget viktig fråga, men problemet är att nära 30 procent av utomeuropeiska invandrare i arbetsför ålder också är utanför arbetsmarknaden. De arbetar inte, men söker överhuvudtaget inte jobb och räknas därför inte som arbetslösa. Att få denna grupp i arbete skulle av definitionsskäl inte reducera arbetslöshet. Regeringens direktiv hintar här att dessa grupper inte bör prioriteras i arbetet att uppfylla vallöftet om Europas lägsta arbetslöshet år Europa 2020.

Regeringens interna direktiv upprepar även den absurda definitionen av begreppet sysselsättning: ”En person räknas som sysselsatt om denna har lönearbetat minst 1 timme under referensveckan eller hade ett arbete som han eller hon var frånvarande från. Personer som är frånvarande från jobbet på grund av sjukdom eller föräldraledigheter räknas alltså som sysselsatta”

Detta är i rättvisans namn en standarddefinition som man inte drar några slutsatser från. Det är hursomhelst alltid värt att hålla i minnet att ”sysselsatt” inte är detsamma som jobb där man inkluderar både de som jobbar en timme i veckan och sjukskrivna.

Det kanske mest intressanta i denna korta inblick i arbetet bakom scenerna är regeringens tydliga medvetenhet om invandrares massiva utanförskap. En graf i prememorian jämför arbetslöshet bland olika grupper. Arbetslösheten bland inrikes födda vuxna är 3-6 procent. Arbetslöshet bland utomeuropeiska invandrare med förgymnasial utbildning (hälften av nyanlända) har ökat sen år 2007 och ligger på 35 procent medan arbetslöshet bland övriga utomeuropeiska vuxna är 15-19 procent. Som nämndes tidigare tilkommer de som är helt utanför arbetsmarknaden till detta.

a

En annan graf visar jobbchanser för de som är arbetslösa, det vill säga sannolikhet att lämna arbetslöshet till jobb. Utomeuropeiska invandrares jobbchanser har tvärsemot vad som ofta hävdas sjunkit sen 2007 och ligger på ca fyra procent, medan jobbchans för inrikes födda utan funktionshinder är tre gånger högre. Smått slående att grafer som skickas intern inom regeringenskansliet visar att jobbchansen för arbetslösa utomeuropeiska invandrare är strax lägre än för arbetslösa funktionshindrade.

b

Oavsett ministrars retorik när kameran är på så har de eller åtminstånde deras näramedarbetare sett dessa siffror.

Gäst i premiär av Aschberg Direkt ikväll 22.00, direktsänt TV3

Bloggen har som ni vet inte uppdaterats på två månader. Inom kort kommer resultatet av uppehållet i form av ny bloggdesign, ett nytt Youtubekanal samt uppdatering om bokprojektet. Under tiden lägger jag ut några medieframträdanden.

Framstående tidskrif Foreign Policy rapporterar om Sverige. “Little Sweden has taken in far more refugees per capita than any country in Europe. But in doing so, it’s tearing itself apart….

Tino Sanandaji, an economist and critic of refugee policy whose work has become so controversial in the Swedish media that he asked me not to name his university, says while 82 percent of adult Swedes are in the workforce, only 52 percent of immigrants from non-Western countries are — a gap that has grown rapidly in recent years. (Since virtually all Swedish immigrants arrived as refugees, the two words are often used interchangeably.) While only one-fifth of Swedes fail to graduate from high school, the figure for immigrants is one-third.

Sanandaji points out that the consequence for Sweden’s generous state is a sharp increase in welfare payments, 60 percent of which go to immigrants. Sanandaji predicts that the new refugees will have an even harder time adjusting than their immediate predecessors have. Despite widespread reports that Syrian refugees are drawn largely from the educated middle class, statistics compiled by the Swedish Migration Agency show that half the new arrivals do not have a high-school degree, and one-third have not progressed beyond ninth grade.”

 

Intervjuad i Zero Hedge, en en finansblogg med så kallad österikisk inriktning. Utdrag.

ET: All that being said, even if they are able to control the borders you already have a large immigration population which is projected to steadily grow as a percentage of total, with all the gaps and demographic imbalances we talked about. So is Sweden close to the brink?

TS: No, I don’t think we are close to the brink yet. Adam Smith, the famous economist, replied to a concerned British friend after the breakaway of the American colonies that there’s a great deal of ruin in a nation. This means that well organized nations can quickly recover. You can do a lot of damage but you can recuperate. Sweden’s future is in the hands of the Swedes.

…Anyhow, in the short run you will continue to see shocking headlines from Sweden. The recent inflow has overloaded the system to a point where we are experiencing a crime wave. And absurd things are happening, things nobody has almost seen before: mass assaults on women by large gangs of men, lots of fighting with knifes or scolding water, murders, acid thrown in faces of women, rapes, abuse of minors, rapes of young boys… Headline after headline of horrific stuff.

Swedes always like to say that “we don’t want it like the United States”; I joked it’s almost becoming too late for that, now the best Sweden can hope for is “we don’t want it like the Game of Thrones”. The inability of the European leadership to deal with the crisis is at once surreal and fascinating, almost like witnessing a Donald Duck version of the fall of the Roman Empire in real time.

 

Igår var jag en av gästerna i Premiär för Aschberg Direkt, länk här.

 

Nya avslöjanden i Wolodarskiaffären, Norska journalistförbundets tidning Journalisten bekräftar mörkläggning

Ansedda Journalisten ges ut av norges journalsitförbund Norsk Journalistlag. Anklagelserna mot Dagens Nyheter av invandringskritiska tablioden Nyheter Idag har hittintills inte undersökts vidare av svensk media. Norska Journalisten har däremot intervjuat den polispsykolog och den polisman som tipsade DN om övergreppen i augusti, och skriver att de “framstår som trovärdiga källor”. Journalistens artikel “Övergrepp mot unga flickor, ett halv års tystnad  i svenska medier” bekräftar de explosiva anklagelserna mot DN, och måste beskrivas som ett bombnedslag i den växande Wolodarskiaffären.

journalsiten

Utdrag: “Två dagar efter konserten blev Dagens Nyheter kontaktade av en psykolog som hade varit närvarande. Eftersom han hade arbetat på uppdrag av polisen i många år fick han mycket information både på plats och i efterhand. Psykologen såg till att tidningen också fick kontakt med polisinspektören som jobbade under festivalen. Dagens nyheter publicerade inte källornas information. Det verkar som att redaktörerna bara pratat med polismannen i några sekunder. Polismannen säger att han ringde till journalisten minst fem gånger utan att få prata med henne. Tidningen har å sin sida sagt att de inte fick informationen bekräftad, men har inte gått närmare in på vilka ansträngningar de faktiskt gjorde.”

Nyheter Idag har publicerat vad de menar är ett SMS från DNs Hanne Kjöller till polismannen som vittnade händelserna och försökte få DN att skriva om de.

sms

 

 

 

Journalisten skriver vidare:

“Polisinspektören har alltså varit i kontakt med DNs reporter Hanna [sic] Kjöller efter att psykologen kopplat samman dem. Men han kan inte berätta vad som hände och fick senare inte kontakt med tidningen. Nu säger Dagens Nyheter att de inte lyckades få psykologens information bekräftad och hänvisar till att de bara hade en enda anonym källa.”

Den förklaring som förts fram av DNs redaktionschef Caspar Opitz är “Vi hade gärna gjort samma nyhetsjobb i somras, om vi bara hade fått bekräftat att detta var en stor och omfattande händelse. Vi kom inte längre än en källa, som ville vara anonym och inte arbetade hos polisen”

Journalisten bekräftar att det finns inte en utan två vittnen och att en polis har varit i kontakt med DN. Det verkar som att tidningen inte bara är skyldig till mörkläggning i augusti utan har ljugit i ett försök till coverup de senaste dagarna. DNs Caspar Opitz ger inga förklaringar till Journalisten annat än att Nyheter Idag är en högerpopulistiskt hatsite, trots att Journalistens artikel inte baseras på Nyheter Idag utan på intervjuer med psykologen och polismannen.

“Til oss skriver Opitz at han har ekstemt mye å gjøre og ikke rekker å snakke med Journalisten. Vi innvender at det er synd om vi må viderebringe kritikk av Dagens Nyheter uten å få stille dem spørsmål og få kommentarer fra redaksjonsledelsen. Han svarer kort: «Hej igen Helge, du får själv välja om du vill citera anklagelser från en högerpopulistisk hatsajt eller inte»

Journalistens artikel kan läsas här.

Det är extra pinsamt för den svenska journalistkåren att det krävdes en norsk tidning att granska och bekräfta anklagelserna mot DN. En artikel i New York Times kontrasterade debattklimatet i Sverige med mer öppna Norge: “In Sweden, a closely patrolled pro-immigration “consensus” has sustained extraordinarily liberal policies while placing a virtual taboo on questions about the social and economic costs. In Norway, a strong tradition of free speech and efficient administration has produced a hard-nosed approach about which refugees, and how many, to take in.

Uppdatering: vänliga läsare har översatt Journalistens artikel till svenska:

Övergrepp mot unga flickor – ett halvt års tystnad i svenska medier

Journalisten talade med anonyma källor som varnade Dagens Nyheter.

– Jag var på jobbet under festivalen We are Sthlm två eller tre kvällar, berättar en svensk polisinspektör för Journalisten.no. Vi kallar honom “Lars”, som är det namn han fått av Nyheter Idag.

– Det var illa.

Övergreppen mot unga flickor på konserterna i Kungsträdgården i augusti har fått stor uppmärksamhet i svenska och norska medier efter att de blev kända i helgen. Den stora, svenska tidningen Dagens Nyheter har avslöjat att polisen höll tyst om händelserna, men har också själv fått kritik för att mörklägga sin egen roll.

Tidningen blev varse två dagar efter den sista konserten i somras, men följde inte upp händelsen. Den invandringskritiska, lilla nättidningen Nyheter Idag angriper Dagens Nyheter och får själv kritik för att vara en “konspiratorisk hatsite”.

Journalisten.no valde att prata direkt med nättidningens källa.

Började 2008

– Var ni förberedda? frågar vi polisinspektören.

– Det är inte ett helt nytt fenomen, även om det framställs så. Första gången jag såg dessa gäng var under festivalen Ung08 i Stockholm, alltså för 7– 8 år sedan. Då var problemet att man rånade i grupper, säger polisinspektören.

– Personrånen var uteslutande riktade mot svenska eller ljusa pojkar och alla rånarna bestod av invandrargäng. Det ledde till att de svenska ungdomarna knappt kunde vara på festivalen. Gick de in på konserten fick de stryk. Stod de utanför blev de rånade.

Polismannen förklara ensidigheten i brotten med att svenska ungdomar sällan går på konsert i stora grupper. De är oftast två– tre tillsammans, medan förortsgängen är tio– tolv stycken. Och svenskarna kan ha mer pengar och dyrare saker.

Dessutom är det liten risk att rånarna ska träffa på offren igen. De bor på olika ställen.

De senaste åren har sexuella övergrepp mot flickor präglat festivalen, enligt “Lars”.

Få anmäler

– Samordningschefen sade under förberedelserna att det har blivit ett stort problem. Han bad oss avlägsna gängen enligt polislagens paragraf 13 och anhålla eller avvisa beroende på bevisunderlaget.

Normalt blir få personer anhållna och anklagade. Det kräver vittnen som vill anmäla, och polisen griper delsvis in för att förebygga. Under fjolårets festival blev de flesta bortkörda från konsertområdet.

Polismannen säger att runt 200 personer blev omhändertagna under festivalens lopp.

– Varför är det naturligt att bara bortföra personer om mycket unga flickor blivit utsatta för trakasserier?

– Om det är gäng på 10 personer har några tafsat, några har klämt och några har stått runt omkring. Om vi får upplysningar som kan ligga till grund för åtal kan det bli fråga om anhållan. De andra släpps.

Han berättar att flickorna som skriker för att väcka uppmärksamhet sällan anmäler när polisen ingriper mot gängen. Därför saknas grund för åtal.

– En ung flicka var först livrädd för att säga ifrån. Då skulle hon bli hemkörd och inte fått lov att gå på festivalen dagen efter. Men det som hände kommer säkert följa efter henne under lång tid.

Tyst förra året

Det fanns många ögonvittnen till att polisen ingrep mot pojkar och unga män som antastade ned till omkring 13 år gamla flickor framför scenen där Zara Larsson uppträdda på festivalens avslutningskonsert 15 augusti i fjol. Arrangörer, säkerhetsvakter och frivilliga såg att dussintals hämtades ut från folkmängden och fördes till polisens tält.

Troligen registrerades inte namnet på de flesta. Många blev bortkörda. En person dömdes senare.

De flesta eller alla som blev bortkörda från festivalen var invandrarungdomar. Många var enligt källan så kallade “ensamkommande”, alltså ensamma, afghanska asylsökare. De agerade i grupp och flickorna hade inget att sätta emot.

Två dagar efter konserten blev Dagens Nyheter kontaktade av en psykolog som hade varit närvarande. Eftersom han hade arbetat på uppdrag av polisen i många år fick han mycket information både på plats och i efterhand. Psykologen såg till att tidningen också fick kontakt med polisinspektören som jobbade under festivalen.

Suddiga skuggor

Dagens nyheter publicerade inte källornas information. Det verkar som att redaktörerna bara pratat med polismannen i några sekunder. Polismannen säger att han ringde till journalisten minst fem gånger utan att få prata med henne. Tidningen har å sin sida sagt att de inte fick informationen bekräftad, men har inte gått närmare in på vilka ansträngningar de faktiskt gjorde.

Det skrevs inget om övergreppen i Dagens Nyheter under sommaren, och heller inte i andra svenska medier. [anmärkning: tidigare års övergrepp togs upp av SR i augusti inför årets festival] I det första omnämnandet av händelserna i fredags, skrev tidningens medarbetare Lasse Weirup att det för honom var oklart varför medierna inte fångat upp händelserna.

Övergreppen i Köln på nyårsnatten ledde till att den svenska tidningen plockade upp tråden så långt i efterhand.

De två svenskarna som vände sig till Dagens Nyheter och senare har pratat med Nyheter Idag, har valt att vara anonyma med hänsyn till sitt arbete och anseende. Vi har inte haft tillfälle att träffa dem, men har genomfört långa telefonintervjuer. De framstår som trovärdiga källor.

Inte ett nytt fenomen

Polisinspektören har alltså varit i kontakt med DNs reporter Hanna [sic] Kjöller efter att psykologen kopplat samman dem. Men han kan inte berätta vad som hände och fick senare inte kontakt med tidningen. Nu säger Dagens Nyheter att de inte lyckades få psykologens information bekräftad och hänvisar till att de bara hade en enda anonym källa.

“Lars” var bara en av många poliser som deltog i ordningsarbetet i Kungsträdgården.

– Förväntade ni er att medierna skulle belysa övergreppen?

– Ingen erfaren polis är förvånad över att det inte får uppmärksamhet.

– Varför?

– Man vill inte beskriva verkligheten som den är. Den är obekväm och överensstämmer inte med vad man har bestämt sig för. Det är som om propaganda rullas ut.

Upplopp i förorterna

“Lars” säger att han slutat att läsa Dagens Nyheter efter oroligheterna i svenska förorter som Rinkeby, Tensta och Husby 2013.

– Jag var i fält överallt och jobbade mycket de veckorna. Det jag läste stämde helt enkelt inte.

Såhär beskriver han arbetet i Stockholms förorter:

– Vi kan inte lämna bilen för att genomföra ett uppdrag. Vi måste också ha någon som vaktar fordonet. När man ger sig ut blir man snabbt omringad av 15– 20 stycken, halvt eller helt maskerade. De frågar vad vi gör där och säger att vi ska passa oss. Man kan inte ingripa, och måste akta sig för sten och peklaser som skadar ögonen.

– Jag känner inte igen mig i medierapporteringen. Folk borde få chansen att skapa sig en egen uppfattning baserat på att man berättar som det verkligen är.

Otroligt lätt att få bekräftat

– DN har förklarat att de inte lyckades få in uppgifterna i augusti. Att du inte fick kontakt kan ju skyllas på misstag eller missförstånd. Hur svårt skulle det vara att få händelserna i Kungsträdgården bekräftade?

– Det hade varit lätt, otroligt lätt. Journalister ringer varje dag till arresten och till jourhavande och frågar: Hur är ordningssituationen? Hur många är anhållna eller tagna i förvar? Hur är situationen där och där?

– Får de sanningsenliga svar?

– Det händer aldrig att den polis som svarar inte berättar hur många som är anhållna eller tagna i förvar.

– Och det är inte bara polisens närvaro. Det är arrangörer, ordningsvakter, mammor och pappor, socialtjänsten, kyrkan. Det är tätt med folk från samhällets sida. Och det som händer, händer trots samhällets stora närvaro.

– Hur hade det varit om det inte fanns en stor närvaro av vuxna?

– Då hade det varit Köln.

Vi frågar polismannen om hans bild av situationen i Stockholm är präglad av att han är negativt inställd till stor invandring eller av andra politiska uppfattningar.

– Jag skulle säga tvärtom. Mina politiska uppfattningar är färgade av jobbet. Jag har en ung dotter och är orolig för hennes uppväxt här. Systemet har havererat i förorterna, ändå hade vi både tid och råd när allt detta började. Nu gör vi det utifrån andra förutsättningar. Jag förstår inte hur det ska kunna gå ihop. Vi kommer att stå inför problem som får de nuvarande att framstå som banala.

– De gick målmedvetet mot scenen

Polispsykologen var som privatperson på plats under Zara Larssons konsert på Kungsträdgården tillsammans med några unga släktingar. Han var alltså inte där i arbetet, men stödjer den bild som polisinspektören ger.

Han insisterar på anonymitet med hänsyn till sitt känsliga yrke och för att han vill kunna behålla sina uppdrag. Vi kan kalla honom “Gunnar”.

– Jag ser grupper av män, polisen sa att de var från Afghanistan, som målmedvetet gick rakt mot folkmängden framför scenen med huvorna uppdragna. Många såg väsentligt äldre ut än 20. Polisen och vakterna plockade kontinuerligt ut några av dem från folkmängden och poliser berättade att de hade överfallit unga flickor.

– Jag såg detta själv, för de var inne i folkmassan. Polis och vakter såg inte övergreppen själva, därför kunde de inte anhålla.

– Vad hände med dem?

– De blev släppta, ingen blev häktad. Många av flickorna försvann. Och det var omöjligt att säga vem som gjorde vad. De bildade en vägg. Ofta knuffade de ned flickorna på marken och tog dem på brösten, mellan benen och på rumpan. Det var mer sexuellt än rån. Det handlade om sex, inte om pengar.

10 av 10 sa att de hade blivit antastade

Psykologen säger att övergreppen verkade vara organiserade. De kom i grupper, lugna, förberedda med huvorna på. De verkade målmedvetna och gick rakt in i folkmängden. Det började när det blev mörkt. Atsmofären var helt annorlunda när det var ljust, säger han.

– En av mina släktingar pratade med några av flickorna, ca 10 stycken. Alla sa att de hade blivit tafsade på. Inte några av dem, utan alla. En sade något som jag fortfarande minns: “Men jag antar att jag får vänja mig vid det”.

– Det är något av det värsta jag har hört. Många var väldigt unga, jag såg flickor som måste ha varit 13.

Räknade med mediabevakning

Eftersom det var så mycket folk där, så mycket polis, organisatörer och vakter, räknade polisen med att han skulle få läsa om det i tidningarna nästa dag.

– Jag var chockerad över hur många människor som gjorde detta. Dagen efter såg jag ingenting i medierna, inte ett ord.

Han bestämde sig för att ge DN ett tips så att de skulle kunna skriva om det. Han valde skribenten Hanne Kjöller eftersom hon hade skrivit om kontroversiella saker förut.

– Jag skickade ett mail den 17 augusti, det är mailet som Chang (Chang Frick som driver nättidningen Nyheter I dag [sic], journ.anm.) har en bild på.

– Hon kontaktade mig strax därpå och var väldigt intresserad. Jag berättade för henne vad jag har berättat för dig, men jag berättade inte direkt att de troligtvis var från Afghanistan. Jag pratade bara om “män” och “pojkar”.

När han under samtalen med Kjöller nämnde att polisen hade sagt att det stora flertalet var från Afghanistan och att några av dem precis hade kommit till Sverige ändrades tonen, säger “Gunnar”.

– Jag tänkte direkt att hon trodde jag var rasist. Hon ställde inga frågor om angriparna.

Men hon sa att hon skulle kontakta polisen. Jag gav henne kontaktinformation till polisinspektören.

”Jag blev rasande”

– Men hon växlade ju bara några ord med honom. Jag räknade med att hon hade fegat ur eftersom frågan var för känslig. Jag blev rasande.

Psykologen tipsade senare Svenska Dagbladets kommentator Per Gudmundsson, men han svarade inte.

– Jag kände mig helt maktlös. Båda två skriver om saker som få vågar prata om, så jag antog att det inte gick. Klimatet här i Sverige är absurt.

– Nu skriver Dagens Nyheter att de kollat upp men inte fått det bekräftat. Det är omöjligt. Om de hade gjort 10 minuters research hade de hittat någon som skulle kunna bekräfta min historia.

DNs Hanne Kjöller tog kontakt med psykologen igen efter övergreppen i Köln på nyårsnatten. Han hävdar att hon förklarat fadäsen i augusti med att redaktionschefen för tidningens Stockholmssektion menade att upplysningarna “lät som fabrikationer från Sverigedemokraterna”. I de nya samtalen med psykologen ska hon ha förnekat det uttalandet.

Tidningen svarar inte

Svensk polis har de senaste dagarna erkänt att det var ett misstag att inte upplysa offentligheten om övergreppen under “We Are Sthlm” i somras. Rikspolischefen har antytt att man dolde det pga politiska mål.

Nyheter Idag tycker att Dagens Nyheter ska ta sin del av skulden för att händelserna blev mörklagda och skriver att tidningen ljuger i sina förklaringar. Nättidningen har knappt fått komma till tals i svenska medier efter kritiken, utan har blivit stämplad som högerextrem och mediekritiken som “ett drev”.

Chang Frick har bakgrund i Sverigedemokraterna. Han påpekar att Nyheter Idag är anslutna till det pressetiska systemet i Sverige.

Vi har kontaktat Dagens Nyheter för att få deras kommentar till kritiken. Det är redaktionschef Caspar Opitz som hanterar saken. Han har låtit sig intervjuas av svenska Journalisten och några andra medier.

Till oss skriver Opitz att han har extremt mycket att göra och inte hinner prata med Journalisten. Vi menar att det är synd om vi måste förmedla kritik mot Dagens Nyheter utan att få ställa frågor till och få kommentarer från redaktionsledningen. Han svarar kort:

“Hej igen Helge, du får själv välja om du vill citera anklagelser från en högerpopulistisk hatsajt eller inte”, och hänvisar till uttalanden han har gjort till sin egen tidning och journalisten.se.

Working Paper om entreprenörbeskattning

Här är ett ny studie av mig och professor Magnus Henrekson om optionsbeskattning och entreprenörskap, som nu finns som IFN Working Paper.

Stock Option Taxation and Venture Capital Activity: A Cross-Country Comparison

“One response to uncertainty and transactions costs in VC-finance is to compensate founders (and other key personnel) with stock options under complex contracts. Entrepreneurs are granted stock options contingent on firm performance, vesting and other criteria. While most countries tax stock options as labor earnings, the United States allow them to be taxed at a low capital gains tax rate. The interaction of favorable tax treatment and inherent advantages has led to near universal use of stock options in American venture capital deals, while this remains less common in Europe.

The effective tax treatment of stock options depends on tax practices and is not readily observed using statutory tax rates. We asked the local offices of the tax consultancy firm PwC to calculate the effective tax rate for a standardized entrepreneurial case in 22 countries, finding that countries with favorable tax treatment have more VC activity. One advantage of this tax policy is that it narrowly targets entrepreneurial startups without requiring broad tax cuts”

 

Told you so

Migrationsverket rapporeterar färre än 150 asylsökande igår. DN medger:

”Antalet personer som söker asyl i Sverige har minskat sedan id-kontrollerna infördes. Minskningen är särskilt påtaglig i Malmö. Skånepolisen tror att flyktingar kommer att söka andra vägar in i Sverige. Antalet personer som söker asyl i Sverige har minskat sedan id-kontrollerna infördes. Minskningen är särskilt påtaglig i Malmö. Skånepolisen tror att flyktingar kommer att söka andra vägar in i Sverige.

Den 4 januari infördes id-kontroller på bussar, tåg och färjor som går från Danmark till Sverige. Dagen före sökte 203 personer som anlänt till Malmö asyl i Sverige. Tre dagar efter sökte 42 personer i Malmö asyl, alltså omkring en femtedel så många. Det totala antalet asylansökningar i Sverige den dagen hamnade på 148 jämfört med 236 dagen före kontrollerna infördes. – Den största förändring vi kunnat se är att nästan inte några alls kommer in till Hyllie station. Det är en direkt förändring efter id-kontrollerna, säger Eva Gun Westford vid Skånepolisen.

Medan det i stort sett inte ankommer några flyktingar till Hyllie station längre har det kommit upp till 40 personer per dag med färjan från Tyskland till Trelleborg. – Vi har sett en förändring där fler verkar dra sig till Trelleborgsbåtarna. Det är det enda sättet att komma över Öresund nu utan att behöva kontrolleras, säger hon.

Polisen i Skåne har stärkt sina kontroller över de bilar som kommer över Öresundsbron sedan id-kontrollerna infördes för tågtrafiken. Eftersom ingen id-kontroll görs på den danska sidan av Öresundsbron gör polisen i stället en gränskontroll på den svenska sidan. – Vi har en partiell gränskontroll på bron. Polisen är där dygnet runt, och de senaste dagarna har vi kontrollerat 95 procent av fordonen, säger Eva Gun Westford.”

Kommer ni ihåg när alla från Anders Danielsson till regeringen till Centerpartiet till media i flera månader insisterade på att flyktingtrycket är bortom Sveriges kontroll? De ljög.

Andra länders erfarenhet bevisade att påståendet var uppenbart inkorrekt när exempelvis Gustav Fridolin hetsade mot gränskontroller som “rakbladsstängselspolitik”, hävdade att det inte skulle funka och bröt mot internationell rätt. “Det skulle kräva att du bygger en mur runt Sverige eller satte upp stängsel. Och Sverige skulle då behöva utträda från alla internationella konventioner”.

Flyktingkrisen orsakades inte av mystiska krafter bortom vårt förstånd eller en icke-existerande upptrappning av våldet i mellanöstern. Det berodde i grunden på att EUs externa gränsskydd kollapsade, och började snabbt lösas när Sverige återinförde sitt gränsskydd. Allt annat är detaljer, non sunt multiplicanda entia sine necessitate. Tänk om någon hade sagt detta om och om igen i flera månader. Hate to say I told you so, but hell, I told you so.

Majoritet för restriktiv flyktingpolitik

I september i år kom DN/Ipsos kontroversiell mätning om flyktingopinion. Mätningen är en av de få på senare år där gruppen som vill ta emot fler flyktingar är större än de som vill ta emot färre. Som vanligt finns även en tredje stor grupp som inte tar ställning.

DN/Ipsos september
Ta emot fler: 44%
Ta emot färre: 30%

Mest anmärkningsvärt var DN/Ipsos slutsats att 56 procent av Sveriges befolkning ville ta emot flyktingar i sitt eget hem. Av dessa angav 31 procentenheter att de ville och kunde ta emot flyktingar i sitt hem medan resten angav att de ville men inte kunde. Om man ska tro DN/Ipsos var det bara 38 procent av Sveriges befolkning som inte ville ta emot några flyktingar i sina hem.

Ipsos22222

Det är svårt att hitta hur många svenskar som faktisk öppnat sina privata hem för flyktingar, men det tycks röra sig om en bra bit färre än en promille av befolkningen. Det är svårt att tro att flera miljoner svenskar genuint ville ha flyktingar boende hemma hus sig några månader sedan men att bara några hundra faktiskt öppnade sina hem. En mer trolig förklaring är att många ger socialt sanktionerade svar i personliga telefonmätningar snarare än vad de egentligen tycker.

Man bör därför vara skeptiskt till svaren gällande flyktingpolitik i personliga telefonmättningar. En annan problem med DN/Ipsos outlier-mätning är att flera av Ipsos frågor uttryckligen nämner ”Syrien”, trots att de flesta asylsökande inte är från Syrien. Det är ett sätt att påverka svar på dessa och andra frågor genom psykologiskt priming. Det är troligen så att DN/Ipsos redan i september överskattade opinionen. Efter de senaste månadernas mödosamma kampanjande får dagens mätning av Ipsos betraktas som något av en kaldush för DN.

DN/Ipsos december
Ta emot fler: 19%
Ta emot färre: 55%

dn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Endast 8 procent av allmänheten vill ta emot betydligt fler flyktingar medan 34 procent vill ta emot betydligt färre. Det kan vara underhållande att läsa DNs spinn om varför opinionsläget skiftat. Eller som DN neutralt utrycker det, varför “opinionen kantrat igen”.

”Dagens DN/Ipsos är inte lätt att tolka. En majoritet av väljarna vill ta emot färre asylsökande, men vilken siffra har de i bakhuvudet när de svarar på frågan? Antalet har ju varierat, från omkring tusen i veckan i våras till som mest över tio tusen under en vecka i början av november.  Den som ville ta emot fler flyktingar i våras kan svara att hen vill ta emot färre nu, utan att ha bytt uppfattning om hur många nyanlända som Sverige kan ta emot. Och den som anser att Sverige ska ta emot många asylsökande, men anser att det finns en gräns, kan tycka att den nu är uppnådd.”

“Många människor fortsätter solidarisera sig med flyktingarna och vill hjälpa fler. Andra är och har varit motståndare mot att erbjuda dem skydd. Däremellan har många under hösten bytt svarsalternativ och vill nu ta emot färre flyktingar. Frågan är nu om dessa väljare anser att regeringens åtgärder är tillräckliga. Möjligheterna att kraftigt minska invandringen utan att bryta mot internationella konventioner är inte stora.”

Skrönan att att det inte går att kraftigt minska invandring utan att bryta mot internationella konventioner upprepas. DN håller även fast vid att de som hellre vill hjälpa alla flyktingar i närområdet än ett fåtal flyktingar i rika välfärdsstater är “motståndare mot att erbjuda dem skydd”.

Ipsos spinner också resultaten så gott de kan: “– Det är faktiskt lite förvånande att efter det här året, med kanske 170.000 asylsökande, så säger var femte väljare att vi kan ta emot fler. Utifrån det är det kanske inte en så negativ opinion vi ser, säger Nicklas Källebring.”

Dessa 19 procent är kanske felinformerade, och har kanske läst och trott DN rapportering att flyktingpolitik är långsiktigt lönsamt? Mot bakgrund av medias permanenta flyktingkampanj de senaste månaderna är mobilisering av 19 procent av allmänheten ett patetiskt fiasko, inte ett tecken på att DN har folkopinionen bakom sig. Det är till sist intressant att se opinion för att hjälpa på andra sätt bland de olika partiernas väljare. Centerpartiet har positionerat sig till vänster om Miljöpartiet, och dess företrädare låtsas ofta att de driver sina väljares prefrenser. Ipsos mätning bekräftar liksom andra att flertalet av Centerns inte delar partiledningens entusiasm för öppna gränser.

socialistiska

Professor i nationalekonomi om Henrik Schyfferts populistiska myter

Jag har tidigare citerat migrationsforskaren Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linneuniversitet. Han är återigen aktuell med en pedagogiskt debattartikel i Smålandsposten: “Faktafel hjälper inga flyktingar”.

“Varje sansad person inser naturligtvis att Sverige ska ta ansvar i flyktingkrisen och att det är angeläget med en balanserad diskussion om hur många flyktingar Sverige ska ta emot och hur flyktingarna ska integreras. Alltför ofta tar dock förenklade kalkyler och faktafel plats i flyktingdebatten. Ett exempel på förenklade kalkyler är de kostnadskalkyler som likställer kostnaderna för flyktingmottagande med Migrationsverkets kostnader för den initiala asylmottagningen. Detta innebär att man endast fokuserar på delar av de kostnader flyktingmottagandet medför. Hit hör exempelvis Vänsterpartiets Nooshi Dadgostars debattartikel i Svenska Dagbladet den 17 december i vilken kostnaderna för flyktingmottagningen reduceras ner till just de kostnader som belastar Migrationsverket. Dessa beräknas uppgå till 60 miljarder kronor år 2016.

Problemet med denna siffra är att den endast omfattar Migrationsverkets kostnader för initial asylmottagning. Efter detta kvarstår omfattande kostnader för bland annat socialbidrag, bostadsbidrag och andra transfereringar samt offentlig konsumtion. Det är således fel att likställa kostnaderna för flyktingmottagning med Migrationsverkets kostnader för initial asylmottagning.

I samma fälla går de hemmasnickrade kalkyler som presenterats av, får man anta, välmenande humanister som vill övertyga opinionen om att kostnaderna för att ta emot flyktingar är så låga att de knappt behöver diskuteras. Hit hör Henrik Schyfferts uppmärksammade inlägg från september. Efter att ha ställt Migrationsverkets kostnader för asylmottagning för år 2015 i relation till storleken på den svenska befolkningen konstaterade Schyffert att kostnaderna för flyktingmottagandet kunde finansieras om varje svensk avstod några pizzor, en Fanta och sitt abonnemang på Netflix.

Fredrik Virtanens inlägg i Aftonbladet den 5 december driver samma linje och konstaterar att ingen behöver köpa sämre rödvin för att Sverige tar emot flyktingar. I Dagens Nyheter den 3 december konstaterar sociologen Roland Paulsen att Migrationsverkets prognos över kostnader för asylmottagningen för år 2016 uppgår till ovan nämnda 60 miljarder kronor. Därefter kastar han in den gamla överflödssymbolen julhandeln i debatten och låter påskina att en inställd julhandel skulle kunna finansiera kostnaderna för flyktingmottagandet.

Utöver de förenklade kalkylerna finns så faktafelen. Dessa framförs förvånande nog även av personer med ansenlig politisk tyngd. Ett sådant fel är den alltför ofta återkommande ”sanningen” att det i genomsnitt tar sju år innan en nyanländ flykting får arbete i Sverige. Detta framfördes av Carl Bildt den 13 december i programmet ”Köttberget checkar ut” i SVT, samt av LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson i Dagens Industri den 16 december.

Problemet med denna ”sanning” är att den inte är sann. Fakta från Statistiska Centralbyrån visar istället att ungefär hälften av de flyktingar som kommer till Sverige har sysselsättning efter åtta år i landet. Skillnaden mellan att ungefär hälften av flyktingarna kommer i arbete efter åtta år och det felaktiga påståendet att genomsnittstiden för att komma i arbete är sju år är markant. Mot bakgrund av att en del flyktingar inte alls kommer i arbete är det till och med tveksamt huruvida det ens med säkerhet går att beräkna genomsnittstiden fram till att flyktingar får sitt första arbete i Sverige.

Sverige har inte haft en väl fungerande integration av flyktingar på årtionden. Den offentliga sektorns kostnader för integrationen av flyktingar är därför högre än de kostnader som är förenade med det initiala flyktingmottagandet. En onyanserad debatt baserad på förenklingar och felaktigheter förbättrar knappast situationen.”

Henrik Schyffert gjorde fler misstag än att ignorera kostnader som uppstår efter  mottagning. Schyffert påståenden om flyktingmottagning “det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang” bygger på att innitial kostnad för mottagning är 27 miljarder. Som Mats Hammarstedt påpekar är innitialla mottagningskostnader för migration och etablering 60 eller 70 miljarder kronor. Jag vet inte var Schyffert fick siffran 27 miljarder från, men en vanligt källa till förvirring är att kostnaderna är uppdelade i två budgetposter, “migration” och “etablering”. En annan möjlighet är att han tittat på gamla siffror eller blandat samman kostnadsökning med totala kostnader.

Även andra av Henrik Schyfferts siffror är rena påhitt, exempelvis påståendet  “Vi hade i Sverige 40000 invandrare förra året”. Enligt SCB hade Sverige 2014 en invandring på ca 127000 och en utvandring på 51000. Schyfferts tycks ha tagit en del av sina påhittade uppgift från marxistiska ETC, en diskretiderat källa få utanför extremvänstern tar på allvar.

scb

 

 

 

 

Skiljelinjen i invandringsdebatten är inte främst mellan höger och vänster, utan mellan Economics och Shyffertnomics. Bland de insatta finns ingen större diskussion om man ska tro SCB om antal invandrare eller i stället tro på Schyffert och ETC över SCB. Det finns dock en stor publik på social media som inte är vana att tolka statistik och budgetsiffror, som lätt blir förvirrade av faktadebatten, och som gärna vill tro på Schyfferts populistiska budskap att man kan äta katan och ha den kvar.

Skulden för att desinformation om enkla uppgifter sprids i debatten är inte främst Henrik Schyfferts. De som verkligen borde skämmas är alla tiotusentals som okritiskt delade komikerns påhitt och tryckte det ned i halsen på sina vänner på social media. Det finns faktiskt ingen ursäkt för vuxna människor att sprida grova sakfel som man kan kolla upp på några sekunder på SCB eller regeringens hemsida.

Anders Lindberg gräver vidare i DNs nazistspår, och avslöjar den räta linjens konspiration

DN skrev nyligen en artikel om etnonationalister som blev uteslutna ur SD och deras försök att skapa kopplingar till näringslivet. DN använder lösa insinuationer  för att försöka koppla mig med dessa extremistkretsar, med då William Hahne säger sig vara inspirerad av mig ”Hahne framhåller nationalekonomen Tino Sanandaji som en inspirationskälla”

Det räcker att upprepa att jag aldrig träffat eller haft kontakt med William Hahne.

Anders Lindberg kände att DN smutskastningsförsök var för subtil. Aftonbladet lägger mig i samma bild som William Hahne och blandar samman citat av mig och extremister för att kleta de på mig. Aftonbladet undanhåller givetvis att det inte existerar några kopplingar mellan oss annat än att Hahne nämner mig i DN.

DN

”En ikon bland invandringskritiska nät­aktivister.” Så beskriver journalisten Björn af Kleen ekonomen Tino Sanandaji i ett ­reportage om den nationalistiska miljö som växt fram kring Sverigedemokraterna. –  Jag gillar att högutbildade, intellektuella personer frontas för den invandringskritiska rörelsen, säger William Hahne, tidigare ledande i SDU men ­numera utesluten.

“Blir som med Indianer”

Tino Sanandaji har bland annat hävdat att om nuvarande politik fortsätter är personer med ”invandrarursprung” i majoritet i Sverige efter 2025. Tesen drivs på de flesta högerextrema sajter även om själva tidpunkten skiftar. Om vi inte stoppar invandringen blir det som med ­indianerna – vi får bo i reservat. Och liknande. Beräkningen av tidpunkten gjorde Sanandaji genom att ta ökningen av antalet asylsökande och dra ut trenden in absurdum. Med samma teknik kan man bevisa vad som helst. Exempelvis: I går åt jag ingen pepparkaka, men i dag äter jag fem pepparkakor. Med samma ökningstakt äter jag i morgon tio pepparkakor och om två veckor nästan hundra. Pepparkakskollapsen är bara en tidsfråga.”

Anders Lindeberg har fortfarande svårt förmellanstadiematte. Jag skrev ”Det som pågår i Sverige idag är en aldrig beprövad linje som ingen västvärld någonsin varit i närheten av. Om den mot förmodan skulle fullföljas kommer de med invandrarursprung bli majoritet inom ca 10-15 år”

10.000 asylsökande per vecka motsvarar en årstakt på drygt en halv million per år. Magdalena Andersson skrev på samma sätt ”Om det frampå nästa år fortsätter att komma 1500 personer om dagen, då hamnar i ett helt nytt läge. Då handlar det om en halv miljon människor på årsbasis”.

Jag beräknade hur många som skulle komma om dåvarande årstakt skulle fortsätta några år, det handlar inte om att “ta ökningen av antalet asylsökande och dra ut trenden in absurdum”. Om årstakten mot förmodan fortsätter i femton år blir det nära åtta miljoner. Vi vi ignorerar skottår: 10.000 x 52 x 15 = 7.800.000

Detta har inget med ökningstakt att göra. Det är fascinerande att Anders Lindberg efter flera inlägg fortfarande inte förstår något så enkelt. Hans hånfulla räkneexempel blandar samman multiplikation och accelererande ökningstakt, vilket är lagom imponerande för en vuxen person som gått ut gymnasiet.

För att säga det på ett mindre abstrakt sätt så Aftonbladet förstår är min liknelse: Om man äter tio pepparkakor om dagen i tio år summerar det till 36.500 pepparkakor.

Anders Lindberg ändrar detta till: “I går åt jag ingen pepparkaka, men i dag äter jag fem pepparkakor. Med samma ökningstakt äter jag i morgon tio pepparkakor och om två veckor nästan hundra”

Mitt räkneexempel var om samma höga nivå skulle fortsätta i 10-15 år med noll ökningstakt. Du äter tio pepparkakor idag, tio imorgon, och tio om två veckor, inte hundra. Lindberg hittar på ett eget exempel med ständigt ökande ökningstakt och motbevisar sitt eget påhitt. Trots att han har dummat ned det till pepparkakskalkyl för att reducera abstraktionsnivån förstår inte Lindberg skillnaden mellan vad vi gjort.

Anders: I grundskolan lär man sig matematiska begrepp som multiplikation och den räta linjens ekvation. När barn blir lite äldre lär de sig lite mer avancerade koncept som ökningstakt och derivata och att den räta linjen kan böja sig. Jag förstår att detta kan låta som hokus pokus för er på Aftonbladets, men jag lovar förklara det för dig till slut. Att räkna på pepparkakor är rätt tänkt, och ibland hjälper det med bilder för de som har svårt för tal.

expon

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta var förresten syftet med DNs naket långsökta försök att koppla mig med William Hahne på basis av andrahandsassociationer. DNs insinuationer öppnar för ännu mer skrupelfria aktörer som Anders Lindberg att låtsas koppla mig till William Hahne genom att citera DN.

Ett annat bevis av Anders Lindberg att jag har högerextrema tendenser är för övrigt att jag använder begreppet “invandrarursprung”, precis som svenska myndigheter och den rödgröna regeringen. Det finns andra påhitt på samma nivå som inte är värt att bemöta.

Mellanstadiematte är kanske inte Anders Lindbergs grej, men det är inte en man helt utan talang. Om man ska tro Daniel Suhonen bok Partiledaren som klev in i kylan har Anders Lindberg tidigare jobbat med att “kartlägga politiska motståndare åt Socialdemokraterna”. Svårt att tro på, eller hur?
aftonbladet

Finanspolitiska Rådet om flyktingkrisen

Finanspolitiska rådet är en myndighet med ett antal forskare med uppgift är att göra en oberoende granskning av regeringens finanspolitik. Idag släppte Finanspolitiska Rådet sin bedöming av flyktingkrisen. Finanspolitiska Rådets verklighetsbeskrivning bekräftar den bild som förmedlats av mig på denna blog. Förslaget med en expertkomission är också i linje med vad jag föreslagit. Däremot delar jag inte bedömningen att sänkt lön och minskat fokus på utbildning är effektiva åtgärder. Pressmedelandet:

 

“Sverige har idag, med hjälp av det ramverk som riksdag och regering satt upp för finanspolitiken, starka offentliga finanseroch kan därför hantera den ekonomiska belastning som den höga flyktingvandringen innebär. Ekonomin växer snabbt och resursutnyttjandet är högre än på flera år. I nuläget är det centraltatt det finanspolitiskaramverket respekteras, inte minst för att haresurser för att kunna utveckla integrations- och arbetsmarknadspolitiken. Det krävs därför entydlig plan för hur regeringen ska nå sittmål för det offentliga finansiella sparandet. En sådan plan saknas idag. I ett läge därekonomin är på väg in i en högkonjunktur borde regeringen tillämpa en krona-för-krona-princip som även omfattar ökade kostnader fört.ex. sjukförsäkringen.

Under förutsättning att antalet asylsökande minskar kraftigt underden närmaste tiden kan de extraordinära kostnaderna för flyktingmottagandet finansieras med upplåning. Det är bland annat för att kunna hantera denna typ av krisersom det är viktigtatt ha starka offentliga finanser. Om däremot antalet flyktingar ligger kvar på en väsentligt högre nivå än som var fallet föresommaren, bör regeringen planera för att finansiera flyktinginvandringen med ökade inkomster eller minskade utgifter.

Tillsätt en expertkommission

Den stora flyktinginvandringen de senaste två-tre åren ställer Sverige inför en av de största utmaningarna på många år. Det spelar stor roll för svensk ekonomi hur framgångsrik integrationspolitiken blir. Integrationspolitiken har stora brister och har haft så under en längre tid. Vi har idag ett läge där utrikes födda har en betydligt lägre sysselsättningsgrad och högre arbetslöshet än inrikes födda. Den låga sysselsättningen bland utrikes födda beror inte på att de inte söker jobb; arbetskraftsdeltagandet bland utrikes födda är näst intill lika högt som för inrikes födda.

Den svaga förankringen på arbetsmarknaden bland utrikes födda är ett politiskt misslyckande som innebär stora sociala problem som nu riskerar att dramatiskt förvärras. Vi menar därför att regeringen omgående bör tillsätta en expertkommission med uppgift att snabbt och förutsättningslöst analysera hur man framgångsrikt ska kunna se till att de nya svenskarna kan integreras på svensk arbetsmarknad samt föreslå åtgärder för att uppnå detta.”

unemp

Rådet bedömmer att flyktingmotagandet belastar offentliga finanser med “en eller några procent av BNP”, återigen i linje med min bedömning. En procent av BNP är ungefär 40 miljarder kronor. En av de viktigaste slutsatserna är att detta kan hanteras på kort sikt genom ökat belåning om söktrycket är temporär men att “Belastningen på de offentliga finanserna kan blibestående” om söktrycket inte sjunker.

“Under förutsättning att antalet asylsökande minskar kraftigt underden närmaste tiden kan de extraordinära kostnaderna för flyktingmottagandet finansieras med upplåning. Det är bland annat för att kunna hantera denna typ av krisersom det är viktigtatt ha starka offentliga finanser. Om däremot antalet flyktingar ligger kvar på en väsentligt högre nivå än som var fallet föresommaren, bör regeringen planera för att finansiera flyktinginvandringen med ökade inkomster eller minskade utgifter.”

lang

Finanspolitiska Rådet baserar sig på samma källor i SCB som jag brukar citera. Informationen är inte ny, men presentationen innehåller grafer som jag bara har sett i tabellformat tidigare, dels på icke-flyktingars förvärvsfrekvens och dels på undersysselsättning. Det kan förvåna vissa att ivnandrare som inte kom som flyktingar inte klarar sig märkbart bättre.

En viktig förklaring är att anhöringinvandrare från flyktingländer bara räknas som anhöriga till flyktingar om de kommer inom två år. Anhöringinvandrare klarar sig överlag inte bättre än flyktingar, och är den enskild största gruppen många år. Rena arbetskraftsinvandrare är färre än många tror, och brukar återvända till sina hemländer efter några år. Notera att invandrare har högre andel undersysselsatta av de sysselsatta. Att bara utgå från sysselsättningsgrad och inte justera för typ av arbete, arbetstid, inkomst och skatter är som jag påpekat metodfel. Notera till sist i den sista grafen att utrikes födda har lägre andel förvärvsarbetande även när man tar in demografiska fördelar i form av färre pensionärer.

 

Untitledsdddddddddddd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rådets integrationspolitik inkluderar en experkomission, något jag föreslog förra året. Rådet föreslår samtidigt fler låglönejobb och minskat fokus från utbildning till förmån för arbete. Det råder delade uppfattning lband nationalekonomin om låglönejobb skulle märkbart förbättra integrationen, och hur stark efterfrågeelacitisitet är. Det är ett vanligt syn bland nyklassisk tränade ekonomer, men inte en som jag delar. De senaste årens experiment med lönesubsidier och reducerade arbetsgivaravgifter tyder på svaga sysselsättningseffekter. Arbetsgivare anställer fler om lönekostnaden sjunker, men inte speciellt många fler.

jobb

 

 

 

 

 

 

 

Min syn är tvärtom att det centrala problemet är lågt humankapital och produktivitet, inte löneläget. I en modern kunskapsekonomi finns höga kostnader att anställa förknippad med administrations, handledning, träning, utrustning, kvalitetsrisk och annat. Därför är arbetsgivare inte speciellt intresserade av extremt lågproduktiv arbetskraft även till låg lön. Fokus bör i så fall vara på höja produktivitet genom utbildninginsatser, inte sänkt lön. Att sänka invandrares löner är ingen petitess, det leder till kraftigt ökning av ojämlikhet i en period där ojämlikheten redan ökat. Sannolikt leder sänkt lön för invandrare även leder till sänkta löner överlag med grupper i nära konkurrans. Många överskattar även i praktiken hur vanligt det är med lönekarriär, en mycket hög andel arbetare gör inte lönekarrirär, vilket innebär att sänkt lön för många är en permanent försämring av livstidsinkomster. Detta är ett viktigt ämne jag kommer att skriva mer ingående om, men låt mig citera vad jag redan skrivit för Realtid:

”Borgs arbetslinje är grundad i nationalekonomiska standardmodeller. Fokus i analysen av strukturell arbetslöshet ligger här på priset på arbetskraft, det vill säga löner och skatter. Något förenklat antas skatter och bidrag pressa upp arbetskostnader för mycket i relation till den anställdes produktivt. En lösning är i så fall att stimulera efterfrågan på arbetskraft genom till exempel reducerade arbetsgivaravgifter.

Utvärderingar har bekräftat att fler unga också anställdes när denna sänkning kom. Problemet var att arbetsgivares priskänslighet visade sig vara besvikande låg. Arbetsmarknadsprogram där staten subsidierar lönekostnader för exempelvis flyktingar hade ungefär samma effekt. Fler anställs när staten står för halva lönekostnaden, men inte speciellt många. Arbetsgivare har helt enkelt visat ett svalt intresse till att anställa lågkvalificerade även efter rejäla rabatter på lönekostnader. Detta är förödande för teorier som förutsätter att utanförskapet kan lösas bara lönekostnaderna sjunker tillräckligt mycket.

Det var heller inte bland de grupper som drabbades hårdast av utanförskapet som arbetslinjen fungerade bäst. Arbetsutbudet ökade paradoxalt nog främst bland högutbildade, medan de lågutbildade tappade ytterligare mark. År 1990 var sysselsättningsgraden bland de med förgymnasial utbildning i arbetsför ålder cirka 75 procent. Siffran hade sjunkit till 65 procent år 2006. Sen dess har lågutbildades sysselsättningsgrad sjunkit ytterligare till bedrövliga 59 procent år 2013. Frågan är varför arbetslinjen inte fungerade bättre bland marginella grupper?

Ingen vet idag med säkerhet vad detta beror på. Det finns dock en hypotes som låter övertygande för mig och som allt fler ekonomer tar upp. Tesen är att många arbetslösa idag är ”negativ-produktivitetsarbetare” – arbetare som skapar större kostnader för arbetsgivaren än de bidrar till verksamheten. Nationalekonomen Tyler Cowen hänvisar till teorin när han försökte reda ut varför inte ens den Amerikanska arbetsmarknaden längre skapar full sysselsättning:

”In essence, we have seen the rise of a large class of ”zero marginal product workers,” to coin a term. Their productivity may not be literally zero, but it is lower than the cost of training, employing, and insuring them. That is why labor is hurting but capital is doing fine; dumping these employees is tough for the workers themselves – and arguably bad for society at large – but it simply doesn’t damage profits much. It’s a cold, hard reality, and one that we will have to deal with, one way or another. ”

Det Tyler Cowen skriver låter kanske grymt, men drivs samtidigt av empati för de arbetslösa. Vi måste förstå vad utanförskap beror på för att kunna åtgärda det. Det vore till exempel mer inhumant att beskylla arbetslösa som ingen vill anställa för att vara arbetsskygga och därför skära deras A-kassa till benet.

Ett extremt men illustrerande exempel på ”negativ-produktivitetsarbetare” är en bedragare som har stulit från sina tidigare arbetsgivare. Andra exempel inkluderar de med psykiska problem, missbrukare, svenska ungdomar som inte ens gått klart nian och analfabeter från extremt fattiga länder som inte lärt sig svenska. Det spelar ingen roll hur mycket arbetsgivaravgifterna sänks för att dessa arbetare ska vara attraktiva för Scania eller ens McDonalds.

Någon som inte är produktiv i en arbetsuppgift kan förstås vara produktiv i en annan, eller bli produktiv efter träning och erfarenhet. Problemet är att de enkla arbetsuppgifterna blir allt färre. Teknologin har successivt gjort att lågkvalificerades arbetsuppgifter kan ersättas, vilket innebär att dessa arbetare inte är lika eftertraktade. Det är inte längre lönt för arbetsgivare att lägga dyr handledning utförd av sina dyra, högkvalificerade chefer på att träna upp negativ-produktivitetsarbetare.”